Republikens presidents föredrag vid Handelshögskolan i Warszawa 25.4.2001

(Med reservation för ändringar) EN EXPANDERANDE EUROPEISK UNION I UTVECKLING - TRE TESER OM EUROPEISKA UNIONENS FRAMTID

Det är en stor glädje och ära för mig att få tala här i handelshögskolan i Warszawa. Jag tror att Europeiska unionens framtid är en fråga som intresserar er, och jag vill i detta sammanhang presentera tre teser för er. Min första tes är att vi alla bär ansvaret för att utvidgningen av unionen lyckas. Min andra tes är att det måste föras en gemensam debatt om unionens framtid. Min tredje tes är att flexibilitet naturligtvis kan tillämpas, men att vi inte håller på att bygga upp något Kärneuropa.

Innan jag behandlar de tre teserna vill jag i varje fall säga några ord om Nicefördraget, dokumentet som fått känslorna att svalla. Personligen tycker jag att det sätt på vilket Nicefördraget kom till inte går till historien som något diplomatiskt bravurnummer, men fördraget är bättre än sitt rykte. Det utan tvekan viktigaste resultatet av mötet i Nice var att man öppnade dörren för unionens utvidgning.

Besluten om flexibilitet, majoritetsbeslut och kommissionens sammansättning är också välkomna. I fråga om vägningen av röster och platsfördelningen i Europaparlamentet stannade man emellertid för lösningar som inte är konsekventa. Det är möjligt att man får återkomma till dessa frågor i framtiden.

Ingen enskild regeringskonferens leder till stora förändringar. Såtillvida var Nice inget undantag - EU fortsätter att utvecklas steg för steg. Efter ratificeringen av fördraget är unionen färdig att ta emot nya medlemmar fr.o.m. ingången av 2003.

Detta leder mig in på min första tes - tesen om att vi alla bär ansvaret för att utvidgningen av unionen lyckas. Påståendet framstår som en självklarhet. Utvidgningen är ju ett primärt mål för Europeiska unionen och ett betydande steg i den europeiska integrationsutvecklingen efter det kalla kriget. Det stämmer, mot bakgrunden av Nice, att realiseringen av utvidgningen i allt högre grad ligger i kandidatländernas egna händer. Detta gör dock inte de nuvarande medlemsländerna till en samling passiva åskådare. Ett effektivt verkställande av de beslut som fattats tidigare är redan i sig en krävande uppgift - bl.a. skall den gemensamma valutan, euron, tas i bruk redan vid ingången av nästa år. Både kandidatländerna och medlemsländerna har således mycket att uträtta.

Unionen måste fortfarande genomföra även strukturella förändringar och satsa på att effektivera rådets arbete samt strömlinjeforma förvaltningen när det gäller institutionerna. Detta förutsätter inte att grundfördragen ändras.

Anslutningsförhandlingarna har hittills avancerat i rask takt. Kandidatländerna arbetar för att förutsättningarna för en anslutning skall bli uppfyllda, och det gör också gemenskapen. Jag är övertygad om att unionen också i framtiden håller fast vid att kandidatländerna skall uppfylla de kriterier som i politiskt och ekonomiskt avseende samt i fråga om lagstiftning och förvaltning är förknippade med ett medlemskap. I det här avseendet bedöms varje kandidatlands beredskap skilt för sig.

Jag har med intresse tagit del av den EU-debatt som förts i Polen. Trots att alla kandidatländer bemöts på samma sätt är Polen, med hänsyn till landets storlek och geografiska position, ett mycket beaktansvärt kandidatland. Polens särställning innebär också ansvar och skyldigheter. Det förväntas mycket av Polen. En självklar kandidat är inte en självklar medlem.

I det här skedet har nästan alla förhandlingskapitel öppnats med Polen. Av dem har 15 stängts provisoriskt. De svåraste förhandlingarna återstår emellertid. Förhandlingarna i anslutning till bl.a. jordbruk, miljövård, strukturpolitik och fri rörlighet för arbetstagare har ännu inte kommit igång på allvar. Dessutom skall den enighet som uppnåtts vid förhandlingarna återspegla sig också i praktiken.

Jag vet av egen erfarenhet att det inte är lätt att förhandla om jordbrukspolitiken. Jordbruket är speciellt viktigt för Polen. En fjärdedel av er arbetskraft får sin utkomst från jordbruket, trots att jordbrukets andel av bruttonationalprodukten är bara åtta procent. Som ett tecken på den betydelse vi tillmäter vår egen jordbrukssektor ingår i vår delegation här i Polen ordföranden för Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter, Esa Härmälä, som är mycket väl bevandrad i EU:s jordbrukspolitik.

