Republikens presidents föredrag vid Ewha-universitetet i Korea den 9.4.2002

(Med reservation för ändringar)

Finland och Republiken Korea är förhållandevis små länder och de ligger långt ifrån varandra. Finland är till arealen mer än tre gånger större än republiken Korea, men vår folkmängd utgör endast drygt en tiondedel av folkmängden i ert land. Våra seder och traditioner är olika på många sätt, men vi förenas av några intressanta kuriositeter. Till exempel att den finländske professorn Gustaf John Ramstedt år 1939 publicerade den första koreanska grammatiken på ett västerländskt språk och att det finns en nästan direkt järnvägsförbindelse mellan våra länder - det fattas bara 14 bankilometer i Nordkorea. Men det som är viktigare är trots allt att det finns många likheter i våra länders historia.

Vi har båda lärt oss att leva som grannar till stora länder. Vi har tidvis varit utsatta för påtryckningar och krig, men vi har också kunnat dra nytta av möjligheterna. Bägge länder har tack vare medborgarnas kunnighet och flit och utan betydande naturresurser erövrat en position bland de utvecklade industristaterna.

I dagens värld förutsätts att staterna följer principerna för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. De är i själva verket de grundläggande beståndsdelarna i ett sunt samhälle. Principerna har en lång tradition i Finland och de utgör också i dag grundstenarna för vårt samhälle. En viktig del av denna tradition är kvinnornas deltagande i samhällslivet. Kvinnorna i Finland fick också fullständiga politiska rättigheter 1906, innan Finland blev självständigt och som de första kvinnorna i världen.

Redan Finlands inträde bland de självständiga nationerna var en långvarig process. Vårt land var i över 600 år en del av vår västra granne Sverige. Därefter krävdes ytterligare drygt ett sekel som autonomt storfurstendöme underlydande ryska kejsaren innan den statliga självständigheten randades 1917. Inte heller självständighetstidens början var smärtfri. Genast i början av 1918 utbröt ett inbördeskrig som visserligen bara pågick några månader, men som lämnade många bittra minnen.

Under andra världskriget var vi tvungna att utkämpa två krig mot Sovjetunionen. Utöver betydande människoförluster förlorade vi över tio procent av vårt territorium och måste förflytta elva procent av befolkningen. Men vi hörde inte till de sämst lottade. Många europeiska länder upplevde värre öden. Finland bevarade torts allt sin självständighet och förskonades från ockupation. I dag kan vi stolt konstatera att Finland är det enda landet av de länder på europeiska kontinenten som deltog i kriget som oavbrutet har haft ett demokratiskt styre sedan första världskrigets slut.

I dag verkar världen välvilligare inställd till oss. Finland anses vara ett av de mest konkurrenskraftiga länderna i världen. World Economic Forum rankade i oktober 2001 Finland som det ledande landet både i fråga om konkurrenskraft och förväntad ekonomisk tillväxt. Finland har också redan två år i följd utsetts till det minst korrumperade landet i världen. Dessutom konstaterades Finland nyligen vara det land som bäst beaktar miljövårdens krav.

Det finns många orsaker till vår framgång. Vårt samhälle baserar sig på en stabil demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och på vår rättsstatstradition. Den nordiska välfärdsmodellen har utgjort en stadig grund för den framväxande konkurrenskraften. Den skapar stabilitet i samhället och möjligheter till mångsidig utveckling av medborgarnas kunnande.

Respekten för demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen utgör en stark tradition. Det finländska samhället garanterar alla både en allmän social trygghet och en högklassig hälso- och sjukvård, ett täckande socialskydd och, naturligtvis, också utbildning.

Det är i synnerhet den högklassiga utbildningen som ansetts vara en av nycklarna till Finlands framgång. Enligt en OECD-undersökning är läs- och skrivkunnigheten bland 15-åringar i dag bäst i Finland. Vår målsättning har varit att garantera alla medborgare oberoende av inkomstnivå lika möjligheter till utbildning. Det är också en stark tradition att möjligheterna till utbildning både omfattar pojkar och flickor.

Vi har också satsat starkt på utnyttjandet av ny teknologi. Regeringen har ökat forsknings- och utvecklingsanslagen och deras andel av bruttonationalprodukten är den näst högsta i världen. En stor del av dessa satsningar kommer från företagen.

