Republikens president Tarja Halonens föredrag i Bulgariens parlament i Sofia 26.2.2003

VÅRT FÖRÄNDERLIGA EUROPA I DEN ALLT MER GLOBALISERADE VÄRLDEN Med reservation för ändringar

"Även om världen förändras har vi vår historiska erfarenhet och geografiska position, som inte förändras." Så här skrev föregångaren till min föregångare, Mauno Koivisto, i egenskap av Finlands president för tio år sedan vid en tidpunkt då allting såg ut att få en definitivt positiv vändning i Europa. Det kalla kriget var förbi och Europeiska unionen förberedde sig på den utvidgning som innebar att också Finland år 1995 blev medlem i EU. Ingenting såg ut att kvarstå oförändrat. Eftersom något militärt hot inte längre existerade antog man att möjligheterna till fredligt samarbete var obegränsade. Trots detta önskade Mauno Koivisto som ett slags politiskt testamente betona historiens och geografins betydelse - han menade att vi inte skulle låta oss förblindas och förlora perspektivet när vi nu riktade blicken mot den ljusa framtiden.

Finlands geografiska miljö är Nordeuropa och Östersjön - detta är ett faktum som vi inte kan påverka. Under historiens gång har stormakternas strävanden ofta kolliderat med varandra inom denna region, vilket i sin tur mången gång har haft ödesdigra följder för de mindre nationer som lever här. Nu, efter det kalla krigets dagar, har de små folken i regionen en bättre och säkrare ställning än någonsin. Alla staterna vid Östersjökusten är, med undantag av Ryssland, snart medlemmar i Europeiska unionen. Detta är ägnat att i väsentlig grad öka stabiliteten och välfärden för hela regionens del. Alla problem är givetvis inte lösta. Många av dem hänför sig till sökandet efter en ny typ av ömsesidigt kompanjonskap mellan EU och Ryssland. Bägge parter lär sig dock småningom att lösa problemen allt bättre. Viktigast av allt är att inga problem nu längre löper risk att utvecklas till militära konfrontationer.

För Bulgarien har den geografiska dimensionen i historiskt hänseende innefattat Balkan och Svartahavsregionen. Också den här regionen har i århundraden varit föremål för interna kontroverser och stormaktskonflikter. I Finland har man länge känt till detta, eftersom Finska gardet under det rysk-turkiska kriget 1877-1878 deltog i de strider som i sinom tid ledde till Bulgariens självständighet.

När det kalla kriget var förbi utvecklades situationen på Balkan inte lika gynnsamt som i Nordeuropa, utan inom framför allt det forna Jugoslavien utbröt militära sammandrabbningar som rubbade stabiliteten i hela Europa. Efter många tragiska skeden har man lyckats släcka bränderna, men många konflikter pyr fortfarande. En del av kriserna fick en militär lösning, medan en del löstes förhandlingsvägen. T.ex. situationen i Kosovo löstes under ledning av min föregångare, president Martti Ahtisaari. De här kriserna förorsakade mycket lidande, förluster och enorma kostnader. Genom att delta i krishanteringsoperationerna i Bosnien och Kosovo står också Finland för en del av dessa kostnader.

Sommaren 1999, när Finland var ordförandeland i EU, arrangerades ett historiskt toppmöte i Sarajevo, där man ingick en stabilitetspakt för sydöstra Europa (Stability Pact for South Eastern Europe). Målet var att med hjälp av ett omfattande internationellt samarbete dels ta itu med att lindra mänsklig nöd och att starta återuppbyggnadsarbetet på de härjade områdena, dels att bygga upp medborgarsamhällena på en hållbar basis och att initiera ett regionalt samarbete. Uppgiften var enorm, och även om mycket har åstadkommits motsvarar resultaten säkert inte de stora förväntningar som vi hade i Sarajevo. Arbetet måste fortsätta.

Syftet med stabilitetspakten var att skapa regionalt samarbete för lösande av de problem som kriserna lagt i dagen. På kort sikt är detta utan tvekan nödvändigt. På lång sikt står däremot de hållbara lösningarna att söka framför allt inom ramen för den europeiska integrationen - om vi går in för denna process sporras vi alla till att bygga medborgarsamhällen som grundar sig på de gemensamma europeiska värderingarna: det demokratiska systemet samt respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Ni känner redan till många av dessa organisationer, bl.a. OSSE och Europarådet. Ni har också blivit kallade till Nato.

