Medborgare,
Jämna år är viktiga för oss. För vissa när man blir äldre, för andra när någon sammanslutning fyller jämna år. För många av oss innebär det också att vi minns händelser som gjort intryck på oss, att så och så många årtionden har förflutit sedan något gott, eller ont, hänt.
Ingen av oss har upplevt hur det känns att tillsammans fylla jämnt hundra år. Detta år kommer det att hända så mycket att ingen av oss kan undgå att märka det. Småningom, efter hand som året framskrider, kommer stämningen att välla över oss.
Det kommer att bli fascinerande att se hur vi, ni och jag bland alla andra, låter oss gripas av känslan.
Den hundraåriga nationen hänför oss; den lyfter fram minnen och glimtar från gångna år, med olika fokus för olika åldersklasser. Säkert kommer också många unga att vakna till – aj, det här är så här viktigt – high five, Finland!
Alla deltar inte i firandet. Fyrverkerier, festyra, festtal; det är svårt att glädja sig åt sådant om det egna livet är alltför tungt.
Ett viktigt budskap för det hundraåriga Finland kunde vara: Du mår bra när ingen mår dåligt. Ge alltså den hjälp du kan. Ett annat budskap kunde vara: Ta ett rimligt ansvar, åtminstone för dig själv. Gör alltså vad du förmår.
På så sätt är du delaktig, en del av denna nation.
Ärade finländare,
Låt oss gå mer på djupet med denna hundraåring. Som folk är vi betydligt äldre än så, vi som i tiderna kom hit österifrån och västerifrån. Men finländare har vi blivit och finländare förblir vi.
Nationalitetsidén för i första hand tankarna till den romantiserade bilden av årtiondena före självständigheten. Den känsla som våra nationalkonstnärer beskrev i ord, penseldrag eller toner. Den ädla, upphöjda och djärva verksamheten för den rätta sakens skull, mot förtrycket. Språket och kulturen byggde upp nationalkänslan och nationen. På ett sätt som fortfarande berör oss, som när man i Sibeliusparken ser det upplysta monumentet över mästerkompositören och nästan tycker sig höra Finlandiahymnen ljuda i parkträdens sus.
Låt mig lyfta fram en annan bild, nu från tiden efter självständighetens första år. Jag kallar den för den delaktiges nationalkänsla. Den känsla som man lade grunden till med hjälp av folkväldet. Den ädla, upphöjda och djärva verksamhet, som krävdes för att vi efter blodiga skeenden skulle få ett slut på det ömsesidiga hatet och kunna bygga upp landet. Likvärdighet och rättskänsla skapade den delaktiges nationalkänsla; också jag är en del av detta. Vi lyckades, och vinterkrigets mirakel är ett ärofullt yttre uttryck för detta. Samma känsla förenade alla människor, såväl smålottor som fänrikar, arbetare som borgare, stadsbor som landsbor. Känslan av att vi har något att värna om, och att vi gör det tillsammans. Eftersom vi är delaktiga.
Jag tar ett språng framåt, till vår tid och till det vi upplever nu. Vi talar mycket om delaktighet, och ännu mer om utanförskap. Själv har jag betonat rättskänsla och nationell enighet som värden som är viktiga för oss.
Den delaktiges nationalkänsla bottnar i växelverkan: Finland agerar på ett sätt som tar hänsyn till människan, och människan i sin tur gör en insats för ett gemensamt mål. Mellan individen och samhället uppstår ett ordlöst kontrakt, som resulterar i en positiv samhörighet och en nationalkänsla som värdesätter andra.
Det finländska samhället är mycket mer än bara staten. Medmänniskor, människor i näromgivningen, alla har vi befogenhet att göra gott. När vi hjälper andra har alldeles vardagliga saker stor betydelse, som när det gäller att bekämpa marginalisering, mobbning i skolan eller ensamhet. Detta är inte bort från den offentliga makten, som man ibland befarar, utan tvärtom vi bygger landet tillsammans.
Ett sådant samhälle, som bygger på en nationalkänsla, kan ha större framgång än andra utan att därför anse sig vara förmer än andra. Den utesluter ingen, inte heller på grund av härkomst, utan tar andra i beaktande och inbjuder till att delta. Den signalerar att detta är ett land där det är gott att leva.
