Ärade statsminister Löfven, ärade gäster, mina damer och herrar,
Jag önskar er alla varmt välkomna till Gullrandadiskussionerna. Det är alltid glädjande att se en ivrig och slagfärdig grupp debattörer i Gullranda så här inför högsommaren. Vi har framför oss ett intensivt dygnslångt pass. Jag väntar mig mycket av det.
Särskilt glad är jag över att nu – för första gången – en representation från Sverige är med. Och därtill en synnerligen stark representation, med statsminister Löfven i spetsen. Hos oss i Finland talar man alltid om hur mycket man diskuterar i Sverige. Om detta berättar också det, att jag tog modell för detta evenemang justa av Sverige. Det som jag bäst kommer ihåg är Sälens anda; en vilja att förstå varandra och att tillsammans föra vår sak framåt.
Vi för dessa diskussioner i en tid, då många sanningar som gällt länge och som ansetts vara stabila nu vacklar. Säkerhetssystemet i Europa som uppstod i samband med det kalla krigets slut har upplevt kännbara skador och är under en konstant press. Rysslands annektering av Krim från Ukraina och konflikten i östra Ukraina avspeglar sig omfattande också på områdena här i Östersjön och Nordeuropa.
Men vi har att göra med ännu mycket mer omfattande problem än detta. Konflikterna och instabiliteten i Mellanöstern och Nordafrika samt försämrade levnadsförhållanden i områden som sträcker sig ännu längre bort bildar för Europa en betydande och möjligen en bara växande utmaning. Dessa moln kommer sannolikt inte att försvinna från vår himmel på en lång tid.
Det jäser också inom Europeiska unionen, folkomröstningen i Storbritannien nästa torsdag kan innebära en vändpunkt eller till och med en ödesdiger vändning. Och också för övrigt är unionen, som stolt för säkerhet och värden annorstädes, tvungen att försvara dem redan på hemgården.
Finland fick i förrgår färdig sin nya utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse. Den har genast väckt en livlig och i saken insatt diskussion. Jag skulle vilja ta fram några tankar som har sin grund i redogörelsen, som jag gärna vill att man funderar över. Dessa har alla en gemensam nämnare med Sverige.
Jag har ofta talat om en modell som består av fyra stödpelare i vårsäkerhetspolitik. Alla dessa stödpelare – försvarsförmåga, västintegrationen, Ryssland-förhållandet och internationell rätt – är med i redogörelsen. Målet för denna aktiva stabilitetspolitik är fred och säkerhet. Det förutsätter både kommunikation och beredskap.
Finland och Sverige förenas av en stark åsikt om den internationella rättens och avtalssystemets betydelse – inte minst som säkerhet för mindre länder. Håller det på at bli så kallt, att deras betydels håller på att falla i glömska och tilltron till dessa håller på att försvinna? Och om så är fallet, hur skulle den kunna returneras?
Hotet av ett hybridkrig är en okänd verklighet, det kan komma fram i former, som vi inte ens kan gissa. Det kan rikta sig mot hela vår existens, och följden är då, att alla medborgare är landsförsvarare.
Viljan att försvara sitt land som stämplats som ett gammalmodigt värde kommer nog att börja värdesättas. Finländarna och svenskarna står i spetsen av de europeiska länderna när det gäller att erkänna detta värde, här har vi ett gemensamt budskap också annorstädes.
Den främsta punkten i min pelarmodell har varit ett starkt och trovärdigt nationellt försvar. Vi tänker, att en stark försvarsmakt förhindrar konflikter på förhand genom att lyfta tröskeln för angriparen. Kanske man mera sällan tänker att de också skapar intresse för kompanjonskap. Så här skapar en stark försvarsförmåga möjligheter också med tanke på den osannolika situationen att preventiva åtgärder inte räcker.
Bästa åhörare,
Finland och Sverige har haft som vana att svara på aktuella utmaningar. Ett av svaren är ett intensivare ömsesidigt samarbete. Vårt ömsesidiga försvarssamarbete har under de senare åren fördjupats väsentligt. Jag har redan länge varit av den åsikten och också sagt det, att försvars- och militärsamarbetet behöver vid sin sida också ett intensivare utrikespolitiskt kompanjonskap mellan Finland och Sverige. För utrikespolitiken och dess metoder känner vi båda ändå bättre.
Brytningen mellan Ryssland och västvärlden, som kraftigt förstärktes i samband med konflikten i Ukraina, men som hade mycket djupare ursprung, är något som direkt påverkar Finland och Sverige. Jag tror att det inte finns någon lätt eller snabb utgång från situationen, men samtidigt vägrar jag tro, att det inte skulle löna sig att söka en sådan. Det är också det här det är fråga om.
Bästa vänner
Jag hoppas att vi i dag och i morgon tillsammans kan ställa frågor samt tillsammans söka svar på dem och också gemensamma svar. Jag är mycket tacksam över att statsminister Löfven har lovat hålla Gullrandadiskussionernas öppningstal. Jag värdesätter detta både personligen och för hela Finlands del.
Ja, och våra gäster kommer säkert att märka, att nog kan vi hos oss ckså tala. Det kan hända, att vi till och med upplever litet av en landskapsanda. Men här tävlar vi sedan inte , vem som talar längst eller ytligt kraftfullt, utan vem säger sådant som öppnar något nytt, modigt och rappt.
Jag vill med dessa ord ännu en gång önska er välkomna och önska alla gäster givande Gullarandadiskussioner, som vi i år för på två språk i ett tvåspråkigt land. Jag hoppas ni kommer att trivas här och att ni också kommer att ha något att ta med er hem. Om inte annat, så en känsla av att vi finländare och svenskar verkar ha mycket gemensamt både i det förflutna och idag. Jag tror att det samma också gäller framtiden. Gemenskapen mellan Finland och Sverige är nu bara sådan.
Tack!