Världen må vara i gungning, men en sak står fast. I Finland öppnas höstsäsongen inom utrikespolitiken med ambassadörsmötet. Det är alltid en glädje att träffa er, även om tiderna inte är de glättigaste.
Under det gångna året har tiden sannerligen inte stått still. I hisnande fart har vi kryssat från en överraskande vändning till en annan. Nu händer det mer inom loppet av en vecka än bara för ett tag sedan under ett helt år.
Det är klart att dagsaktuella ärenden och skötseln av dem drar till sig den största uppmärksamheten. Men i den utrikespolitiska vardagen är det mest aktuella inte alltid det viktigaste. Man måste inte bara kunna se lite längre, utan även se på sikt. Till detta vill jag uppmuntra Finland och också er.
Men innan vi fäster blicken långt fram gör vi klokt i att först spana in vilka faror och möjligheter som ligger alldeles framför oss. Annars kan det gå som för den som gapar efter mycket.
* * *
Som ni redan vet, ser jag Finlands säkerhetsställning som en helhet som stöder sig på fyra pelare. Dessa är det nationella försvaret och säkerheten, den västliga integrationen och partnerskapen, fungerande relationer med Ryssland, det internationella systemet och den övergripande säkerheten.
De pelare som vår säkerhetsställning bygger på hålls inte starka av sig själva, utan de kräver ständig omsorg, en aktiv stabilitetspolitik. Att passivt följa händelserna vid sidan om är inte förenligt med Finlands intressen.
Jag tar ett färskt exempel. I och med konflikten i Ukraina har också situationen kring Östersjön skärpts. Försämrad flygsäkerhet är ett farligt symptom på detta, vilket i värsta fall kan leda till olyckor och allvarliga kriser. Frågan är inte ny – under årens lopp har den behandlats på ett flertal internationella forum. Trots detta har ingen väsentlig förbättring skett.
Precis som många andra har jag fäst såväl ryssarnas som de västliga partnernas uppmärksamhet på vår gemensamma oro. Särskilt ryssarna har utpekats för mörka flygningar. Den rationella slutsatsen var därför att föra saken på tal med Ryssland. Om detta tolkas som negativt eller förvirrande finns det antagligen något annat i tankarna.
De säkerhetspolitiska pelarnas tillstånd beror likväl inte bara på oss, utan på utvecklingen i den internationella verksamhetsmiljön. Under året som gått har inga nämnvärda framsteg gjorts, utvecklingen har snarare gått i motsatt riktning. Konflikten i Ukraina och inbördeskriget i Syrien fortsätter. Den senaste eskalationen på Krim visade att en vändning till det sämre än en gång kan ske oväntat.
Snabba vändningar avlöser varandra även på annat håll. Relationen mellan Ryssland och Turkiet är ett exempel på detta. På nio månader har länderna genom en djup kris återetablerat sitt partnerskap till ett nytt partnerskap.
Det snabba närmandet mellan Turkiet och Ryssland är en betydande geopolitisk förändring. Den innebär inte nödvändigtvis ett stabilt partnerskap, men redan en taktisk konvergens för med sig nya utmaningar för västerländska aktörer. Det är nämligen skäl att komma ihåg att man i vartdera landet har uttryckt djup frustration mot EU över att förhandlingarna om partnerskap eller medlemskap inte tycks leda någon vart.
Utvecklingen i Turkiet väcker befogad oro. Det ligger inte i vårt intresse att Turkiet fullkomligt vänder sig bort från demokratin och EU-gemenskapen. Den skärpta tonen i Turkiet är också förknippad med en gnutta historisk ironi: Europeiska unionen som i åratal har använt politiska villkor som sitt verktyg löper nu risk för att själv bli ställd inför villkor.
Den bankkris i EU för vilken man redan hade lagt ridå är i och med Brexit-beslutet i Storbritannien på väg att göra en ny entré. Det är starka krafter som unionen utsätts för. Den avmattade tillväxten i världsekonomin inverkar på allt. Globaliseringen visar nu upp ett fulare ansikte för oss som njutit av den så länge. Den allt tuffare konkurrensen inom ekonomin kör ner vår komparativa fördel.
Även i många andra hänseenden har Europeiska unionen knutit sig. Denna knut är till stor del vårt eget fel. Och koreografin bekant från förut: krisen kommer oväntat, som en blixt från klar himmel. Sen sammankallas ett toppmöte. Och så händer detsamma igen. Men lösningen på frågorna låter vänta på sig. Knuten blir starkare.