Opinionsundersökningarna om unionens utvidgning har i både medlemsländerna och kandidatländerna rört sig i en något oroväckande riktning. Orsaken är i många fall missförstånd och fördomar som ofta är typiska för djupgående brytningsprocesser. Fördomar kan dock inte vara den enda förklaringen. När man i kandidatländerna genomför ekonomiska reformer med tanke på ett medlemskap är det självklart att situationen för vissa invånare - inte sällan de mest utsatta - försämras. Därför är det utomordentligt viktigt att medlemskapet i EU uppfattas som en hela folkets sak. Bakom varje anslutning till unionen står ett helt land och dess medborgare, inte bara regeringen. Det är vår gemensamma uppgift att se till att den allmänna opinionen håller jämna steg med utvecklingen i kandidatländerna lika väl som i medlemsländerna. Detta kräver en öppen och konstruktiv dialog. Målet är att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem.

Min förhoppning är att så många kandidatländer som möjligt skall kunna ansluta sig till unionen senast 2005, dvs. innan nästa kommission utses. Det är kandidatlandets egna förtjänster som avgör om landet i fråga kan bli medlem av EU. Inget land kommer att antas på speciella grunder eller i förtid. Sådana specialförfaranden skulle inte rimma med vare sig unionens eller kandidatländernas intressen.

Min andra tes idag - det måste föras en gemensam debatt om framtiden - hänför sig till både utvidgningen och den pågående debatten om EU:s framtid. I Nice kom man överens om att en ny regeringskonferens, IGC, skall sammankallas 2004.

I den förklaring om unionens framtid som fogades till Nicefördraget konstateras att man i samband med framtidsprocessen bör granska bl.a. avgränsningen i behörighetsfrågor, frågan om vilken ställning stadgan om de grundläggande rättigheterna bör ha, en förenkling av fördragen samt de nationella parlamentens roll i den europeiska strukturen. Debatten om Europas framtid kommer att präglas av frågor kring institutionernas demokratiska legitimitet och öppenhet.

Mot bakgrunden av Nice kommer förväntningarna i fråga om nästa konferens självfallet att öka. Detta gäller både agendan för nästa IGC och, framför allt, metoden för beredningen av agendan. I många yttranden har konstaterats att den nuvarande metoden har spelat ut sin roll och att det nu behövs något annat, något som vilar på en bredare bas. Jag har också själv yttrat mig så. Min åsikt är att förberedelserna inför 2004 års IGC måste förankras i en öppen och bred medborgardiskussion i såväl kandidatländerna som medlemsländerna.

Under de senaste åren har ett av EU:s fundamentala problem bestått däri att klyftan mellan beslutsfattandet i EU och medborgarna har ökat. Detta beror delvis på att fokus har lagts på de institutionella frågorna, detaljer i beslutsfattandet och förhållandena mellan institutionerna. De substansfrågor som intresserar och rör medborgarna på ett konkretare plan har inte noterats i motsvarande grad. En bredare diskussion är också därför nu på sin plats. Diskussionerna har antagligen också en inverkan på utformningen av agendan för nästa IGC. Substansfrågor som gäller EU:s verksamhet kan mycket väl komma att ges högre prioritet än tidigare, vilket i sin tur också påverkar formerna för förberedelsearbetet.

Debatten om EU:s framtid förs i tre etapper. Den första etappen - år 2001 - anslås för en bred medborgardebatt. Under Sveriges ordförandeperiod har startskottet gått för en öppen och synlig framtidsdebatt. Ett exempel härpå var det omfattande seminarium om unionens framtid som igår arrangerades i Polen.

Eventuellt kunde nästa IGC förberedas i ett beredningsorgan av något slag, ett konvent, bestående av representanter för regeringarna, de nationella parlamenten och EU:s institutioner. Beredningsorganets sessioner bör vara öppna och i samband med dem bör medborgarsamhället få sin röst hörd. Kandidatländerna bör delta i processen på fullvärdig basis. Jag tror att framför allt kandidatländerna kommer att lansera nya, välkomna tankegångar om unionens framtid.

Den sista etappen börjar och slutar i och med 2004 års regeringskonferens. Jag hoppas att konferensen är så väl förberedd att den kan arrangeras under koncentrerade och koncisa former och utan tvångskompromisser som läggs fram i sista minuten.

Min tredje och sista tes - flexibilitet kan naturligtvis tillämpas, men vi håller inte på att bygga upp något Kärneuropa - hänför sig till det gemensamma ansvarstagandet och utvidgningen. Flexibiliteten, dvs. möjligheten att fördjupa samarbetet utan att alla medverkar i det, har alltid varit ett känsligt tema i den europeiska debatten. Det beror på att begreppet flexibilitet inte har samma innebörd för alla.

