Medborgare,
det gångna året har gett oss många goda minnen, men också minnen som inte ens tiden nödvändigtvis förgyller. Tre stora frågor sysselsätter nu våra tankar: säkerheten, ekonomin och miljön.
Vi såg att Europa trots allt inte är fridens hemvist. Konflikten i Ukraina och Rysslands agerande i landet visade detta. Vi lärde oss också att ekonomin inte alltid repar sig bara genom att vi väntar på följande tillväxtperiod. Och vi fick kalla kårar då vi läste att den uppvärmning som klimatförändringen förorsakar känns av speciellt här i Finland.
Från en tid av finjusteringar har vi alltså återgått till de grundläggande frågorna. Det är detta som vår egen verksamhet och våra egna mål bör utgå från.
Katastrofen i Ukraina, som redan krävt flera tusen människoliv, har fört oss tillbaka i tiden – till frågan om krig och fred. Krig är inte bara nyheter från fjärran land, nu är det verklighet i Europa.
Finlands linje i fråga om händelserna i Ukraina har från början varit klart konsekvent. Vi fördömde Rysslands olagliga annektering av Krim genast efter att det hänt och därefter Rysslands agerande i östra Ukraina. Vi har gjort detta tillsammans med EU, men också i våra egna direkta kontakter med Ryssland. Vi fördömer de olagliga annekteringarna, det olagliga bruket av vapenmakt och försöken att begränsa staters självbestämmanderätt. En sådan verksamhet för endast med sig fara och spänningar överallt. Även om makt en gång i tiden varit likställd med vapenmakt, skapar vapenmakt i dag endast kaos.
Krisen i Ukraina har lett till en ny slags motsättning mellan väst och Ryssland. Den ökade spänningen avspeglar sig även på Finlands närområden, även om vi inte själva är hotade. För Ukraina är en fredlig lösning nödvändig, och för oss alla är det lika nödvändigt att bryta spiralen av motsättningar. Därför stöder och söker Finland åtgärder för att finna en lösning.
Under alla tider är och förblir Ryssland Finlands granne. Vår utgångspunkt har varit att bibehålla en tät dialog mellan våra länder. Vi strävar efter att främja försöken att lösa konflikten och att fortsätta allt samarbete som under dessa förhållanden är möjligt. Ryssland vet mycket väl att Finland är och förblir en del av väst.
Genom sin utrikes- och säkerhetspolitik säkerställer Finland sin existens: finländarnas frihet, säkerhet och välfärd. Finlands linje är en aktiv stabilitetspolitik, som syftar till att trygga Nordeuropas stabilitet och motverka att det uppstår ett mer omfattande motsättningsförhållande. Finland har en viktig roll i sitt eget närområde.
Finland har, som ett av få europeiska länder, även efter kalla kriget sett en militär konflikt som en möjlig hotbild och bevarat den försvarsförmåga som detta kräver. Detta har varit en hållbar lösning. Utmaningen ligger dock i att säkerställa ett trovärdigt försvar som samtidigt motsvarar det förändrade läget och även överraskande hotbilder. Det är inte möjligt utan betydande extra satsningar.
Det västliga partnerskapet är en av pelarna i Finlands säkerhet. EU-medlemskapet är en viktig säkerhetslösning för Finland, även om det kanske inte duger som försvarslösning. Det är omöjligt att tänka sig att unionen stillatigande skulle åse kränkningar mot ett medlemsland och mot unionens territorium. Av den union som skapats på en basen av fred och frihet skulle då inte återstå annat än ett byggnadskomplex utan stenfot. Visserligen har EU redan nu sina egna, framför allt ekonomiska, kraftmetoder, och de har effekt.
Från början av min ämbetsperiod har jag betonat ett bilateralt försvarssamarbete med Sverige. Det utvecklas tillsammans, steg för steg. Båda länderna är mycket engagerade i detta arbete och under det kommande året väntar vi oss nya konkreta projekt. Vi har också fört vårt Natopartnerskap till en ny nivå och fortsätter med detta arbete. Det säger sig självt att det alltid är möjligt att ansöka om medlemskap, om vi så önskar.