I sista hand är problemet i EU politiskt. Alldeles för ofta fattar vi beslut om beslut som kommer att fattas någon gång i framtiden. Och även då vi lyckas fatta beslut blir genomförandet enbart en avsikt. På detta sätt försämrar EU sina framtida förutsättningar i medborgarnas ögon. Det skrala gemensamma skötseln av invandrarkrisen är bara ett exempel på detta. Vi kan göra bättre än så.
Unionen får inte visa sig vara en organisation som endast klarar sig i medvind. Tecknen är inte helt uppmuntrande. Storbritanniens Brexit-beslut är ett allvarligt slag. I sig är det inte ett hot mot unionen, men det måste tas på allvar. Det är en stark signal när folket på sina håll inte har tilltro till unionen och inte ens till sina egna ledare. Detta är inte ett problem bara i Storbritannien, utan misstron gror även på kontinenten. Om situationen förvärras är detta ett verkligt hot mot unionen och därigenom mot oss alla.
Storbritannien är även efter Brexit en viktig partner för Finland. Det är önskvärt att den nära relationen mellan länderna är stark även framöver. Och detta gäller inte enbart ekonomin. Också inom utrikes- och säkerhetspolitiken behövs Storbritanniens fortsatt starka roll och positiva insats.
Det står emellertid klart att EU:s framtid än en gång står på spel. Det är många som önskar att unionen nu fördjupas radikalt, medan andra rentav hoppas på att hela unionen ska falla samman. Jag tror att vardera gruppen kommer att bli besviken i sina förhoppningar.
I stället för att göra upp nya stora planer gäller det nu att ha fokus på de grundläggande frågorna, att återvända till sina rötter, att se till att alla medlemsstater och deras medborgare känner att unionen ger dem ett stabilt liv. Samtidigt är det likväl många som hävdar att tryggheten i vardagen är hotad och att terrorismen har kommit till Europa för att stanna.
Om EU-medborgarnas trygghet i deras vardag är förlorad är även unionens grundläggande uppgift och därmed dess legitimitet förkommen. Till exempel terrorismen är ingen oregerlig naturkraft, utan den gror alltid från en viss samhällelig och politisk grund. De bakomliggande faktorerna måste tas fram och analyseras noggrant. Och sedan måste vi åtgärda dem. Det här är det enda sättet att förebygga terrorism.
Det är fel att tänka att terrorismen är ett nytt fenomen eller något som bara Europa och de europeiska värdena skulle vara särskilt utsatta för. Tvärtom, terrorismen är ett globalt gissel, ett brott mot livet och mänskligheten oavsett var den förekommer.
Den islamistiska terrorn ger skäl till särskild oro eftersom radikaliseringen bara ser ut att ha börjat. De otaliga globala omvälvningarna och ojämlikheten mellan människor och nationer skapar likaså en långtgående potential för radikalism även inom ländernas gränser.
Terrorism är ett fenomen som berör oss alla, på ett eller annat sätt även oss finländare. Därför måste vi fråga oss själva vad vi kan göra när det gäller terrorism. Visst finns det metoder, men vill vi använda dem? Polis- och underrättelsesamarbetet måste fördjupas för att vi ska kunna förebygga terrordåd. Verktygen måste också utvecklas. Vår underrättelselagstiftning som är under arbete handlar också om det här.
Frankrike som har drabbats av grymma attacker diskuterar nu dessa frågor mest direkt. Det är talande att efter attacken i Nice understödde upp till 81 procent av fransmännen möjligheten att begränsa de individuella friheterna om säkerheten kräver det. Vi får inte ställa säkerheten och de grundläggande rättigheterna mot varandra. Trots detta kommer det att vara svårt att finna rätt balans mellan dessa. Europa kommer kanske också att stå inför svåra val som blir desto svårare ju längre det tar att konfrontera terrorismen och särskilt de bakomliggande orsakerna. Samtidigt kan de avhjälpande åtgärderna vara hårdare och priset högre än vi just nu är beredda för att betala.
Förutom att unionen bekämpar terrorism har den mycket mer att ge inom säkerhetsområdet. Att öka unionens gemensamma arbete och stärka dess roll är också en fördel för Finland. I den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen som antogs i början av sommaren står det att Europeiska unionen ska stärkas som en ”säkerhetsgemenskap” som förbättrar medlemländernas säkerhet. Även det fördjupade förhållandet mellan Nato och EU ger förväntningar om att unionens betydelse i säkerhetsfrågor kommer att växa. Detta är också medborgarnas önskemål. Trots det är unionens samarbete alltid kompletterande, inte verksamhet som ersätter vår egen aktiva nationella roll.
