I dag har det förflutit exakt 75 år sedan slutet av vinterkriget, som var en hård prövning för vårt folk. Under de tunga striderna som pågick i 105 dagar stupade många hjältar och nästan varje finländare förlorade nära eller kära. Många har burit krigets ärr genom livet. Men det viktigaste, fosterlandets frihet och självständighet, bestod. Vi tackar för ett fritt liv, ett bättre arv kunde vi inte ha fått.
I dag murar vi grundstenen för det nationella minnesmärket över vinterkriget.
Jag vill tacka minnesmärkeskommittén, undervisnings- och kulturministeriet, Helsingfors stad, Talvisotayhdistys ry och alla som deltagit i minnesmärkesprojektet för ert värdefulla arbete.
Vinterkriget som händelse utgör värdefull historia, men än i dag förmedlar det ett budskap och en lärdom.
Bakgrunden till vinterkrigets anda var en gradvis utvecklad samhällelig enhet; finländarna kände att den unga demokratin var bra för dem och därför värd att försvara. Kunskapen om styrkan i en sådan enhet bär än i dag, den är en förutsättning för att besegra alla gemensamma svårigheter.
Under vinterkriget var det självklart att alla deltar i försvaret, var och en efter sin förmåga, och att alla försvaras. Vår försvarslösning baserar sig alltjämt på samma självklara principer. Dess grund är allmän värnplikt och ett försvar som täcker hela landet. Selektivitet i fråga om vilka som är skyldiga att delta i försvaret och vilka områden som ska försvaras, leder oundvikligen till att vi förlorar den styrka som finns i enhet.
En fredlig människa och ett fredligt folk är skapade så, att de inte tror på krig. Därför trädde vi in i vinterkriget med synnerligen bristfällig utrustning. Nu har, eller hade, vi än en gång vant oss vid att se Europa som fridens hemvist, och krig som något avlägset både tidsmässigt och regionalt.
När sanningen visar sig vara en annan, är det bra att försvarsmaktens resursbehov är allmänt erkända.
* * *
När vinterkriget bröt ut hade våra internationella kontakter varit förhållandevis få, vi var så gott som ensamma. Trots det fick vi stora sympatier, och starkt politiskt stöd från väst för att övertala Ryssland att sluta fred. Vi fick också konkret hjälp; till exempel bidrog Sverige med en tredjedel av sitt flygvapen och med över 8 000 frivilliga.
Nu är Finland medlem i Europeiska unionen, till vars grundläggande värden hör att garantera fred inom sitt område. Försvarssamarbetet med Sverige har framskridit snabbt, och tillsammans hör vi till Natos avancerade partnerskapsländer. Vi sköter också våra relationer med Ryssland. Även om våra internationella relationer idag är helt andra än under vinterkriget, så finns det en gemensam faktor som är bra att hålla i minnet: Finlands öde ligger fortfarande i sista hand i finländarnas händer.
Gränsen mellan konflikt, kris och krig har suddats ut. En ny term, hybridkrigföring, vad den än må innefatta, har gjort gränsen ännu suddigare. Nu är det inte längre vapen som talar och trupper som marscherar i upptakten, utan påverkan börjar genom informationsspridning, infiltrering, orosstiftande och till exempel finansiella lockbeten. Att avvärja dessa skulle göra oss alla till försvarare av vårt land.
* * *
På denna plats kommer skulptören Pekka Kauhanens känsloväckande hyllning till våra frihetshjältar att resas. Det verkar som om den säger: Smärtan genomborrade oss, men ljuset segrade!