Att tala till Er, att stå här framför er – är en omtumlande ära för mig, och inger samtidigt en känsla av, att orden inte räcker till. På veterandagarna, under åren, har ni redan hört många tack, och inte ett enda av dem har varit för mycket.
Traditionsförbundet Eklövet utredde i slutet av fjolåret finländarnas inställning till och uppfattningar om veteranerna och veterandagarna. Nio av tio utfrågade bekräftade att "veteranernas arv påminner oss om det hjältemod som är en del av det finländska". Man frågade alltså om hjältemod och finländskhet.
Jag ska först tala om hjältemod, Ert hjältemod.
I dag uppfattar man hjältemod som ett enskilt hjältedåd eller topprestation – något som firas med pompa och ståt. Många av Er har berättat att detta känns främmande.
Ert hjältemod var av ett annat slag, det tog sig inte bara uttryck i tappra krigsgärningar utan inbegriper mycket mer.
Ert hjältemod var att stå ut i månader, till och med år, med en ständig och återkommande vetskap om att just denna dag mycket väl kan vara min ödesdag. Att mitt unga liv slutar knappt innan det ens har börjat. Att jag går miste om allt det som en människa på väg att bli fullvuxen borde få uppleva. – Trots det hölls Ni i ledet.
Ert hjältemod innebar att avstå från mycket, en vanlig ung människas dröm om att finna en partner eller för de redan stadgade en okänt lång skilsmässa från sina egna barn och sin egen maka; för alla en oro för de närmaste, som man inte alltid exakt visste hur de hade det. För många avbröts yrkesutbildningen eller studierna, och man visste ingenting om fortsättningen. – Trots det hölls Ni i ledet.
Ert hjältemod var också att anpassa er till kölden, hungern och bristen på allting – enligt nutidens mått mätt omänskliga förhållanden. – Trots det hölls Ni i ledet.
Vi kommer inte alltid ihåg att våra hjältar var unga män på den tiden. Inte heller att deras hjältemod var, inte vardagligt, men dagligt.
Härnäst ska jag tala om finländskheten, vår finländskhet.
Mottot för detta års veterandagar "Kamraten lämnas ej, de unga glöms inte" går över generationerna. Kamraten lämnas ej – beskriver den äkta och naturliga reaktionen för en människa att ta hand om en medmänniska som är i nöd. De unga glöms ej – berättar också om att vi inte enbart lever för vår egen tid.
Mottot leder oundvikligt tankarna till två ordpar: Frihet och ansvar samt rättigheter och skyldigheter. Det råder en ofrånkomlig koppling mellan dessa – det finns ingen frihet utan ansvar och inga rättigheter utan skyldigheter.
Krigsgenerationen tryggade friheten och både kände och uppfyllde det ansvar som den innebar. Återuppbyggnaden av Finland och att landet utvecklades till en välfärdsstat är en gärning som saknar like. Många gav avkall på sina egna behov för att garantera att barnen fick utbildning och bättre vägkost för livet.
De gemensamma erfarenheterna lärde både att värdesätta och att lita på varandra. När fosterlandets väl hade resulterat i tunga plikter började man också utveckla rättigheterna, och slutet av 1900-talet har också beskrivits som rättigheternas tid.
Dessa samma värden har fortfarande en central betydelse. Vi hör och säger ofta, att "jag är fri och jag har rättighet", men lika ofta borde vi höra och säga att "jag är ansvarig och jag uppfyller min plikt". När denna jämvikt råder har nationen ingen nöd.
***
Finländarnas försvarsvilja finns i generna. Den enkät jag nämnde visar att också yngre åldersklasser känner vår historia och betydelsen av våra krig. Värnplikten är fortfarande en självklarhet för den stora majoriteten fortfarande en självklarhet och vid tiden för hemförlovningen dominerar en positiv uppfattning om erfarenheten. Under tjänstgöringen blir ungdomar från olika områden och med olika bakgrunder bekanta med varandra och lär sig förstå varandra, och detta stärker vår gemenskap.
Försvarsorganisationerna har hundratusentals medlemmar och många av dem deltar aktivt och på olika sätt i byggandet av vår säkerhet.
Ett ärevördigt tecken på denna frivillighet är den verksamhet inom ramen för de fredsbevarande insatserna på olika håll i världen, som pågått i snart 57 år. Vi har utfört över 50 000 tjänstepass. Beväpnade konflikter har trots ansträngningar inte upphört. Tvärtom, de som upprätthåller freden har råkat ut för allt farligare uppdrag.
Det har förts diskussion om vården av dem som skadats i krishanteringsinsatser efter att de återvänt hem. Även om antalet sådana fall har förblivit tämligen litet är det bra att myndigheterna har vidtagit åtgärder för att ordna den vård som behövs.
***
I säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen, som riksdagen behandlar för närvarande, betonas vikten av ett självständigt nationellt försvar. Vi kommer även i fortsättningen att hålla fast vid försvarets hörnstenar – den allmänna värnplikten, att hela landet ska försvaras och den militära alliansfriheten.
Man måste dock inse att världsbilden förändras hela tiden. Då, för sju årtionden sedan, kändes det som om vi blivit ensamma. I dag måste vi delta i internationellt säkerhets- och försvarssamarbete.
I redogörelsen framhävs samarbete på flera olika nivåer och håll.
Under de senaste åren har man i Norden upplevt en växande gemensam förståelse för och ökad satsning på säkerhetssamarbete. Det här anser vi ytterst viktigt. Vi har också framhävt vikten av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Vid det toppmöte som kommer att hållas i december hoppas jag att man framskrider mot konkret samarbete.
Vi har traditionellt stött FN:s verksamhet för att upprätthålla internationell stabilitet och vi har deltagit i Natoledda krishanteringsinsatser, först i Kosovo och nu i Afghanistan.
Vi lever i en värld som präglas av ömsesidigt beroende. Utvecklingen i Finland liksom även i andra länder är allt starkare knuten till förändringar i den internationella omvärlden. Samtidigt är utmaningarna i anslutning till säkerheten allt mer mångfacetterade och nära knutna till varandra. De förekommer ofta långt borta från oss, men de kan ha verkningar även för oss. Endast genom att delta och genom samarbete kan vi svara på dessa utmaningar.
***
Ni kan stolta betrakta resultatet av ert arbete. Jag tror inte att någon ute i världen under kriget kunde förutse att den där lilla nationen ännu reser sig i loppet av några årtionden till ett rätts-, kultur- och välfärdsstat, som sedan i många avseendenavses vara ett föredöme.
Ert andliga arv är lika övertygande. Att uppfylla skyldigheter och rättvisa, samhörighet samt tillgivenhet till hembygden och fosterlandet är djupt förankrade även i de ungas sinnen.
Tidvis utses den största finländaren genom tiderna. I dag är salen fylld av den!
Tack!