Ärade finländare,
vi är ett stabilt samfund, rentav klassificerat som världsetta, vi har fortfarande de grundläggande förutsättningarna för ett gott liv. Vi har värnat social sammanhållning och bör göra det även i fortsättningen. Alla ska få vara med. Det gemensamma bästa är vår viktigaste naturresurs.
Problemet är att grunderna för vår ekonomi nu håller på att bli bräckligare. Under årens lopp har vi täckt spåren genom att sätta vår tillit till en tillväxt som snart ska börja eller genom att täcka de offentliga utgifterna med lån, men nu är tiden inne för en öppen och grundlig renovering. Det är klart att vi konfronteras med mycket nytt; tekniken, automationen, produktions- och arbetssätten förändras. Samma mänskliga lagbundenheter kvarstår dock – finländarna har ansetts vara pålitliga, lojala och ansvarsfulla proffs. Mitt bland allt det nya är det i sista hand den vanliga finländarens inställning som avgör vår välfärds framtid.
Det är som känt svårt att genomföra förändringar och reformer. För flera år sedan uttalade sig den nuvarande kommissionens ordförande Juncker ungefär så här om beslutsfattarna: ”Vi vet alla vad som borde göras. Det vi inte vet är hur vi ska bli omvalda när vi har gjort det.” Tänk om väljarna, trötta på att ingenting görs, redan har förstått mer än så och vänder upp och ner på hela frasen: ”Beslutsfattarna vet nog vad de borde göra, och om de gör det väljer vi dem på nytt.”
Jag minns ”Liisas lista” från 90-talet, det var fråga om ett förslag att minska statens utgifter. Innehållet i listan var inte nytt, men förslaget kom från oväntat håll. Det fick många att fråga sig varför oppositionen understöder något som strider mot dess omedelbara intresse. Många förstod säkert sedan att man gjorde en dygd av det nödvändiga.
Vi oroar oss mycket för vår priskonkurrenskraft och statsfinanserna. Mången talare har dragit slutsatsen att någon absolut måste avstå från något. I regel någon annan än den som framställt kravet. Om vi genuint vill påverka, är det nu läge att säga: Den här viktiga förmånen avstår vi från, vad avstår ni från? Låt oss än en gång göra en dygd av det nödvändiga.
Jag uppmuntrar beslutsfattarna att vara modiga också inför de sina. Talen har hållits, nu är det dags för handling.
Medborgare,
det är också dags för handlingar vid det klimatmöte som hålls i slutet av året i Paris. Det internationella samfundet står inför en stor utmaning: kan vi nå samförstånd ens när det gäller att lösa ett gemensamt problem?
Ekonomin och avvärjandet av klimatförändringen ser ut att stå i växelverkan på så sätt att åtgärderna för att avvärja klimatförändringen minskar om ekonomin försvagas. I vågskålen ställs det egna landets skuld och allas vår gemensamma koldioxidskuld. Båda tär på framtiden.
Finland har varit ansvarsfullt, men samtidigt också insett sina möjligheter: Vi deltar i avvärjandet av klimatförändringen och utvecklar också vid genomförandet en ekonomisk verksamhet. Det gäller att satsa på båda.
Bästa finländare,
på självständighetsdagen blev vi bekanta med veteranen Hannes Hynönen, en 101-årig levnadsexpert. Vår tids fingerpekande tvister om vem som är liberal och vem som inte är, vem som är konservativ och vem som är reformvänlig, tolerant eller intolerant, viktig eller mindre viktig, detta käbblande ville Hannes ersätta med klartänkande.
Om jag förstod honom rätt menar han att det krävs självkännedom för att kunna leva ett gott liv. Att man har sig själv som måttstock för det man förväntar sig av andra. Att man minns det trevliga, men är medveten om det otrevliga. Eller att man inte är så mycket märkvärdigare än någon annan, men att tillsammans är vi starka.
Jag vill önska er alla ett gott nytt år och Guds välsignelse!