Ärade Nordiska rådets president, statsministrar och ministrar, ärade parlamentariker, bästa nordiska vänner,
Orsaken till att vi är samlade här i dag är rätt enkel. När man firar märkesdag vill man ju fira med sina närmaste vänner. Det nordiska parlamentariska samarbetet, Nordiska rådet, jubilerar i år sina 60 år. Samtidigt fyller Helsingfors avtalet, som är grunden för det officiella samarbetet, 50 år. Man kan alltså gott säga att samarbetet har nått en mogen ålder. Det har varit en givande, nyttig och trevlig samvaro. Det står dock helt klart att pensionering inte kommer i fråga, utan snarare tvärtom. Vi talar gärna om de nordiska dygderna – traditionen, modellen eller till och med brändet. Dessa vill vi alla tillsammans befrämja och dra nytta av.
På sätt och vis kan man kanske säga att det är just den nära vänskapen som också är den stora utmaningen. Vårt samarbete har blivit så omfattande och så naturligt att man ibland tar det nästan för givet. Men stark tradition skall följas upp med stark dynamik. Vi måste om och om igen kunna bevisa den konkreta nordiska nyttan som vi skapar genom att samarbeta.
Jag tycker att vi på många fronter har lyckats svara på denna utmaning. Inte minst på den utrikes- och säkerhetspolitiska agendan har vi tagit stora kliv mot ett ännu tätare och mer flexibelt samarbete. Ett bra exempel på denna positiva och konkreta utveckling är initiativet om att Finland och Sverige skulle delta i bevakandet av Islands luftrum. På ett allmänt plan, vill jag nämligen påstå att initiativet talar sitt tydliga språk om den riktning som Norden vill välja.
Dagens tema för det nordiska toppmötet träffar mitt i prick då vi dryftar våra gemensamma utmaningar. Det nordiska välfärdssamhällets framtid är en grundläggande fråga som vi alla måste ta itu med. Vi står alla inför stora och på många sätt liknande frågor. Finanskrisen och den globala ekonomins nya ordning sätter den västerländska livsstilen på prov. Har de nordiska länderna då i detta sammanhang något egenartat, en sådan tradition, modell och bränd, som jag redan hänvisade till. Låt mig för ett ögonblick gå några årtionden tillbaka i tiden. Norge upplevde en allvarlig finanskris i slutet av 80-talet, Sverige och Finland likaså på 90-talet och Island 2008 – och jag förutser nu inte något liknande för Danmark, men det finns en viktig gemensam faktor i det här sammanhanget. Var och en klarade ut sina ekonomiska problem själva och lyckades också bibehålla den samhälleliga kohesionen. En annan gemensam faktor är att de nordiska länderna också har klarat av den nuvarande krisen i väst – såväl ekonomiskt som att säkra den påstått dyra välfärden.
Min slutsats är att vår tradition, modell eller bränd, vad man än väljer att kalla det, är något unikt i världen.
Vi har alla våra egna modeller, men våra samhällen har vissa grundvärderingar och karaktärsdrag som utgör basen till det som vi kallar för den nordiska modellen. Vi har fokuserat på öppenhet och demokrati, jämställdhet och social rättvisa samt utbildning och miljövård. Det har resulterat i flexibla och anpassbara samhällen, som har kunnat behålla sin starka konkurrenskraft. Vi har klarat oss även under de svåra ekonomiska tider som har drabbat hela västvärlden. Vi har valt den väg som vi tror på, den har visat sig passa oss väl, och vi skall hålla kursen.
Jag vill gärna avsluta med att lyfta fram ett litet citat ur den färska rapporten som Nordiska rådet beställt av Centrum för Norden-studier (CENS): ”Alla förutsättningar för en nordisk guldålder finns, men det kräver ett samarbete som fokuserar på konkreta och synliga resultat.” Amen.