Tal av republikens president Tarja Halonen vid 100-årsjubileumsfesten för studentaftnarna på Akademiska Föreningen i Lund 6.5.2005

(med reservation för ändringar)

Det är en glädje och ära för mig att i dag få tala vid denna studentafton på Akademiska Föreningen i Lund. Denna er värdefulla tradition fick sin början för hundra år sedan. Att slå vakt om yttrandefriheten och uppmuntra till samhällsdebatt är detsamma som att stödja demokratin. Jag hoppas att kvällens diskussion blir livlig.

En internationalisering av högskoleutbildningen är ett av de viktigaste högskolepolitiska målen i Norden och Europa. Med internationalisering avses att innehållet i utbildningen utvecklas på ett sätt som beaktar de förändrade behov av know-how som globaliseringen och den ökade internationella växelverkan för med sig. Internationalisering innebär också en utveckling av mångkulturella studiemiljöer. Detta försöker man uppnå i synnerhet genom student-, praktikant- och lärarutbyte och genom att rekrytera utländska lärare och utländska studenter som studerar för en examen.

Den akademiska rörligheten har långa traditioner som går många hundra år tillbaka i tiden. Allt sedan medeltiden var det självklart att man måste ha studerat långa perioder utomlands för att kunna utvecklas till en betydelsefull lärd person. Då utgjorde de akademiskt utbildade en mycket liten del av samhället. I dag är situationen en helt annan, när minst hälften av åldersklasserna i många länder inleder högskolestudier. Nu krävs det välfungerande strukturer och finansiella möjligheter för att de studerande skall kunna åka utomlands för att studera.

Sådana strukturer och finansiella möjligheter har man byggt upp mellan de nordiska länderna och även i övriga Europa. Det gamla idealet med en kulturellt bevandrad europeisk medborgare som behärskar flera språk har således väckts till liv igen, huvudsakligen under 1990-talet. Högskoleexamina och studierna utvecklas på ett sätt som gör att studerande och lärare smidigare kan studera eller undervisa i andra länder och att det blir lättare att jämföra examina, och framför allt att ömsesidigt erkänna den kompetens som en utbildning ger.

I Finland satte man redan i slutet av 1980-talet ambitiösa mål för ett större studentutbyte. I dagens läge åker varje år över 7 500 finländska högskolestuderande, det vill säga studerande vid universitet eller yrkeshögskolor, utomlands för att studera en eller två terminer. Cirka 6 600 utländska studerande kommer varje år till högskolorna i Finland. Det råder alltså en god balans inom utbytet. Detta är en betydande prestation som säger något om den finländska utbildningens dragningskraft och också om det rikliga utbudet av undervisning på främmande språk, i praktiken engelska.

Finlands dragningskraft på de nordiska länderna är inte lika stark. År 2003 deltog totalt närmare 680 studerande från Finland i det nordiska studentutbytet, men bara cirka 260 studerande kom till Finland. Av dem var dessutom en stor del finländare som avlägger hela sin examen i Sverige. Sverige är det överlägset populäraste landet att åka till inom det nordiska studentutbytet. Finland är i sin tur aktivast med att sända iväg studenter. Också lärarutbytet är mindre de nordiska länderna emellan än t.ex. Finlands lärarutbyte med andra europeiska länder. Läget har varit detsamma i många år.

Antalet studenter från de övriga nordiska länderna som studerar i Finland för att avlägga en examen är ännu lägre än antalet utbytesstudenter. De nordiska utbytes- och examensstudenterna i Finland fortsätter att vara förbryllande få år efter år, i synnerhet med tanke på att det finns goda möjligheter att studera på svenska vid universiteten och högskolorna i Finland. Det är tydligen så att våra högskolor och myndigheter inte har marknadsfört den här möjligheten tillräckligt väl i de övriga nordiska länderna.

Ett mål för de Finlandsdagar med namnet ”Sverige och Finland möts i Lund” som Finlands ambassad i Stockholm och Lunds universitet tillsammans ordnade här i Lund i april 2004 var att rätta till detta problem. Under dessa dagar skapades förutsättningar för ett nytt utbytesprogram mellan Lunds universitet och Helsingfors universitet och för en framträdande person från Finland att varje år föreläsa vid Lunds universitet. Jag hoppas att man inom Europaprogrammet vid Lunds universitet är intresserad av vårt erbjudande. Dessa gemensamma initiativ skulle göra kontakterna tätare, och studenterna vid Lunds universitet kunde i fortsättningen upptäcka vilka goda studiemöjligheter det finns i Finland.

