Ärade åhörare!
”Den främsta uppgiften för vår politik nu och i framtiden är naturligtvis att bevara vår självständighet och den demokratiska samhällsordningen.”
Så inledde republikens president J. K. Paasikivi sin långa dagsbokanteckning från den 13 september 1948, även känd som ”Paasikivis program”, och konstaterade också att båda dessa aspekter fortfarande är förknippade med en viss osäkerhet.
Efter mer än sjuttio år är förhållandena givetvis mycket annorlunda. Hela vårt samhälle, dess säkerhet och välfärd, vilar på en betydligt stabilare grund. Paasikivi spelade en avgörande roll i att skapa denna grund, även under de efterkrigstida ”farans år”, i vars slutskede han skrev sin dagboksanteckning.
Men inte heller senare år har varit fria från faror. Just nu ägnar vi oss åt att få bukt med coronapandemin. Dock gäller det fortfarande att inte ta självständigheten och den demokratiska samhällsordningen för givna. Vi måste fortsättningsvis trygga båda. Den främsta uppgiften är alltså densamma.
* * *
Historien upprepar sig aldrig på exakt samma sätt. Men när vi i dag firar 150 år sedan Juho Kusti Paasikivis – eller snarare Johan Gustaf Hellsténs – födelse, är frestelsen att ta till historiska analogier stor.
Det berättar om föremålet för festen. Under sin exceptionellt långa karriär figurerade Paasikivi i många vändpunkter i vår historia, i skeenden som vi brukar använda som jämförelsepunkter. Dessutom var Paasikivi själv en historiskt påläst tänkare. En person som kände till och förstod sig på historia, och som gärna drog lärdom av det förflutna.
Det berättar emellertid också om vår tid. I en tid av stora omvälvningar finns det åter efterfrågan på realism lik Paasikivis. Det är åter aktuellt att begrunda Finlands ställning i stormaktspolitikens ”konjunkturer”.
När vi ser på Paasikivis livshistoria ur dagens perspektiv, upptäcker vi sannerligen gång på gång välbekanta drag. Vi har fått ny slags teknik och flera aktörer, men ändå återgår vi alltid till stormaktspolitiken och geografin. Manuskriptet och rollfördelningen görs om, men scenen är densamma.
* * *
Även Paasikivi hann inneha flera olika roller under årtiondenas lopp. Han gick från att vara senator under autonomitiden till att bli statsminister under det självständiga Finlands första skeden. Han gick från att vara förhandlare av fredsfördraget i Dorpat till att bli bankman i världsekonomins kriser.Han gick från att vara ambassadör i Stockholm och Moskva före och under krigstiden till att återigen bli statsminister. Och slutligen, under kalla krigets första årtionde, var han republikens president.
Nya tidsperioder innebar inte förändringar bara i Paasikivis uppgifter. Också stöttepelarna till hans politik, de partner och premisser som ansågs garantera Finlands ställning, var i ständig rörelse. Det man ännu för en stund sedan hade tänkt stödja sig på bar plötsligt inte längre. Stödet måste hittas på annat håll.
Onda tungor kan hävda att en sådan beredskap för förändringar är opportunism. Men när siktet är inställt på ett och samma mål handlar det om statsklokhet. Det är något vi kan dra lärdom av även i dag. När vår omgivning är i kraftig rörelse, måste vi kunna ta till nya åtgärder om vårt eget intresse kräver det. Det lönar sig inte att klamra sig fast vid det gamla bara för sakens skull. Vår främsta uppgift ska vara högsta prioritet.
* * *
Jag återknyter till de två aspekterna av den främsta uppgift som Paasikivi definierade. Till en början några ord om självständigheten.
I den färska utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen fastställs inledningsvis följande korta och koncisa mål för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik: ”[…] att stärka Finlands internationella ställning, trygga statens självständighet och territoriella integritet, stärka Finlands säkerhet och välfärd samt upprätthålla ett välfungerande samhälle.”
Detta är hela redogörelsens kärna. Och den kretsar kring att bevara vår självständighet.
Endast genom att agera självständigt kan vi stärka vår internationella ställning. Självständighet innebär förmåga att själv bära ansvaret för vår egen säkerhet. Det är inte det primära målet för någon annan än för oss själva.
Detta betyder ingalunda att vi vill agera på egen hand. Tvärtom, det ligger i vårt intresse att sträva efter ett så omfattande internationellt samarbete som möjligt. Men ju starkare och självständigare vi är, desto attraktivare är vi som ett partnerland.
* * *
Ett helt nytt instrument som införts sedan Paasikivis tid för att stärka säkerheten och välfärden är Europeiska unionen. De grundande medlemmarna av dess föregångare, Europeiska gemenskaperna, undertecknade Romfördraget några månader efter Paasikivis död. Finland blev inte medlem i unionen förrän närmare fyrtio år senare.