* * *
Förutom de yttre pelarna är vår säkerhet beroende av tillståndet av vår nationella pelare. Ett trovärdigt nationellt försvar är dess viktiga del. Vi har lärt oss att tro att ett trovärdigt försvar är en tröskel och en spärr mot inkräktare. Lika viktigt är att vårt försvar är en stark motiv för partnerskap vid en allvarlig kris.
Säkerheten kan dock inte byggas enbart på vapen. Även Finlands sociala sammanhållning och medborgarnas säkerhet i vardagen är viktiga byggstenar i den nationella pelaren. Vår pelare har en solid grund. I en internationell jämförelse är Finland ett exceptionellt tryggt, lugnt och utvecklat land. Flera internationella rankinglistor visar att Finland är ett av världens stabilaste och mest utvecklade samhällen. Till exempel Fund for Peace-indexet visar återigen att Finland är en mycket hållbart stabil stat, den enda i sitt slag. Finland ligger också i topp när det gäller mänsklig utveckling, låg korruption och mediefrihet.
Vi är vana att underskatta oss själva, att det är väl inte möjligt att något skulle vara speciellt bra hos oss. Men visst är de här resultaten ett bevis på någonting.
Det är uppenbart att trots dagens utmaningar har Finland lyckats väl med den grundläggande uppgiften. Den ekonomiska framgången har vi kunnat föredela rimligt rättvist och lyckats göra hela nationen delaktig. Den sociala sammanhållning som följer av detta är Finlands och dess folks stora prestation som är en väsentlig och värdefull styrka även med tanke på yttre påverkan av hybrid- och informationskaraktär.
Trots att vår nationella integritet är stark är den utsatt för tryck. Jag vill peka på rapporten ”Kenen mitta on täysi?” (på svenska Vems mått är rågat?) som handlar om Finlands sociala klimat och som tankesmedjan e2 gav ut i början av sommaren.
Rapporten är omskakande läsning. En stor del av medborgarna är enligt rapporten missnöjda, oroar sig över ojämlikheten i samhället och känner sig otrygga. Många upplever att inte ens egen flit längre garanterar en utkomst och att vår demokrati inte fungerar. Finland håller på att delas upp i framgångsrika människor som är nöjda med sitt liv och sitt land och missnöjda, besvikna människor.
Särskild vikt måste fästas vid dem som formar vår framtid, ungdomarna. Den dagsfärska undersökningen ”Suomi nuorten kasvuympäristönä” (på svenska Finland som ungdomars uppväxtmiljö) ger vid handen att trots att de flesta unga mår bra har en tredje del av de finländska ungdomarna svårt att börja studera och få in en fot i arbetslivet. Det här är en oroväckande trend som på ett negativt sätt skiljer oss från de andra nordiska länderna där ungdomar har lättare att få jobb och komma i gång med sitt liv. Enligt den senaste barometern sade 56 procent av ungdomarna år 2015 att de känner att de hör till det finska samhället. År 2012 var motsvarande siffra 76 procent. Det här är en dålig trend som ger underlag för problem i framtiden.
En stark tudelning kan ses bakom Brexit-resultatet i Storbritannien och Donald Trumps popularitet i USA. När människor som känner sig utestängda från samhället aktiverar sig kan konsekvenserna vara oanade.
Själva fenomenet ska dock inte dömas eller demoniseras. Missnöje hör till demokratin. Det som är väsentligt är att i vilken riktning och hur missnöjet kanaliseras och vilka aktörer som leder denna process. Om det aktiverar människor till konstruktiv påverkan på samhället, är det bara en fördel.
Trots spänningarna är det finska samhället fortfarande stabilt och fungerande. Det är många saker som är bra. Vi har emellertid inte någon anledning att vara självgoda. Hur vårt interna läge utvecklas inverkar också på ett avgörande sätt på vår säkerhetsstatus.
* * *
Själv ser jag det så att trots att tiderna på många sätt är hårda och det finns några mörka moln i horisonten har Finlands utrikes- och säkerhetspolitik på ett helt nytt sätt blivit aktuell och viktig. Detta arbete kan vi inte lägga ut. Detta öppnar möjligheter till ett proaktivt påverkansarbete. Till stor del uppstår dessa möjligheter och blir verkliga genom det arbete som ni och alla andra som arbetar vid utrikesministeriet utför varje dag. En skarp rapportering är ett alldeles centralt verktyg, och alla har en viktig uppgift här.
Jag vill önska er alla visdom och krafter i ert viktiga och uthållighetskrävande arbete. Men jag gissar att ni också vill säga er åsikt om de här frågorna. För att jag inte ska tala ensam hela morgonen, låt oss öppna debatten och diskutera dessa frågor och även andra frågor tillsammans.