Vi har ett omfattande politiskt och ekonomiskt samarbete. Det skulle därför falla sig naturligt med ett livligare studie- och forskningssamarbete i olika former mellan våra länder. I globaliseringen är det uttryckligen kunnandet som avgör hur man klarar sig, och jag tror att vi kan komplettera varandra.

***

Den stelt tudelade världen från det kalla krigets tid har övergått i en dynamisk, skapande och mer samarbetsinriktad värld, men i vissa hänseenden är det också en hård värld av konkurrens. Samtidigt har den tekniska utvecklingen varit otroligt snabb, i synnerhet på informations- och kommunikationsteknikens område. (Det är samverkan mellan dessa fenomen som vi ofta kallar för globalisering.)

Handeln hade visserligen börjat avregleras och regleringsekonomin upplösas redan tidigare, men nu hade allt fler länder som tydligt mål att avreglera ekonomin, såväl i det egna landet som på det internationella planet. Det fanns en stark tro på att en friare marknad skulle ha positiva effekter på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Det handlade alltså om en medveten politik, en politik som – åtminstone i många länder – var ärligt avsedd att öka folkets välstånd.

Handeln avreglerades, kapitalrörelserna var så många och så snabba som aldrig förr, datatekniken och den nya informationstekniken gjorde att världen krympte till vår gemensamma spelplan, som ändå inte var densamma eller lika jämn för alla. Allt fler länder kom med i den internationella omsättningen och blev samtidigt mer beroende av den internationella handeln och av kapitalrörelserna.

Den ekonomiska tillväxten blev starkare på olika håll i världen under slutet av 1990-talet. Men samtidigt uppstod också ekonomiska kriser i Ryssland, i Asien och i Sydamerika, som fick stater som var mycket större än Sverige eller Finland på knä. Vid denna tid förstärktes kritiken mot globaliseringen, och via tevens förmedling kom den emot oss från Seattle såväl som från Göteborg, från Prag såväl som från Genua.

Är globaliseringen då av ondo eller av godo? Svaret på denna ofta ställda fråga kan vara att globaliseringen har såväl goda som dåliga sidor.

Till globaliseringens positiva effekter kan räknas att allt fler ekonomier och samhällen är öppna. Utbytet av varor, idéer och information är mycket friare än förut. Innovationerna, skapandet och företagandet blomstrar. I Asien har över 200 miljoner människor tagit sig ur den djupaste fattigdom på bara ett decennium. Globaliseringen har också gjort folk överallt i världen mer medvetna om sina rättigheter och sin identitet. Beslutsfattarna är tydligare än förut ansvariga inför medborgarna.

Globaliseringen är också förknippad med många bekymmer eller rentav negativa effekter. För mången är fördelarna med globaliseringen bara en avlägsen dröm, men riskerna är däremot alltför verkliga. En instabil internationell ekonomi utgör en risk för de rika, men i synnerhet för de fattiga. Den extrema fattigdomen, utslagningen och ojämlikheten fortsätter att finnas. Många forskare anser att skillnaden mellan välstånd och fattigdom har vuxit ytterligare.

Allmänt taget är det de utvecklade industriländerna som har vunnit på globaliseringen. Länder som Finland och Sverige används ofta som goda exempel på vinnare. Vi har en hög utbildningsnivå och producerar konkurrenskraftiga varor och tjänster för världsmarknaden. Den sociala sammanhållningen är god i våra länder, och samhällena är anpassningsbara. Vi har kunnat dra nytta av fördelarna med en öppen marknad, även om båda länderna också har stött på de problem som förflyttningen av arbetsplatser medför.

Jag har själv sett de nordiska länderna som exempel på att välfärdssamhället både är rättvist mot individen och dessutom tydligen effektivast som gemenskap eftersom det kan investera maximalt exempelvis i att utbilda sin befolkning.

En annan grupp som klarar sig bra i globaliseringen är de länder med snabb utveckling som har öppnat sin egen marknad kontrollerat och utnyttjat sina starka sidor på världsmarknaden. De bästa exemplen är Kina och Indien. De har båda dragit nytta av sin storlek och av arbetskraften, som i ett världsperspektiv är utbildad och förmånlig. Båda länderna har snabbt kunnat höja både förädlingsgraden och produktiviteten.

