(med reservation för ändringar)
För exakt sjuttio år sedan öppnades portarna till Auschwitz. De överlevande från koncentrationslägren fick uppleva en räddning och en frihet som kändes overklig. För deras befriare var synen fasansfull. För mänskligheten, för oss alla, symboliserar denna stund fortfarande en vändpunkt i de dystraste stunderna i vår historia.
Miljoner oskyldiga människor dog som offer för Förintelsen. Enligt olika uppskattningar dog över hälften av det dåvarande judiska samfundet – cirka sex miljoner människor – som folkmordets offer. Vid sidan av judar dödades också personer som hörde till andra minoriteter.
Vi får aldrig glömma detta skede i vår historia. Utöver antalet offer är det också viktigt att vi känner till de människors historia som dog under Förintelsen, vilka de var, vad de arbetade med, vad de skulle ha velat göra som vuxna. Det är viktigt att lyssna på dem som fortfarande finns kvar bland oss för att berätta om denna dystra period. Vi bör vara medvetna om det arv som vi fortfarande bär med oss efter Förintelsen, och hur dessa skeden i historien märks i vår omgivning. Allt detta hjälper oss att minnas.
Sjuttio år senare får vi inte tillåta oss att glömma. Förintelsen måste för alltid stanna i mänsklighetens gemensamma minne – för att det aldrig ska hända igen. Också därför är det viktigt att vi i dag är samlade här för att tillsammans hedra och minnas offer för förföljelser.
Den senaste tiden har vi än en gång upprörts över det vi hört och sett. För tre veckor sedan dödades människor skoningslöst i Paris på grund av sina åsikter och arbeten. Den samtidiga attacken mot en judisk affär var inte den heller någon tillfällighet. Oskyldiga människor dödas hela tiden också i Nigeria, Pakistan och Jemen.
Risken för terrorism och våldsamma extrema rörelser har vuxit. Rasism, främlingshat och antisemitism märks allt tydligare i våra samhällen. Även hatbrott och hatpropaganda är sådana aktuella företeelser i dagens värld som inte en enda stat längre går fri från. Ett av dessa illegala gärningars syfte är att skapa osäkerhet och sprida skräck. Genom dem vill man omintetgöra den vanliga människans och ett välfungerande samhälles vardag.
Det internationella samfundet, alla stater, det civila samhället – alla måste vi jobba hårdare för att undanröja dessa brott och företeelser.
När demokratin angrips eller rättsstatsprincipen förnekas försvarar sig demokratiska stater med demokratins metoder, med respekt för öppenheten och med betoning på rättsstatsprincipen. Ett demokratiskt och mångvärdigt samhälle bygger på respekt för de mänskliga rättigheterna, tolerans och jämlikhet mellan människor. Finland fungerar på detta sätt och dessa principer befrämjar Finland också som medlem av det internationella samfundet.
Vi människor har ett behov och en vilja av att förstå, att hitta förklaringar särskilt då när något ofattbart ondskefullt inträffar. Vi kan endast försöka föreställa oss de frågor som man ställde sig innanför Auschwitz murar: Varför? Varför hjälper och ingriper ingen? Var finns alla medmänniskor och hela den övriga världen? Har medmänskligheten upphört slutgiltigt?
Idag kan det finnas många orsaker bakom våld och hatbrott: arbetslöshet, ekonomisk osäkerhet, människor som haft det sämre ställt i flera generationer, känsla av utanförskap, utslagning – och många helt oförklarliga enskilda fall, helt enkelt terror. Dessa bakomliggande orsaker måste vi naturligtvis ingripa i och finna lösningar på. Vi måste stärka utbildningen och bildningen, skapa arbete. Men inte ens det räcker nödvändigtvis. Hur ska vi kunna känna igen och bekämpa det extrema men tysta hat som rotat sig i människans tankar innan detta hat får övertag?
Våldsgärningar och hatdåd sprider mer hat och stor rädsla omkring sig. Den vanliga människans vardag fångas lätt in av dem. Trygghetskänslan försvinner och det känns som om ens liv inte längre är ens eget. I Paris försöker man just nu gå tillbaka till vardagen, samtidigt som gatorna är fulla med soldater. Det är svårt.
Ingen erfarenhet av orättvisa kan någonsin, under några omständigheter rättfärdiga till att kränka eller skada en annan människa. Varken med ord eller gärningar. Det är alltid fel. Vi måste också respektera dem som har andra åsikter än vi. Vi måste bruka våra egna rättigheter så att vi samtidigt respekterar andras rättigheter. Fel slags tolerans är att inte ingripa när man märker att orättvisor sker. Sanningen är rättvisans bästa talesman.
Auschwitz är det judiska folkets största begravningsplats, där man strött askan av oskyldiga offer. Nuförtiden är det också en plats för ro, reflektion och bön. Samtidigt med vår minneshögtid har människor som överlevde Auschwitz fasor för 70 år sedan i dag från olika håll i världen återvänt till platsen. I minneshögtiden tänds ljusen tillsammans med ungdomar. Livet går vidare.
I dag minns vi och hedrar vi offer för förföljelser. Samtidigt är det viktigt att minnas och hedra även dem som har haft mod och tapperhet att agera mot förföljelser. Dessa människor behövs ännu i dag.