Republikens president Tarja Halonens hälsning vid Mannerheims Barnskyddsförbunds förbundsstämma 11.6.2005

(med reservation för ändringar)

Under flera årtionden har vi arbetat med att bygga upp det finländska välfärdssamhället. Genom gemensamma ansträngningar har vi också skapat ett system vars grundvalar består även i 2000-talets globaliserade värld.

Varje samhälle måste ha individen som måttstock. Ett humant samhälle kännetecknas av att det tar hand om sina svaga. Människolivets alla skeden är i sig värdefulla, men genom barnens välfärd tryggar vi också vårt samhälles framtid.

Det är i främsta hand familjen som sörjer för barnets välfärd. Föräldrarna eller andra vuxna som lever i en nära mänsklig relation till barnet ansvarar för att barnet ges förutsättningar för en god uppväxt. I gengäld åtföljs detta ansvar av privilegiet att på nära håll få vara delaktig i en ny individs utveckling. Relationen mellan barn och föräldrar är givande: vardera parten både ger och tar emot.

Men inte ens den bästa familj svarar ensam för barnomsorgen. Föräldrar behöver – och får också - utomstående stöd. I vissa familjer är stödbehovet mindre, i andra är det större. I den finländska välfärdssamhällsmodellen har vi av hävd byggt upp stödet i samband med föräldraskap och stödet till familjerna på två grundpelare.

De välfärdstjänster som erbjuds familjer tryggar såväl barnens hälsa och sociala utveckling som familjens totala välfärd. Likaså utjämnar välfärdstjänsterna de skillnader barn emellan som beror på levnadssituationen för olika slags familjer. Vi lägger kanske inte ens alltid märke till att vi får dessa tjänster inom det moderna samhället – allt från rådgivningstjänster inom mödra- och barnavård och olika slags dagvårdstjänster under förskoletiden till en grundläggande undervisning på toppnivå också i internationell jämförelse.

Tjänsteutbudet omfattar också individuella och familjespecifika specialtjänster som stöder barnens välfärd. Kärnan i familjetjänsterna har varit att familjens egna värden och val skall respekteras samt att tjänsterna skall tillhandahållas alla barn och familjer enligt allmängiltiga kriterier.

För det andra har man också velat trygga barnfamiljernas ekonomi genom att delta i utjämnandet av de kostnader barnen medför. Till de viktigaste bland de inkomstöverföringar som utgör ersättning för barnens konsumtion hör barnbidragen samt systemet med bostadsbidrag, varigenom stöd riktas till barnfamiljer med små inkomster.

De ständigt ökande effektivitetskraven gör det allt svårare att sammanjämka arbetslivet och familjelivet. Genom systemet med föräldra- och vårdledigheter har man velat överbrygga detta motsatsförhållande. Under de senaste åren har man strävat efter att i systemen ta in element som skapar större jämställdhet både i arbetslivet och i familjelivet.

Föräldraskapet verkar vara tryggat i välfärdssamhället, och därmed ser det ut som om också förutsättningarna för barnens uppväxt skulle vara goda. Är då allt väl här i Europas nordöstra avkrok och kan vi med gott mod slå oss till ro och njuta av vår välfärd?

Jag anser att det finns anledning till grundlig eftertanke. I den samhälleliga debatten har ekonomiska aspekter – ofta mycket snäva sådana – överbetonats. Ändå har den nordiska välfärdssamhällsmodellen visat sig vara både rättvis med tanke på individen och effektiv ur samhällets synvinkel och dessutom konkurrenskraftig till och med i globaliseringens tid. Välfärdssamhället förutsätter dock solidaritet generationerna emellan, vilket inte alltid är någon lätt sak i denna själviska värld.

En öppen samhällelig debatt och ett kontinuerligt dryftande av gemensamma värden är nödvändiga förutsättningar för att den nordiska välfärdssamhällsmodellen skall kunna bevaras. Vi måste också kunna bedöma tidsenligheten hos systemets olika delar.

Tjänsterna till barnfamiljer och barn blev föremål för s.k. osthyvling under 1990-talet vid en tidpunkt när den ekonomiska depressionen kastade sin allra djupaste skugga över det finländska samhället. Det är mycket svårare att förstå varför man fortsätter att genomföra årliga nedskärningar i välfärdstjänsterna nu på 2000-talet när det samhällsekonomiska resultatet under det senaste årtiondet varit kraftigt positivt. Debatten förs också i huvudsak mellan välfärdstjänstesektorerna, medan ingen diskuterar sektorernas andel av det samhällsekonomiska totalresultatet.