Vid toppmötet i Köpenhamn i december förra året fattade Europeiska unionen långtgående beslut om sin utvidgning. Den utvidgningsprocess som nu pågår skiljer sig på många punkter från de tidigare utvidgningarna och den kan med fog betecknas som historisk.

För det första var antalet nya medlemsländer större än någonsin tidigare. Medlemsantalet steg med två tredjedelar. För det andra är de ekonomiska skillnaderna större än vid de tidigare utvidgningarna, och ändå har hela processen nu varit mycket snabbare. För det tredje är nu åtta av de nya medlemmarna länder med s.k. övergångsekonomi. För inte mer än drygt tio år sedan var deras politiska och ekonomiska system kommunistiskt. Nästan alla de nya medlemsländerna har tillhört Warszawapakten.

De nya medlemmarna skall alltid s.a.s. hoppa på ett rullande tåg. Den här gången kräver hoppet mera än förut. Största delen av de gamla medlemmarna har redan tagit i bruk den gemensamma valutan och anslutit sig till Schengensystemet. Utöver det fortsätter EU-konventet sitt arbete i snabb takt.

Det faktum att unionen var beredd att öppna sina dörrar för dessa länder är en viktig signal för inte bara alla européer, utan också den övriga världen. Unionen visade på ett mycket konkret sätt att den är en öppen sammanslutning. Alla europeiska länder som vill bli medlemmar och som uppfyller kriterierna kan ansluta sig till unionen. I nästa skede gäller detta Bulgarien.

I slutsatserna från europeiska rådet i Köpenhamn i december förra året konstateras följande:

["Det framgångsrika slutförandet av anslutningsförhandlingarna med tio kandidatländer ger ny dynamik åt Bulgariens och Rumäniens anslutning, som en del av samma allomfattande och
oåterkalleliga utvidgningsprocess. Unionen välkomnar dessa länders betydande framsteg, som också avspeglar sig i att de har kommit långt i anslutningsförhandlingarna. Unionen ser fram emot en konsolidering av de hittills uppnådda resultaten. Efter slutsatserna från Europeiska rådet i Bryssel och beroende på ytterligare framsteg med att uppfylla kriterierna för medlemskap är målet att välkomna Bulgarien och Rumänien som medlemmar i Europeiska unionen år 2007. Unionen bekräftar att anslutningsförhandlingarna med dessa länder kommer att fortsätta på grundval av samma principer som hittills och att varje kandidatland kommer att bedömas efter sina egna meriter."]

Finland stöder Bulgariens strävanden. Den fortsatta utvecklingen beror på i vilken takt Bulgarien självt förmår fullfölja anslutningsprocessen. Av samtliga förhandlingskapitel har redan 23 stängts provisoriskt, men åtta svåra kapitel är alltjämt föremål för förhandlingar. Samtidigt måste Bulgarien vara kapabelt att genomföra omfattande lagstiftningsåtgärder. Vidare måste strukturerna i rättsväsendet, förvaltningen, miljöpolitiken och näringslivet reformeras så, att landet också i praktiken kan tillägna sig och verkställa EU-lagstiftningen.

Uppgiften är krävande, men jag tror att ni bulgarer både vill och kan klara av den. EU står också till förfogande med olika former av ekonomisk hjälp och sakkunnighjälp. Också Finland har erbjudit sig att delge Bulgarien sina erfarenheter från medlemsförhandlingarna för tio år sedan och att bidra med praktiskt stöd inom olika sektorer, bl.a. i utvecklandet av regionalförvaltningen och effektiverandet av gränsbevakningen. När det gäller förbättrandet av minoriteternas ställning har Finland långa traditioner inom framför allt Europarådet. De romska minoriteternas ställning är ett exempel på en fråga som rör alla länder i Europa och som vi tillsammans måste förmå finna en lösning på. Vid EU:s toppmöte i Helsingfors 1999 betonades att alla individer skall ha lika rättigheter. Särskild vikt måste fästas vid förbättrandet av ställningen för sådana grupper som inte utgör en majoritet i något land, inklusive romerna.

Hittills har Europa och dess länder under en lång tid, på både gott och ont, varit ett centralt element i den globala världen. Efter andra världskriget hade kolonialpolitiken spelat ut sin roll. Europa vände sig inåt, och man började via integrationen söka lösningen på både de ekonomiska problemen och de problem som gällde den europeiska identiteten. De senaste fem årtiondena är onekligen i detta hänseende en success story.

