Republikens president Tarja Halonens tal vid Finland i Europa rf:s och Unga Européer rf:s seminarium 26.8.2005

(med reservation för ändringar)

Det är dags för seriös begrundan. Den europeiska integrationen är en sann demokratisk process, som framskrider bara om vi önskar att den ska göra det. Drygt hälften av medlemsstaterna har redan beslutat godkänna det konstitutionella fördraget för unionen. Majoriteten av dessa beslut fattades genom parlamentsbeslut och två av dem grundar sig på folkomröstningar.

Europeiska rådet gjorde helt rätt i att ta betänketid beträffande ratificeringen av det konstitutionella fördraget redan av den anledningen att en övergång till ett nytt system kräver enhällighet och det inte alls är sannolikt att Frankrike eller Holland fattar beslut om att godkänna fördraget inom en nära framtid.

Trots sina brister anser jag att konstitutionsfördraget, som var ett resultat av den senaste regeringskonferensen, vore bättre än Nicefördraget. Fortsättningen avgörs först nästa vår i Europeiska unionen, vilket betyder att vi liksom alla andra har tid att överväga olika alternativ. Finland har inte fattat något beslut om att avstå från ratificering. I stället har vi bestämt att senarelägga ratificeringen och att ge en redogörelse till riksdagen.

Men det är dags att också föra en djupare diskussion. Jag hoppas att medborgare och medborgarorganisationer deltar aktivt i denna diskussion. Ett stort tack till arrangörerna av detta seminarium – det är just sådana här tillfällen som behövs.

De negativa ställningstagandena till det föreslagna konstitutionella fördraget var inte avsedda att förkasta Europeiska unionen eller den europeiska integrationen. Tvärtom. Både Frankrike och Holland har uttryckt ett starkt stöd för integrationen. Detsamma uttryckte också människor som intervjuades på gatorna. Hur forskarna efter en djupare analys kommer att uttala sig är enligt min mening väsentligt.

Låt mej få nämna några personliga intryck. Enligt min uppfattning är många människor misstänksamma mot övernationellt beslutsfattande. Det må vara fråga om multinationella bolag eller multinationella organisationer, men beslutsfattandet verkar glida oss ur händerna. Till de inhemska politikerna kan man säga var skåpet skall stå då det hålls val och skönja förändringar åtminstone i viss mån. Arbetet i Europaparlamentet och dess betydelse är svårare att få en uppfattning om och valresultatet i ett enskilt land är naturligtvis inte särskilt avgörande. Ett eget kapitel utgör kommissionen och EU-tjänstemännen som ter sig ännu mer avlägsna. Att avstå från att delta är inget alternativ. Exempelvis det låga deltagandet i det senaste valet till Europaparlamentet är ett oroväckande fenomen.

Situationen uppvägs inte heller av att man gör Bryssel till syndabock även i sådana fall då beslutsfattandet de facto ligger i våra egna händer. Men ett helt uppriktigt beteende är inte alltid populärt: Det krävs extra arbete för att man skall kunna känna till förhållandena i de olika medlemsstaterna och medlemsstaternas varierande intressen är ibland svåra att sammanjämka. Det nya fördraget skulle medföra förbättringar i fråga om många gemensamt konstaterade olägenheter.

Syftet med revideringen av unionens fördragsmässiga bas - att förbättra medborgarnas ställning, öppenhet, förtydligande och effektivitet – är fortfarande aktuellt. Konstitutionsfördraget innehåller efterlängtade reformer även med tanke på effektiviteten, genomskinligheten och demokratin i den utvidgade unionen. Såvitt jag kunde se opponerade sig varken Frankrike eller Holland mot dessa målsättningar. Även om man respekterar medborgarnas åsikter kan man och bör man således finna andra lösningar, om det konstitutionella fördraget inte kan tillämpas.

Men också nya lösningar bör man nå fram till tillsammans. Unionen skall utvecklas av alla medlemsstater tillsammans. Vi kan genomdriva många frågor även inom ramen för nu gällande fördrag.

* * *

Vår viktigaste uppgift för närvarande är att öka medborgarnas förtroende för europapolitiken och stärka trovärdigheten bland våra samarbetspartner. En sådan uppgift kunde vara att nå enighet om de ekonomiska ramarna så snabbt som möjligt. Europeiska unionen bör utvecklas som en gemenskap för både medlemsstater och medborgare. Det finns mycket gott i unionen. Dessa frågor betonades även i den gemensamma artikel som jag skrev tillsammans med presidenterna i 6 andra EU-länder och som publicerades i juli, ”För ett enat Europa”. Unionen är ett politiskt-ekonomiskt förbund, vars styrka ligger i dess karaktär av värdegemenskap, ett omfattande utbud av medel och ett djup i samarbetet. Unionens grundläggande värden är frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna samt iakttagandet av rättsstatsprinciperna.

