Ett starkare Europa: Vårt gemensamma intresse
Liksom många av mina kollegor har jag under de senaste dagarna deltagit i FN:s generalförsamling i New York. Den känsla jag fick av talen och diskussionerna där är inte ny, men den blev mycket tydligare: vi bevittnar en grundläggande omvandling av de internationella relationerna. Maktbalansen förändras. Institutionernas trovärdighet sätts på prov. Och helt nya utmaningar hopar sig ovanpå befintliga.
Även om det finns skäl till hopp och optimism, tycks rädsla och pessimism ofta väga mer. Vi lämnar mycket sådant vi känner bakom oss, och synligheten framför oss är ytterst begränsad. Detta leder till ovisshet. Och ovisshet och osäkerhet går hand i hand.
Denna kombination kan vara frätande för vår samhällsstruktur. Vi förlorar snabbt vår känsla av gemenskap och tillhörighet, både nationellt och internationellt. När vi vänder oss inåt riskerar vi att glömma det värdefulla i att arbeta tillsammans.
Låt mig vara mycket tydlig: det här är en farlig utveckling. Vi måste djärvt ingripa och börja forma den framtid vi vill ha. För att kunna spela en roll i detta måste Europa bli starkare.
* * *
Europeiska unionen föddes i en tidigare era av osäkerhet, mycket svårare än i dag. Efter andra världskriget började de sex grundande medlemmarna samla sina kol- och stålresurser och inledde då projektet för en inre marknad. Det var en gemenskap av nationalstater som bestämde sig för att förena sina krafter – och att dela på suveräniteten – av egen fri vilja. Denna princip har inte förändrats under årtiondena. Det är fortfarande medlemsstaterna som har ansvaret. Människorna bestämmer vad EU gör. Europeiska unionen finns inte för att tjäna sina institutioner. EU och dess institutioner finns för att tjäna medlemsstaternas och deras medborgares intressen.
Och låt oss inte glömma: Europeiska unionen har lyckats påfallande väl. Under flera utvidgningar har vi sett den inre marknaden, rörelsefriheten och ett växande antal gemensamma politikområden utvecklas. De har skapat välfärd och stabilitet tidigare generationer på vår kontinent aldrig kunde ha föreställt sig. Den inre styrkan i Europa har också stärkt det transatlantiska partnerskapet. Utifrån en stabil grund på hemmaplan har européer och amerikaner tillsammans försvarat och främjat våra gemensamma värderingar i världen: demokrati, frihet och rättsstatsprincipen.
För Finland betydde vårt EU-medlemskap 1995 en fast förankring i en gemenskap av nationer och värderingar vi omfattar som vår egen. Jag kommer mycket väl ihåg den starka europeiska anda som rådde då, en känsla av tillhörighet. Olyckligtvis har den andan bleknat över tiden.
Det är ingen hemlighet att EU nu befinner sig i en svår fas. Oenighet överskuggar sammanhållningen. Brexit är en förlust för både Storbritannien och de övriga 27 medlemmarna i unionen. I vissa medlemsstater har nationella val lett till regeringar som ifrågasätter de grundläggande värderingar som Europa bygger på.
För att sopa rent framför egen dörr anser jag att det är nödvändigt att återuppbygga den europeiska andan.
När jag talar om den europeiska andan är det inte bara ett mjukt och idealistiskt mål. Det är också kall realism. En anda av att höra ihop ökar vår säkerhet och motståndskraft. Utan den är vi mycket mer utsatta för yttre hot. Och detta gäller i båda riktningarna: jag tror att ett ökat säkerhetssamarbete är det bästa sättet att stärka den europeiska andan.
* * *
EU har många verktyg för att förse sina medlemmar med så kallad mjuk säkerhet. Hård säkerhet och hårt försvar är ett område där unionen har levererat långsammare. Allt sedan det misslyckade försöket att skapa en europeisk försvarsgemenskap på 1950-talet har Nato varit den obestridda grunden för kollektivt försvar av sina medlemmar. Detta är fortfarande fallet. Även för icke-medlemmar som Finland och Sverige är Nato av avgörande betydelse för säkerheten och stabiliteten i Europa. Vi sätter stort värde på vårt nära samarbete med Nato.
I redan sjuttio år har Nato i stort sett betytt Förenta staterna. Amerikanerna har axlat lejonparten av bördan för Europas säkerhet. Detta har varit mycket värdefullt för Europa. Och vi har full förståelse för varför USA förväntar sig att Europa ska göra mer för sin egen säkerhet.
Det är just det vi strävar efter nu. Jag har redan i mer än ett årtionde efterlyst ett starkare europeiskt försvar. Det gläder mig att se att det äntligen börjar hända på detta område.