Globaliseringen har också sina förlorare. Den typiska förloraren är en fattig människa som bor i ett fattigt afrikanskt land söder om Sahara. Och hur det nu kommer sig så är det vanligen en kvinna. När det gäller den del av Afrika som ligger söder om Sahara kan man nästan tala om deglobalisering i stället för globalisering. De här länderna har praktiskt taget helt och hållet hamnat vid sidan av världens ekonomiska huvudströmningar.

Vad beror detta på? En viktig orsak är att samhällena är svaga. Fattigdom, hungersnöd och politiska och sociala konflikter hindrar samhällena i dessa länder från att bli så starka att invånarna kan bli delaktiga av globaliseringens fördelar. Orättvisan i det internationella systemet har också bidragit till att dessa länder inte har kunnat göra sin röst hörd.

De världsomspännande effekterna av globaliseringen fördelas ojämnt såväl mellan olika länder som inom samma land. Det finns vinnare och förlorare överallt i världen. Människor bedömer oftast globaliseringen utifrån sina egna erfarenheter. Enligt vissa erbjuder globaliseringen en möjlighet att besegra fattigdomen och missförhållandena i världen. Andra åter anser att just globaliseringen är roten till det onda. Båda sidor har antagligen åtminstone delvis rätt – och fel.

De motsatta åsikterna har bidragit till att försämra resultaten av globaliseringsdebatten och möjligheterna att finna politiska alternativ. I ett försök att komma ifrån motsatsförhållandet och få igång en äkta diskussion tillsatte Internationella arbetsorganisationen (ILO) i februari 2002 en världskommission för globaliseringens sociala dimension. Denna kommission publicerade sin rapport "A fair globalization - creating opportunities for all" i februari i fjol. Jag hade äran att tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa vara ordförande för världskommissionen.

Till medlemmar i vår kommission hade med avsikt utsetts företrädare för mycket olika åsikter. Förutom av två sittande presidenter bestod kommissionen av politiker, företagsrepresentanter, företrädare för fackföreningsrörelsen och andra intresseorganisationer, aktivister inom det nya medborgarsamhället, akademiker och praktiker. Denna kommission av olika åsikter lyckades finna en gemensam ståndpunkt. Alla skulle var för sig ha skrivit en annorlunda rapport, men som grupp lyckades vi skapa en gemensam syn på globaliseringen. Det arbete som vår kommission gjorde är ett konkret bevis för diskussionens och samarbetets kraft.

I rapporten ger vi en gemensam analys av globaliseringen och dess följder. Dessutom lägger vi fram en hel rad förslag på hur globaliseringsprocessen som den nu ser ut bör utvecklas för att bättre svara mot människors behov.

Rapporten är resultatet av världskommissionens arbete. Vi ansåg ändå hela tiden att det är viktigt att processen fortsätter också efter det att rapporten är publicerad. Kommissionens rekommendationer har tagits med som ett led i Afrikanska unionens globaliseringsarbete. Europeiska unionens kommission publicerade för ett år sedan ett positivt meddelande om vår rapport. I EU har arbetet fortsatt i olika rådskonstellationer, och Tyskland kommer enligt uppgift att i höst ordna en diskussion på hög nivå om vårt initiativ Policy Coherence Initiative.

Förenta Nationerna är ett viktigt forum för främjandet av världskommissionens arbete. FN:s generalförsamling antog i början av december enhälligt en resolution genom vilken rapporten A fair globalization - creating opportunities for all godkändes som underlag för höstens uppföljningsmöte i generalförsamlingen. Resolutionen kom till på initiativ av Finland och Tanzania. Detta är ett litet steg mot en rättvisare globalisering – ett litet steg på en lång och krokig väg.

Hur kan vi då åstadkomma en rättvisare globalisering?

För det första genom satsningar på nationalstatens förmåga att möta globaliseringens utmaningar. Nationalstaten är fortfarande globaliseringens viktigaste aktör. Människors uppfattningar och erfarenheter av globaliseringen baserar sig huvudsakligen på den egna regeringens åtgärder. Samtidigt kvarstår nationalstaten som bas för medborgarnas demokratiska inflytande. Demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen utgör fortfarande grunden för utvecklingen. En god förvaltning, en relativt god samhällsekonomi och social rättvisa bidrar till ett lyckat resultat. Ett aktivt medborgarsamhälle är av stor vikt såväl i söder som i norr.

De rika och starka nationalstaterna bör bättre än hittills ge akt på hur deras handlande påverkar fattiga utvecklingsländer. Samtidigt bör utvecklingsländerna sporras och stödjas i utvecklandet av sin nationella ledning.