Kombinationen av "hårda" och "mjuka" målsättningar har ett brett understöd. Med hjälp av den fria marknadsekonomins dynamik försöker vi uppnå en stark ekonomisk tillväxt, men samtidigt försöker vi också med åtgärder från samhällets sida trygga jämställdheten och välfärden. Med den kombinationen har vi uppnått ett brett nationellt samförstånd om i vilken riktning den utvecklingen som vi eftersträvar bör gå.

Inget land klarar sig ensamt. Vi delar en gemensam värld och vi behöver alla varandra. Vi behöver samarbete med våra grannar, regionalt, mellanregionalt och globalt. Behovet av samarbete är väl erkänt i Europa och Asien och det finns flera samarbetsorganisationer på bägge kontinenterna.

Finland har aktivt deltagit i det internationella politiska och ekonomiska samarbetet med våra grannländer, inom Europa och globalt.

Den mest betydande förändringen i vår egen ställning skedde 1995 då Finland anslöt sig till Europeiska unionen. Motivet till vårt medlemskap var viljan att öka våra medborgares välfärd och säkerhet, behovet att trygga vårt näringslivs jämlika konkurrensmöjligheter på våra viktigaste marknader, samt önskan att delta i beslutsfattandet om Europas framtid tillsammans med de övriga EU-länderna. Vi visste att de beslut som fattas i EU skulle komma att påverka oss oberoende om vi var medlemmar eller inte.

Den viktigaste frågan i EU för närvarande är utvidgningen. Medlemskapsförhandlingar pågår med tolv länder. EU har beredskap att anta nya medlemmar vid ingången av 2004 om förhandlingarna löper enligt planerna. Den andra aktuella frågan inom EU är hur unionens framtida utveckling skall utformas så att unionen skall kunna fungera effektivt också efter utvidgningen.

För Finland har EU-medlemskapet medfört nya dimensioner också när det gäller de yttre förbindelserna. EU är en viktig aktör och avtalspart i olika delar av världen. Det innebär att också Finland har blivit en aktiv deltagare i processerna mellan EU och de asiatiska länderna.

Vi har ett stort antal gemensamma ekonomiska intressen. EU har en betydande roll i världshandeln och är den största utländska investeraren i Republiken Korea. EU är också Koreas tredje största handelspartner efter USA och Japan.

EU:s roll har också ökat under de senaste åren när det gäller aktuella politiska frågor i Asien. Ledarna i de båda världsdelarna samlas vartannat år för att delta i Asia-Europe Meeting (ASEM). Jag hade själv nöjet att för ett och ett halvt år sedan delta i det ASEM-toppmöte som ordnades här i Söul. Dessutom har EU regelbunden diskussionskontakt med alla betydande länder i Asien, bland dem Republiken Korea.

EU har också arbetat för att minska spänningen på koreanska halvön och särskilt för att avskaffa hotet från massförstörelsevapen. EU deltar i Korean Energy Development Organization KEDO:s (Organisationen för utveckling på Koreahalvön) verksamhet. Avsikten är att ersätta Nordkoreas gamla kärnkraftverk som producerar plutonium med nya reaktorer som uppfyller de internationella kärnsäkerhetsbestämmelserna och som inte kan användas för att producera material som kan användas i kärnvapen. Finland har varit medlem i KEDO sedan 1995.

EU har också lovat hjälpa till med att utveckla förbindelserna mellan de två koreanska staterna. Detta innebär inte att EU vill vara en part vid eventuella fredsförhandlingar, utan att vi försöker bereda väg för en utveckling som leder till normaliserade förbindelser. I den avsikten besökte EU:s representanter både Söul och Pyongyang för snart ett år sedan. Vår öppning fick beröm både på koreanska halvön och i den övriga världen, men den har ännu inte lett till önskat resultat, dvs. avancemang i fredsprocessen.

Europa och Asien är viktiga, men när vi idag talar om internationella förbindelser och frågor, måste vi också nämna globaliseringen som ökar och genomsyrar allt. Den teknologiska utvecklingen, i synnerhet inom informations- och kommunikationsteknologin, förändrar produktionen, konsumtionen och investeringsverksamheten i hela världen. Förändringarna påverkar de ekonomiska strukturerna, attityderna i samhället och arbetets och företagens karaktär. Globaliseringen erbjuder potentiella möjligheter till tillväxt, ökad välfärd och utveckling. Allt fler länder utnyttjar de växande världsmarknaderna för att höja levnadsstandarden. För dem har globaliseringen varit en resurs, ett instrument för framåtskridande. Finland och Republiken Korea hör utan tvivel till den grupp som har haft framgång tack vare globaliseringen.