Det finns ett stort antal frågor där vi tillsammans uppnår bättre resultat än om varje medlemsland agerar för sig. Härigenom uppkommer unionens mervärde. Då frågor avgörs på EU-nivå, måste man tydligt kunna säga att det är ”vi” och inte ”de” som fattar besluten. Medborgarna förväntar sig mera av EU-lagstiftningen än av den nationella lagstiftningen. Det är på sätt och vis rätt, eftersom det är ännu mycket svårare att revidera gemenskapslagstiftningen än den nationella lagstiftningen.

Unionens åtgärder bör ha ett faktiskt mervärde. Inom EU har under de senaste åren satsats omfattande resurser på beredning av och förhandlingar gällande institutionella reformer. Ur folkets synvinkel har detta kunnat verka som om var och en endast skulle koncentrera sig på att stärka sin egen makt. Nu är det dags för praktiska åtgärder. Medborgarnas förtroende kan vinnas genom att beslut fattas på sådana områden som berör medborgarnas vardagliga liv och som erbjuder medborgarna realistiska framtidsutsikter samt genom att tillse att besluten verkställs.

På globaliseringens utmaningar till de europeiska hushållen svarar man bäst genom en konkurrenskraftig union som också har en stark social dimension. Hittills har vi i Finland önskat och klarat av att kombinera konkurrenskraft och välfärdssamhälle. Samma sak måste göras på EU-nivå. Den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen är viktiga för medborgarna. Ekonomiska frågor och den europeiska socialmodellen kommer sannolikt igen upp till diskussion under toppmötet i oktober. Den europeiska socialmodellen är inte ett enda enhetligt system. EU-medlemsstaterna har många olika tillvägagångssätt i fråga om sysselsättnings-, social- och hälsovårdspolitiken. Det är emellertid viktigt att det råder samförstånd om gemensamma värden och vissa minimimålsättningar inom EU. Och i detta arbete bör vi göra en stark insats.

En stärkt säkerhet även i övrigt när det gäller det vardagliga livet är säkert också någonting som människor understöder. Den internationella brottsligheten oroar oss alla. Ett intensivt samarbete mellan medlemsstaterna är nödvändigt när det gäller bekämpning av terroristhot. Detsamma gäller ett effektivt samarbete med tredjeländer. Vi vore mycket värre utsatta om vi var ensamma.

* * *

Det mervärde som unionens yttre förbindelser tillför jämfört med att varje medlemsland skulle förhandla separat om olika frågor får stor förståelse. Det finns emellertid säkert rum för förbättringar åtminstone i fråga om hur dessa frågor skall kunna kopplas till det vardagliga livet och säkerheten i anknytning till det.

Viktiga mål för Finland har också varit att effektivera och förenhetliga unionens externa verksamhet. Här skulle konstitutionsfördraget vara till hjälp.

Koordineringen av och enhetligheten i skötseln av de yttre förbindelserna kan på många sätt främjas genom sådana arrangemang som också är tillåtna enligt gällande fördrag. Rådet och kommissionen kan exempelvis också på egen hand effektivera sitt samarbete och sina gemensamma engagemang. I något skede av diskussionen torde det bli aktuellt att med hjälp av rådets interna arrangemang förstärka rollen för rådets generalsekreterare, den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ordförandeländerna har för sin del ett stor ansvar när det gäller samarbetet mellan olika aktörer inom EU. Finland är ordförandeland hösten 2006. Det är skäl att redan nu lyfta fram detta som ett prioritetsområde för ordförandeperioden. Finland kan med de medel som ett ordförandeland har till sitt förfogande förbättra unionens verksamhet bl.a. i internationella organisationer.

Europeiska unionens internationella roll har stärkts avsevärt under de senaste åren. EU är en synlig och ansedd aktör när det gäller allt från utvecklingsfrågor till krishantering. Medborgarna i EU-länderna har förtroende för unionens verksamhet och väntar sig initiativförmåga när det gäller lösningen av såväl världsomspännande problem som problem på nära håll. Hoten är gemensamma för alla medlemsstater. En stark union kan svara på utmaningarna i en föränderlig omvärld. Ju bättre unionen kan föra en gemensam talan, desto mer inflytande och auktoritet har den. Miljöpolitiken är ett utmärkt exempel på detta, och särskilt Kyotokonventionen.