Dagens barn känner i sin vardag återverkningarna av förändringarna i systemet med tjänster för barnfamiljer. Konkret syns dessa förändringar i allt större dagvårdsgrupper och skolklasser, i en dramatisk nedgång i utbudet av tjänster i anslutning till uppfostrings- och familjerådgivning och hemservice för barnfamiljer samt i ett minskat utbud av särskilda tjänster för barn i behov av särskilt stöd.

Jag vill ingalunda förringa betydelsen av de ekonomiska faktorerna, men det finns anledning att reflektera över sambandet mellan dessa åtgärder och exempelvis den kraftiga ökningen i antalet barn i behov av barnskyddstjänster. Är det så att vi slutligen trots allt betalar ett alltför högt pris för allt detta, och det med ränta och till det ytterligare priset av stort mänskligt lidande?

De senaste uppgifterna om utvecklingen av barnfamiljernas ekonomiska välstånd före och efter millennieskiftet visar på en ökad polarisering av välståndet mellan barnfamiljer och barnlösa hushåll, men också barnfamiljer emellan. Exempelvis familjer med bara en förälder och familjer med många barn tycks ligga i riskzonen. Borde vi inte jämna ut dessa ojämlika villkor i god tid i stället för att vänta och se på vilket sätt de sedermera avspeglas i individens placering i samhället och i synnerhet i de ungas framgång i utbildningen och på arbetsmarknaderna?

Utredningar berättar också att barnfamiljernas relativa andel av de familjer som lever under fattigdomsgränsen hela tiden ökar. Även om vi i detta hänseende fortfarande är ett rätt bra land i europeisk jämförelse, får vi inte lämna den negativa förändringen obeaktad.

Barnens ekonomiska välfärd är fortfarande i huvudsak beroende av de vuxna familjemedlemmarnas förvärvsinkomster. Sänkt arbetslöshet skulle därför effektivt förbättra såväl många familjers som samhällets ekonomiska välfärd.

I arbetslivet krävs dock allt mer engagemang i arbetet – och bara i arbetet. I synnerhet unga kvinnor vet detta av bitter erfarenhet. I samhällets budskap till de unga ingår ett krav på att de efter en intensiv utbildningsperiod snabbt måste gå över till arbetslivet. Därefter inleds konkurrensen om stadigvarande arbetsförhållanden på en arbetsmarknad som svämmar över av snuttjobb. I enkäterna säger de unga själva att de vill bilda familj och skaffa barn, men i praktiken tycks de bli tvungna att skjuta upp förverkligandet av dessa drömmar.

Frågan om en sammanjämkning av arbetslivet och familjelivet är olika för män och kvinnor. Det vore viktigt både ur kvinnornas och männens synvinkel, och framför allt med tanke på barnen, att papporna och mammorna i större utsträckning än i dag skulle ta lika ansvar för familjens vardag.

Visst vet vi alla att pappornas ovillighet att utnyttja familjeledigheten vid sidan av negativa attityder också beror på att pappan oftast är den förälder som förtjänar mest i familjen. Å andra sidan medför dessa traditionella val att skillnaderna i makarnas inkomster ökar ännu mer. Jag tror att dagens unga män är beredda att ta på sig ett mer jämställt ansvar för sina barn och sin familj, bara familjerna erbjuds tillräckliga ekonomiska förutsättningar för detta. Pappamånader och ett förfarande för utjämning av familjekostnaderna mellan båda föräldrarnas arbetsgivare är välkomna familjepolitiska reformer.

***

Vi öppnar idag Mannerheims Barnskyddsförbunds förbundsstämma. Förbundet har under 85 års tid varit föregångare på många viktiga områden när det gäller den finländska familjepolitiken och i synnerhet utvecklingen av servicesystemet för barn och barnfamiljer. I det finländska samhället har medborgarorganisationerna spelat en central roll vid byggandet om välfärdssamhället och värnandet om dess funktion.

Jag litar på att förbundsstämman gör er till ännu starkare och kunnigare garanter för barnens och familjernas välfärd.

Jag tackar för ett gott samarbete och önskar er alla en givande förbundsstämma samt välgång och lycka i ert viktiga värv.