Idag kommer trycket på integration också utifrån och inte enbart från europeiskt håll. De problem som hänför sig till kultur, ekonomi och säkerhet är genuint globala och kan inte åtgärdas med regionala lösningar. Den europeiska integrationen kan dock vara till hjälp både för oss själva och för andra. EU-ländernas välstånd samt deras andel av investeringarna, handeln och utvecklingshjälpen i hela världen innebär att EU är en betydelsefull aktör överallt i världen. Inflytandet medför dock ett ansvar.

För beklagligt många människor i framför allt utvecklingsländerna representerar globaliseringen inte en från de geografiska bojorna befriad obegränsad möjlighet till växelverkan och ökat välstånd. För dessa människor framstår globaliseringen snarare som en ny form av internationell exploatering präglad av rentav ännu större orättvisa än förr. Eftersom det inte längre finns någon återvändo till de forna strukturerna, är den enda möjligheten att vi försöker påverka globaliseringen i en mänskligare riktning. Vi måste försöka bygga upp en ny värld tillsammans med nationalstaterna, medborgarsamhället, internationella organisationer och progressiva företagare. Då kan globaliseringen främja utveckling, välfärd och sysselsättning samt minska fattigdomen överallt i världen. Vår europeiska erfarenhet kan vara ett element i denna nya värld.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) tillsatte en kommission med uppgift att undersöka den sociala dimensionen av globaliseringen och att lägga fram förslag om hur globaliseringen kan göras mer mänsklig och jämlik. Tanzanias president och jag är ordförande i kommissionen och till medlemmar i den kallades 24 auktoritativa personer från olika delar av världen. Dessa kvinnor och män företräder enligt min uppfattning utomordentligt väl olika politiska, ekonomiska och kulturella utgångspunkter och åsikter vad gäller globaliseringen. Avsikten är att vi i höst skall vara klara med vårt uppdrag. Också om vi inte kan åstadkomma underverk, är vi helt övertygade om att människan förmår påverka utvecklingen.

Finland självt är ett exempel på ett land vars isolerade jordbrukssamhälle under en jämförelsevis kort tid, knappt femtio år, på ett framgångsrikt sätt anpassade sig till globaliseringsutvecklingen. Vi agerar utifrån den plattform som det nordiska välfärdssamhället utgör. I tre internationella jämförelser som World Economic Forum nyligen gjorde placerade sig Finland på första plats när det gällde konkurrensförmåga, informationssamhällets utvecklingsnivå och en i miljöhänseende hållbar utveckling. I en annan internationell jämförelse visade sig Finland vara det minst korrumperade landet. Det här visar att också dessa element går att kombinera, liksom också konkurrensförmågan och välfärdssamhället. Detta har alltså realiserats i ett land där klimatet tidvis är strängt, naturtillgångarna begränsade och där man befinner sig långt från världens metropoler. Finlands exempel borde kunna ingjuta hopp hos alla som tror på en bättre globalisering.

Under det kalla krigets dagar grundade sig den internationella säkerheten i sista hand på en världsomspännande terrorbalans. När vi tog steget in i det nya årtusendet blev vi tvungna att konstatera att det kalla krigets slut var en positiv händelse, som dock inte automatiskt ledde till fred och nedrustning. Vi ställs inför nya och allt mer svårgestaltade former av globala säkerhetshot. Också detta borde lära oss att hantera globaliseringen på ett nytt sätt. Också om FN grundades av andra världskrigets segrarmakter mot bakgrunden av den situation som då var rådande, har FN utvecklats till en genuint universell organisation. Förenta nationerna, dess generalsekreterare och säkerhetsråd samt övriga aktörer är de enda klart globala institutioner som har förutsättningar att vinna alla folks reservationslösa förtroende då det gäller strävan efter fred, säkerhet och utveckling i en föränderlig värld.

Bulgarien står inför ett år präglat av stora utmaningar. I egenskap av medlem i FN:s säkerhetsråd har landet ett särskilt ansvar för den internationella freden. I medlemsförhandlingarna med EU stundar ett avgörande skede som förutsätter samverkan och engagemang också från parlamentsledamöternas sida. Jag tror att bulgarerna har mycket att vinna och mycket att ge i detta arbete.