För det andra genom en bättre internationell och multilateral kontroll. Hela det multilaterala systemet, inklusive Bretton Woods-institutionerna och Världshandelsorganisationen (WTO), behöver reformeras. Detta gäller såväl beslutssystemet som verksamhetens innehåll. Som ett litet exempel kan nämnas att den del av Afrika som ligger söder om Sahara kunde ges en plats till i Världsbankens styrelse. Detta skulle inte påverka de nuvarande styrelsemedlemmarnas ställning i någon nämnvärd grad, men det skulle göra Afrikas röst avsevärt mycket starkare i Världsbanken.

Hela världen behöver bättre och rättvisare regler för bl.a. internationell handel, direkta utländska investeringar och människors rörlighet över gränserna. Dagens regelverk måste kompletteras, revideras och förbättras. Dessutom måste större vikt fästas vid de fattigaste ländernas behov.

För det tredje behöver vi en bättre internationell politik och bättre internationella åtgärder.

Främjandet av sysselsättningen måste bli en global målsättning. Arbetet för sysselsättningen nämns i många internationella organisationers stadgor, men alltför ofta kommer sysselsättningen ändå i andra hand i det dagliga livet. Vi har inte ens alltid tillräckliga kunskaper om hur olika ekonomipolitiska åtgärder påverkar sysselsättningen.

Industriländerna måste infria sitt över 30 år gamla löfte och åtagande att höja utvecklingsbiståndet till 0,7 procent av bruttonationalprodukten. Detta har Sverige redan gjort. Förutom att höja biståndet måste man satsa särskilt på att höja kvaliteten på utvecklingssamarbetet och förbättra det internationella samarbetet. Utvecklingsbiståndet bör användas som ett medel för att försöka utveckla partnerskapsländernas nationella kapacitet. Biståndet måste leda till att dessa länder börjar ta egna utvecklingsinitiativ.

Utvecklingsländerna behöver få skuldsanering och efterskänkning av skulder. Efterskänkningen måste ändå vara förknippad med villkor och uppföljning. En stor del av dagens skulder är en följd av diktatorers ansvarslösa politik och upplåning. Det behövs lättnader i villkoren, men tidigare misstag får inte upprepas.

Vi behöver ett bättre internationellt skattesamarbete. Övernationella skatter som finansierar utvecklingen är kanske en utopi, men ett internationellt skattesamarbete är säkert möjligt. På så sätt kunde man få extra resurser att utveckla den nationella kapaciteten särskilt i utvecklingsländerna.

Det krävs partnerskap för att rapporten skall kunna bli till en reformrörelse. De nordiska länderna utgör en sådan samarbetande grupp. Europeiska unionen kan också bli en sådan.

***

Europeiska unionen är en viktig aktör i vår globaliserade värld, och EU kan göra mycket för att globaliseringen skall bli bättre och rättvisare.

Målet bör vara en sådan konsekvens i fråga om unionens interna och externa åtgärder att åtgärder inom en sektor stödjer åtgärderna inom andra sektorer och gör det lättare att nå uppställda mål. Som exempel kan nämnas att unionens handelspolitik inte bör stå i strid med utvecklingspolitiken. Detta kan vara lättare sagt än gjort, och resultaten syns inte heller genast. Men det är i den här riktningen det lönar sig att gå.

***

I år firar hela världen Förenta Nationernas 60-årsjubileum. Samtidigt håller vi på att reformera världsorganisationen och utvärdera hur vi har lyckats genomföra millenniedeklarationen. Generalsekreterare Kofi Annans rapport ger en god utgångspunkt för båda dessa uppgifter.

Ett genomgående tema i generalsekreterarens rapport är utvecklingens, säkerhetens och de mänskliga rättigheternas treenighet. Finland stöder detta övergripande säkerhetsbegrepp. Det betonar den centrala betydelsen av fred, grundläggande fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och en god förvaltning. Allt detta kan ses som en helhet. När man gör framsteg på något av dessa områden stärks den positiva utvecklingen på andra områden. Målet skall vara en positiv utvecklingsspiral.

Utan att närmare gå in på detaljerna i FN:s reformprocess vill jag påpeka att höstens toppmöte erbjuder en unik möjlighet att göra världen till en bättre plats för oss och våra barn att leva på. I detta arbete behövs både regeringars, frivilligorganisationers och enskilda människors insatser. Låt oss alltså tillsammans arbeta för en bättre, jämlikare och tryggare värld.