På en del håll uppfattas flexibiliteten som ett slags integrationsdarwinism, en möjlighet att utesluta något visst medlemsland ur samarbetet. Andra uppfattar flexibiliteten som ett samarbetsinstrument med vars hjälp samarbetet kan fördjupas. Enligt ett tredje synsätt erbjuder flexibiliteten å andra sidan en möjlighet för den som frivilligt vill lämna sig utanför samarbetet.

Under min tid som utrikesminister föreslog jag redan under Amsterdamförhandlingarna våren 1996 att flexibiliteten skulle kopplas samman med de s.k. "tio budorden" . Dessa villkor för flexibiliteten skrevs in i Amsterdamfördraget och preciserades i Nice. Genom villkoren säkerställs att samarbetet kvarstår inom unionen och att det bygger på gemensamt överenskomna regler.

Det har också föreslagits att EU skall ha en hård kärna, ett slags avantgarde- eller pionjärgrupp, som för integrationen framåt. I de längst gående förslagen har det t.o.m. föreslagits att gruppen skall ha nya egna institutioner och sekretariat. Jag tycker att de här tankegångarna är gammalmodiga och att de representerar en typ av nostalgisk filosoferande om ett "bättre" förflutet. Inom EU existerar inte någon sådan kärngrupp som på inbördes basis skulle kunna fördjupa samarbetet. Vi skall bygga ett gemensamt Europa, inte nya skiljelinjer.

De ändringar som i Nice gjordes i riktning mot flexiblare beslutsprocesser säkerställer nu att man varken inom eller utanför Europeiska unionen håller på att utveckla någon kärna. I framtiden kan det mycket väl inom unionen utvecklas olika samarbetsgrupper med varierande antal medlemmar, men någon enskild kärngrupp handlar det inte om. I framtiden kommer det förstärkta samarbetet att ske inom unionen, på basis av gemensamt överenskomna regler. Jag hoppas och tror att Polen kommer att vara både kapabelt och villigt att delta i detta samarbete.

Det förstärkta samarbetet, flexibiliteten, har ansetts lämpa sig särskilt väl för olika politikalternativ, exempelvis EMU och Schengenavtalet. I fortsättningen kommer vi kanske att få se allt mer förstärkt samarbete också på regional nivå. Utvecklandet av t.ex. den nordliga dimensionen erbjuder goda möjligheter till detta.

I många kommentarer efter Nicemötet ansågs det att riktningen för unionens framtida utveckling slogs fast i Nice. Det förfarande som bygger på kontakter mellan regeringarna ansågs ha hemfört segern, medan gemenskapsförfarandet ansågs ha lidit ett fullständigt nederlag. En sådan slutsats är dock, anser jag, förhastad, ytlig och onödigt tillspetsad.

Det är skäl att betona att vissa fundamentala frågor - ändringarna i grundfördragen, framför allt de institutionella lösningarna och definieringen av unionens kompetens - också i framtiden måste hänföras till de frågor som avgörs regeringarna emellan vid medlemsländernas gemensamma konferenser. När det gäller unionens övriga utveckling och verksamhet är situationen emellertid en annan.

Mycket talar dock för att EU:s framtida verksamhet och utveckling snarare kommer att präglas av gemenskapstanken, dvs. strävan efter att hålla sig till unionens institutionella ramar, att stärka institutionerna och att verkligen fatta besluten tillsammans, inte bara i vissa direktorat som vissa länder har bildat.

Frågan om medlemsländernas ställning - en fråga som kom att dominera förhandlingarna i Nice - är nu avgjord. Därför är det i framtiden lättare att koncentrera sig på effektiveringen av unionens verksamhet.

För närvarande inleds en bredare debatt om unionens framtid. Även om dess verkningar på grundfördragen kommer att låta vänta på sig ett antal år är det uppenbart att debatten är ägnad att påverka unionens verksamhet också i ett kortare perspektiv.

Unionens roll som internationell aktör kommer, mot bakgrunden av den gemensamma valutan och bl.a. den utvidgade krishanteringsförmågan, att växa på ett sätt som effektiverar unionens interna verksamhet och beslutsfattande.

När det gäller EU kommer många förändringar att ske under de närmaste åren. Vid ingången av nästa år övergår tolv medlemsländer till en gemensam valuta. Om några år har antalet medlemmar i unionen nästan fördubblats. I och med den ökade krishanteringsförmågan och med hjälp av de också i övrigt effektiverade yttre förbindelserna kommer unionens betydelse som internationell aktör att växa ytterligare. Det interna samarbetet
intensifieras med hjälp av olika typer av processer och det samarbete inom inrikes och rättsliga frågor som fick sin början i Tammerfors kommer att ta fart.

Också Polen har sin egen roll i hela denna process.