Europeiska unionen har inlett sina första så kallade PESCO-projekt. Från USA:s perspektiv kan detta permanent strukturerade samarbete låta teknokratiskt och penningsummorna verka små. Men det är ett viktigt steg i att utveckla EU:s försvarsinvesteringar, kapacitet och beredskap.
Det förs nu också en ny diskussion om artikel 42.7 i EU:s Lissabonfördrag. För dem av er som inte är bekanta med fördraget är medlemsstaterna enligt denna artikel ”skyldiga att ge […] stöd och bistånd med alla till buds stående medel” om en medlemsstat skulle utsättas för angrepp. Jag är glad att vi äntligen börjar ta itu med vad detta skulle innebära i en krissituation. En kärnuppgift för alla unioner är att skydda sina egna medborgare.
Jag vet att europeisk ”strategisk autonomi” är i det närmaste ett fult ord för många här i Washington. Låt mig försäkra er: den växande europeiska aktiviteten på försvarsområdet är inte ett försök att undergräva Nato. Tvärtom. Den syftar till att utveckla starkare europeisk kapacitet.
Denna kapacitet kan lika väl utnyttjas genom Nato, genom EU, genom multinationella koalitioner eller nationellt. Detta är inte ett nollsummespel. Ett starkare Europa betyder ett starkare Nato. Och ett starkare Europa är en nyttigare partner för Förenta staterna.
Finland tar sitt eget försvar på största allvar. Efter slutet av det kalla kriget har vi alltid varit på vår vakt. Våra medborgares vilja att försvara sitt land är den starkaste i Europa. Att upprätthålla ett starkt nationellt försvar sänder två kraftfulla budskap. Det är ett skydd mot eventuella angripare. Och det gör oss till en intressantare partner. Detta framgår tydligt av vårt nära bilaterala samarbete med många Natoländer, inklusive USA.
* * *
I dessa turbulenta tider är ett starkare Europa av intresse för oss européer. Men mitt argument är att ett starkare Europa också är ett delat transatlantiskt intresse.
Låt oss bara titta på geopolitiken och de två andra stora aktörerna i världen. Kina och Ryssland försöker båda öka sitt inflytande i vårt grannskap. Ryssland har gjort det aggressivt, visat sina militära muskler och också använt dem, vilket vi har sett i Ukraina och Syrien. Kinesiska medel har varit mer subtila. Mot Europa visar både Kina och Ryssland nu ett vänligt ansikte. På senare tid har vi i Europa inte sett riktigt samma nivå av intresse från Washington.
När Kina sträcker sina sidenvägar till Europa och försöker köpa sig in i vår infrastruktur föredrar det att arbeta med enskilda europeiska länder och ad hoc-grupper, snarare än med ett starkt EU. När Ryssland försöker återuppbygga sin ekonomiska relation med Europa, sanktionerna till trots, förkunnar det att det föredrar att arbeta med ett starkt EU. Även med Ryssland kan sanningen vara mer fragmenterad än så.
Beijing och Moskva har säkerligen uppmärksammat tecknen på en splittring i de transatlantiska banden. Det kan inte vara i USA:s intresse att få se sina största motståndare vinna större fotfäste på vår kontinent. Ett starkt och enat Europa är bättre rustat att motstå dem.
Gemensamma konkurrenter förenar oss. Och det borde också gemensamma intressen göra. Jag säger detta fullt medveten om att det just nu finns öppna motsättningar mellan USA och Europa på många områden, från utrikespolitik till handel. Men var kan USA hitta en mer pålitlig partner än Europa?
Samma fråga gäller även om vi ser på den transatlantiska relationen som på en affärsrelation. Våra ekonomier är djupt sammanflätade. Det kan finnas handelsunderskott på ena sidan, men tjänster och utländska direktinvesteringar jämnar ut bilden. En öppen och fri handel är till förmån för oss båda. De transatlantiska värdekedjorna stärker konkurrenskraften både i europeiska och amerikanska företag.
Klimatförändringar och andra miljöutmaningar kräver helt nya tekniska innovationer. Våra företag, universitet och forskningslaboratorier har mycket att erbjuda varandra på detta område. Tillsammans kan vi se till att reglerna även framöver fastställs av demokratier, inte av andra. Tekniskt samarbete över Atlanten kommer också att hjälpa oss att möta allt mer komplexa hybrid- och cyberhot.
Och slutligen, bortom geopolitik och transaktionalism, bör vi inte glömma hur ovärderlig den transatlantiska länken är i sin egen rätt. Jag menar ”ovärderlig” i ordets båda betydelser. Ytterst viktig. Men också ”gränslöst värdefull”. Något av ett så stort immateriellt värde att det är omöjligt att mäta det i dollar eller euro. Låt oss kalla det den transatlantiska andan, en känsla av att höra ihop. Vi har inte råd att förlora den, inte på någondera sidan av Atlanten.