I dag betonar vi med rätta EU:s betydelse också för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Vi har överlåtit beslutanderätt till unionen. Utgångspunkten är dock att vi får mer än vad vi ger. Det är fråga om inflytande, eller åtminstone potentiellt inflytande.
I en värld med allt hårdare stormaktskamp förmår inte ens de största europeiska länderna ensamma få till stånd så mycket som ett starkt enhetligt EU. För de mindre länderna är mervärdet ännu större. I världspolitiken lever vi i en tid som präglas av respekt för styrka. Om vi är svaga, får vi i fortsättningen ge vika för andra, tillsammans och separat.
Tyvärr har potentialen hittills inte använts fullt ut. Den ”strategiska autonomins” eller den ”europeiska suveränitetens” semantik är visserligen mycket omstridd, men några konkreta resultat finns ännu inte i sikte.
Vi måste kunna göra bättre än så. Även för Europa innebär självständighet, autonomi, förmåga att själv ansvara för sin egen säkerhet. Det innebär inte att vi med vett och vilja vill agera ensamma. Om tanken om en sådan europeisk självständighet blir verklighet, stärker den också Finlands självständighet.
* * *
Den andra hälften av den främsta uppgift som Paasikivi i tiderna definierade handlar om att trygga vårt demokratiska system. Själv har jag ofta talat om vikten av den delaktiges nationalkänsla. Vårt demokratiska system, hela vårt samhälle, ger oss alla stöd och trygghet. I gengäld medverkar vi var och en på vårt eget sätt i att bygga upp och trygga detta system.
Jag är dock mycket oroad över att denna känsla av delaktighet riskerar att avmattas. Har vi längre tillräcklig förmåga och vilja att samordna olika synpunkter? Det blir svårare att sköta gemensamma ärenden om endast de egna ärendena är viktiga. Eller om det är viktigare att framhäva sin egen fullkomlighet än att försöka nå gemensamma mål.
Jag är rädd att en utdragen undantagstid till följd av pandemin gör det ännu svårare för oss att möta våra medmänniskor. Vi måste värna om vår nations psykiska närhet, särskilt när vi nu fysiskt måste hålla oss ifrån varandra. Frågan har också säkerhetspolitiska dimensioner. Ett enhetligt samhälle är svårt att bryta från utsidan. Om samhället redan är splittrat, krävs det inte några större ansträngningar att göra det.
* * *
Det demokratiska systemet påminner samtidigt om hela världsordningen. I Paasikivis tänkande hade det sedan det olyckliga Nationernas förbunds tid varit klart att en stark internationell organisation var en förutsättning för mellanstatlig rättvisa. Finland blev slutligen medlem i FN under Paasikivis sista år som president.
Sedan dess har vi traditionellt, och med rätta, haft en regelbaserad internationell ordning och ett multilateralt system som våra ledstjärnor. Men på senare tid har jag börjat undra om vi i fortsättningen kan vara säkra på hurdan ordning och hurdant system vi understöder.
När de globala maktförhållandena förändras, vems regler, normer och standarder baserar sig multilateralismen verkligen på? Är detta system fortfarande demokratiskt?
Tyskland och Frankrike har redan en tid byggt upp en allians för att försvara multilateralismen. Förenta staternas nästa president förväntas igen öppna dörrar för ett närmare samarbete mellan demokratierna. Det är goda nyheter för oss.
Vi måste dock ändå se till att vi inte stärker skiljelinjerna. När de globala utmaningarna ökar, behöver vi allt fler globala svar. Det går inte att sköta gemensamma ärenden utan att vi talar också, och i synnerhet, med dem som vi är mest oeniga med.
* * *
I vårt kollektiva minne har nog fastnat en bild av J.K. Paasikivi som en lite pessimistisk, till och med fatalistisk, person när vi tänker på små staters öden. Riktigt så var det dock inte. Visst trodde han på vårt eget inflytande. Jag vill därför avsluta mitt tal med Paasikivis ord från både början och slutet av hans tid som president.
När Paasikivi för första gången som republikens president öppnade lantdagen i februari 1947 konstaterade han att det krävs mycket arbete av oss alla för att övervinna våra svårigheter. För det faktum som vi alltid måste komma ihåg är att vår framtid, när allt kommer omkring, beror på oss själva, vår egen energi och flit, vårt folks andliga uthållighet och sedlighet.
I sitt allra sista tal som republikens president i mars 1956 fortsatte Paasikivi med samma tema och sade att hur än de yttre förhållandena och världshändelserna påverkar öden, kommer folkets och i synnerhet ett litet folks, framtid i sista hand att bero på dess sedliga och andliga kraft, dess lojalitet gentemot sig själv, dess egna ideal, dess egna grundläggande värderingar i livet. Utan dessa andliga krafter kan folket inte stå upp.
Det tror jag också. Jag önskar er ett lyckat och inspirerande jubileumsseminarium.