Foto: Michael Kuhlmann/MSC
Efter att flera gånger ha besökt ert årliga evenemang i februari är jag glad att välkomna Münchens säkerhetskonferens till Finland. Under några år har ett rundabordssamtal om säkerheten i Arktis ingått i Münchenkonferensens program. Själv deltog jag i diskussionen både i fjol och i år.
Skillnaden mellan dessa två erfarenheter var påfallande. I fjol fokuserade samtalet helt och hållet på klimatförändringar och effekterna av den globala uppvärmningen i Arktis. I år var det framför allt atmosfären i mötesrummet Bayerischer Hof som värmdes upp. Runtomkring bordet kunde vi känna hur de ökade motsättningarna och rivaliteten i de internationella relationerna nu hade nått också de arktiska kusterna.
När människor uttrycker sin oro över världens tillstånd, sätter de ofta sitt hopp till dialogens kraft. Dialog är sannerligen ett ovärderligt verktyg för att minska spänningar, hantera risker och bygga förtroende. Men alltför ofta nöjer vi oss med att prata om dialog i stället för att verkligen ta del i den. Det är svårt att föra en dialog om man inte träffar sin motpart.
Jag är övertygad om att de arktiska frågorna förtjänar att diskuteras på stats- och regeringschefsnivå. Ansikte mot ansikte, i sann dialog. Det var motivet bakom det finländska initiativet att sammankalla det första arktiska toppmötet under vårt ordförandeskap i Arktiska rådet, som tar slut idag. När vi förra året sonderade inställningarna till idén om ett toppmöte fick vi positiva signaler från alla parter. Men sedan började spänningar långt borta från Arktis inverka på våra planer.
I går talade utrikesminister Pompeo om att tiden är inne för ett strategiskt engagemang i Arktis. I mina öron understryker hans ord behovet av ett forum för dialog om Arktis på högsta nivå.
* *
Klimatförändringen är för mig fortsättningsvis det största orosmomentet vad gäller Arktis. Å ena sidan är vi här i norr bland de första som känner av uppvärmningen. Arktis värms upp dubbelt så fort som det globala genomsnittet. IPCC-rapporten visar att Arktis är ett av de mest utsatta ekosystemen på vår planet.
Å andra sidan har det som händer i Arktis direkta följder för resten av världen. När istäcket på Norra ishavet smälter accelererar klimatförändringen globalt. Jag har sagt detta förut: förlorar vi Arktis, förlorar vi världen.
Vi måste bryta denna onda cirkel. Den goda nyheten är att vi vet vad som behöver göras. Faktum är att de två huvudsakliga elementen i den globala lösningen är mycket enkla. För det första måste vi snabbt minska koldioxidutsläppen i atmosfären. För det andra måste vi få bort gamla koldioxidutsläpp ur atmosfären.
Utöver koldioxid är det emellertid också andra faktorer som bidrar till klimatförändringen. En av dem är sot, vilket är särskilt relevant med tanke på den is som täcker Norra ishavet. Sot som faller på den vita isen påskyndar omedelbart smältningen. Samtidigt har minskade utsläpp av sot en lika omedelbar positiv effekt.
* *
Som ni vet har Finland de senaste två åren varit ordförande för Arktiska rådet. Under vårt ordförandeskap har vi gjort vårt yttersta för att uppnå pragmatiska resultat som gynnar hela den arktiska regionen. Och resultaten har faktiskt varit positiva inom våra fyra prioriterade områden: miljöskydd, kommunikationsförbindelser, meteorologi och utbildning.
Vårt ordförandeskap avslutas i dag med att utrikesministrarna för samtliga åtta medlemsstater i rådet sammanträder i Rovaniemi. Ett gemensamt uttalande har undertecknats, men tyvärr kunde ministrarna inte enas om en gemensam deklaration. Av allt att döma var klimatförändringen den största stötestenen och man kunde inte finna ett språkbruk som var acceptabelt för alla.
Men det betyder inte att ministermötet var förgäves. Tvärtom understryks Arktiska rådets betydelse av det faktum att det samlade alla åtta utrikesministrar kring samma bord. Under hela sin historia har Arktiska rådet varit ett forum för konstruktiv dialog. Denna anda är inte på något sätt självklar i det rådande internationella läget.
Att vi har kunnat bevara den konstruktiva andan i Arktiska rådet under de senaste åren är en anmärkningsvärd prestation. Det är också ett bra mål för framtiden. Vi får inte tillåta att spänningar utanför den arktiska regionen sprider sig till Arktiska rådet.
Men om vi är ambitiösa bör vi göra mer än bara skydda Arktiska rådets arbete från externa kontroverser. Vi kan också använda rådet som ett positivt exempel för andra, som en modell för att minska spänningar på annat håll. Som arktiska nationer vet vi att små, konkreta steg på områden med gemensamma intressen kan bygga förtroende, stora oenigheter på andra områden till trots.
* *
Den arktiska regionen är givetvis inte heller immun mot spänningar. Det är uppenbart för oss alla att det finns växande strategiska och ekonomiska intressen i Arktis. I och med att det naturliga och det politiska klimatet förändras, ser många aktörer nya möjligheter i regionen. När det blir fler spelare på fältet ökar risken för motsättningar. Och då menar jag i första hand motsättningar som drabbar den känsliga arktiska miljön. Tyvärr kan vi inte heller utesluta risken för motsättningar i maktpolitiskt avseende.
Hårda säkerhetsfrågor har hållits utanför Arktiska rådets agenda. Det har gjorts avsiktligt, och det är en av hemligheterna bakom rådets framgång. Att helt enkelt utesluta dessa frågor från Arktiska rådets agenda får dem emellertid inte att försvinna. Därför gäller fortfarande vårt erbjudande att ordna ett arktiskt toppmöte i Finland.
De arktiska staterna måste tillsammans hitta nya sätt att ansvarsfullt ta itu med dessa frågor. Återigen är dialog nyckeln. Att minska spänningar, hantera risker, bygga upp förtroende. Det lyckas enbart om vi pratar med varandra.
Münchenkonferensens rundabordssamtal om säkerheten i Arktis utgör ett viktigt ramverk för denna dialog. Jag önskar er en givande och konstruktiv eftermiddag. Jag ser fram emot att höra mer om de idéer ni för fram här i dag.