Unionen har gjort framsteg även inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Medlemsstaterna samlar snabbinsatsstyrkor, och avsikten är att dessa skall tas i bruk 2007. Försvarsbyrån, som skall utveckla de militära resurserna, har inlett sin verksamhet. Vi fattar beslut om gemensamma krishanteringsåtgärder, som för sin del ger erfarenhet och förbättrar unionens handlingsförmåga i framtiden – det senaste beslutet gällde inledandet av Aceh-operationen i Indonesien.

Finland har allt från början av sitt medlemskap aktivt deltagit i utvecklandet av unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. I enlighet med den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som godkändes i fjol kommer vi även i fortsättningen att delta fullt ut när det gäller att utveckla och genomföra unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Finland kommer bl.a. att delta i två snabbinsatsstyrkor.

Finland har tagit initiativ i fråga om utökandet av EU:s krishanteringskapacitet. Jag har också själv deltagit aktivt i detta arbete redan under min tid som utrikesminister, då jag tillsammans med min svenska kollega Lena Hjelm-Wallén tog initiativ gällande EU:s krishanteringsförmåga, vilket ledde till att ärendet godkändes genom Amsterdamfördraget. Vi har hela tiden konsekvent poängterat sambandet mellan civil och militär krishantering. Finland var ett av de första länderna som föreslog att civil krishantering skall höra till unionens uppgifter. Efterfrågan på civil sakkunskap har ökat när det gäller eftervård av konflikter. EU har stakat ut riktningen för andra internationella aktörer. Övervakningsuppdraget i Aceh utgör ett bevis på EU:s förmåga att agera även i uppdrag som ligger långt borta.

Unionen har redan utvecklats till en gedigen säkerhetsgemenskap. En säkerhet som grundar sig på gemensamt ansvar har varit Finlands utgångspunkt från och med att vi anslöt oss till unionen. Medlemskapet i unionen har stärkt Finlands och finländarnas säkerhet och välfärd. Som medlem i Europeiska unionen har Finland förbundit sig att följa den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som har som mål bl.a. att "skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen, oavhängighet och integritet" samt att "på alla sätt stärka unionens säkerhet." Samtidigt har Finland förbundigt sig att "avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna."

Under förhandlingarna om ett konstitutionellt fördrag ansåg och anser Finland fortfarande att det är viktigt att inte skapa splittring och inte heller några permanenta särskilda grupper inom unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Vi kan vara nöjda med slutresultatet. Det konstitutionella fördragets formulering gällande stöd och bistånd, den s.k. säkerhetsgarantiklausulen, skulle förpliktiga alla medlemsländer på lika grunder.

De artiklar som gäller försvarspolitiken i det konstitutionella fördraget bör bedömas i samband med EU:s säkerhetsstrategi. I strategin definieras terrorism, spridning av massförstörelsevapen, stater som faller sönder, internationell brottslighet och regionala konflikter som huvudsakliga hot. Denna bedömning av hoten styr säkerhetstänkandet inom unionen och utvecklandet av säkerhetssamarbetet.

De internationella hoten mot säkerheten utgörs i allt större utsträckning av andra än militära hot. Klimatförändringar, föroreningar, naturkatastrofer, smittsamma sjukdomar och ekonomisk osäkerhet är sådana hot som man inte kan värja sig mot genom militär upprustning. Därför strävar vi också efter att främja internationellt umgänge och få till stånd gemensamma avtal i syfte att avvärja gemensamma hot och faror. Även om det konstitutionella fördraget inte skulle träda i kraft, finns det fullgoda skäl att anta att de beslut som Europeiska rådet har fattat styr rådets egen verksamhet.

Frågor som gäller övergripande säkerhet fortsätter att vara aktuella inom unionen. Jag är också övertygad om att utvecklandet av försvarspolitiken kommer att fortsätta. De svårigheter som uppstått beträffande det konstitutionella fördraget förhindrar inte samarbete i säkerhetspolitiska frågor. En konstitution skulle visserligen ha klarlagt situationen i många avseenden, men Europeiska rådets politiskt godkända säkerhetspolitiska ställningstaganden är tillräckliga för ett samarbete.

* * *

En utvidgning av Europeiska unionen har varit nödvändig med tanke på stabiliteten på kontinenten. Utvidgningen har stärkt unionen också ekonomiskt och i egenskap av en internationell aktör.

Unionens utvidgningsprocess är inte slutförd. Vi måste hålla fast vid de förbindelser vi har ingått med kandidatländerna. Naturligtvis förväntar vi oss detsamma av dem.

EU måste vara öppen för alla europeiska stater som uppfyller kriterierna. Unionen måste tillämpa samma principer på alla kandidatländer. Alla nya medlemsstater skall uppfylla samma krav för ett medlemskap. Medlemskapskriterierna omfattar respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. Kultur och religion hör inte till dessa kriterier.