Trots den ökande integrationen av ekonomierna ökar skillnaderna. Många länder och människor upplever att de inte får någon del i de fördelar som globaliseringen medför. Skillnaderna förekommer både mellan länderna och inom länderna. Också i Finland och Republiken Korea finns det människor som upplever att de inte deltar i de beslut som bestämmer globaliseringsmodellen.

Vi behöver samförstånd om metoder som skall göra globaliseringen mänskligare. Ett acceptabelt samförstånd skall omfatta människornas vardagliga bekymmer, såsom sysselsättning och de anställdas rättigheter, fattigdom, ekonomisk utveckling och social rättvisa. Den skall grunda sig på gemensamma värderingar för att stödja hållbara lösningar för öppna samhällen och ekonomier. Detta skulle skapa en känsla av att det finns ett gemensamt mål, vilket är det enda sättet att få länder och institutioner att klara exceptionella sociala förändringar utan våld.

Som ett svar på ett uppenbart behov inrättade Internationella Arbetsorganisationen (ILO) en världskommission för en social dimension av globaliseringen, som jag tillsammans med Tanzanias president Benjamin William Mkapa har äran att vara ordförande för. Kommissionens målsättning är att inom drygt ett år utreda globaliseringens sociala dimensioner och ge förslag till hur så många människor, folk och länder som möjligt skall kunna ta del av globaliseringens fördelar och så få som möjligt lida av dess nackdelar.

För att detta mål skall uppnås behöver vi samarbete mellan nationalstater och mellan regionala och globala organisationer. Detta samarbete och engagemang kommer till uttryck i Millennium-toppmötet och Doha- och Monterrey-deklarationerna. Nu måste vi föra facklan vidare till toppmötet om hållbar utveckling som hålls i Johannesburg i september. Det är livsviktigt att FN har en ledande roll när globaliseringen skall styras så att den gagnar hela mänskligheten och miljön.

Främjandet av jämställdheten har varit en mycket positiv faktor i Finlands framgångsprocess. Över hälften av de studerande vid våra högskolor är kvinnor. Kvinnornas insats i arbetslivet är av avgörande betydelse för den ekonomiska tillväxten och välfärden i vårt land. Det har naturligtvis krävt en anpassning av arbete och familjeliv. Moderskaps- och faderskapsledigheterna är viktiga för småbarnsföräldrarna. Barnavårdsledigheterna och barndagvården, de avgiftsfria varma skolmåltiderna är några exempel på tänkesättet. Förmånerna är i dag i allmänhet resultatet av myndigheternas åtgärder, även om många av dem ursprungligen föddes genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Kvinnornas livliga deltagande i politiken - t.ex. 37,5 procent av riksdagsledamöterna är kvinnor - har inneburit att familjepolitiska frågor ofta står på agendan. Jag vågar dock påstå att både finländska kvinnor och finländska män anser att kvinnornas deltagande i arbetslivet i dag är helt naturligt. Men när det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män finns det också i vårt land fortfarande mycket att göra.

Vi anser jämställdheten vara en så viktig fråga att vi försöker främja den också internationellt. Både jämställdheten och en utjämning av inkomstfördelningen är viktiga faktorer när det gäller att minska fattigdomen, vilket är det viktigaste målet för Finlands utvecklingssamarbete.

Vi finländare vet, av egen erfarenhet, att kvinnornas ökande deltagande i arbetslivet och det politiska beslutsfattandet inte har minskat, utan snarare ökat också männens välfärd. Detsamma gäller säkert också på global nivå. På lång sikt är det också i världens välbärgade minoritets intresse att de fattigare kvinnorna och männen i utvecklingsländerna får en fullvärdig chans att delta i den globala ekonomin som producenter och konsumenter. De borde också få delta i det politiska beslutsfattandet som världsmedborgare, och också ha lika möjligheter till inkomst, social trygghet och välfärdstjänster.

Jag vill tacka Ewha Womans University för min utnämning till hedersdoktor vid universitet. Jag tolkar den uppmärksamhet som den största institutionen av denna typ i världen förlänar mig inte bara som en hedersbetygelse till mig personligen, utan till alla män och kvinnor i Finland.

Jag sätter värde på det arbete som utförs vid ert universitet och jag önskar både universitets studenter och anställda lycka och framgång.