Bästa finländare,
Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst?
Det har alltid funnits ondska, men nu är den allt tydligare närvarande. Vi hade redan lärt oss tänka och leva som om vi blivit kvitt ondskan. Och vi har ju blivit lärda att tro att det goda alltid vinner över det onda.
Finland är en del av den västerländska kulturen, och vi har ett västerländskt tankesätt. Att främja välfärd och bygga fred har varit vårt mål. Men att vi skulle behöva värja oss mot ondska, det är något vi inte alltid ens har reflekterat över.
I en vacker värld tänker man vackra tankar, och så ska det vara. Om bara världen alltid var enbart vacker.
Vår grundlag ger ett starkt skydd för enskildas rättigheter. Vi står emellertid inför mycket svåra frågor: hur ska vi förhålla oss till en situation där den kollektiva säkerheten vägs mot individens rättigheter?
När något ont har skett frågar man ofta i efterhand varför man inte redan tidigare gjorde tillräckligt för att stoppa terroristen. Det dåliga svaret är att man inte hade tillräckliga befogenheter. Ett sådant svar förmedlar en känsla av maktlöshet.
Givetvis ska det onda bekämpas med det goda. Men man måste samtidigt ställa gränser för det onda. Det krävs också orubblighet och beslutsamhet.
Europa har varit en stark förespråkare för demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Dessa värden har vi exporterat, ibland i mästrande ton. I dag tvingas vi försvara dem innanför Europas gränser.
Europeiska unionen behövs nu mer än på årtionden men är samtidigt svagare och mer splittrad än någonsin.
EU har förlorat terräng i den internationella politiken. Nu förutspås det att presidenterna Putin och Trump kommer att diskutera Europa över Europas huvud. Och när det gäller Syrien, sägs det att Ryssland och Turkiet försöker åstadkomma fred. EU kan inte vara frånvarande från de bord där framtiden avgörs.
I sina egna åtgärder har unionen under sin blomstringsperiod gått långt in på detaljnivå och samtidigt utvidgats mycket snabbt. Nu måste unionen kunna fokusera på det som är viktigast för Europas människor och familjer. Svaret är: att få leva i fred och trygghet. Terrorhotet, rädslan för krig och kraftiga migrationsströmmar skapar osäkerhet.
Klarar vi bättre av dessa utmaningar tillsammans eller varje land för sig? I samband med migrationen för två år sedan såg vi unionsländerna till och med vända sig mot varandra, när separata beslut fattades. Det kan också uppstå möjligheter för vissa att tillskansa sig tillfälliga fördelar på andras bekostnad. Detta försvagar helheten, och i slutändan kommer också vinnaren att stå som förlorare. EU är bara så starkt som dess svagaste länk.
Unionens försvarspolitiska samarbete har kommit igång med en knyck. Det är bra, och det finns all orsak att hålla vägen öppen. Det lönar sig inte att inleda diskussionen med att först fastställa vad samarbetet inte innebär. Det är bättre att framskrida steg för steg och se vart vägen bär.
Terrorismen är den gemensamma fienden, överallt och för alla. Att man effektivt kan hämta och utbyta information och att myndigheterna i olika länder har ett flexibelt samarbete är avgörande för bekämpningen av det onda. Här har EU en chans.
Migrationen innebär att människor flyr från krig och förföljelse, men också att människor söker sig bort från försämrade levnadsförhållanden. Det råder ett brett samförstånd om att den bästa hjälpen är den som ges på ort och ställe. Nu bedriver EU:s 28 medlemsländer och kommissionen därtill sitt eget, separata utvecklingssamarbete. Det innebär överlappande arbete och också ömsesidig konkurrens. Med förenade krafter kunde man uppnå bättre resultat.
Klimatförändringen kommer i framtiden i stora delar av världen att vara den faktor som i allra största utsträckning bidrar till försämrade levnadsförhållanden. När vi bekämpar klimatförändringen lindrar vi samtidigt migrationstrycket. EU har varit en fanbärare när det gäller att nå målen för Parisavtalet, och denna roll bör den ha också i fortsättningen.
Bästa finländare,
”Människor, djur och växter, alla är de av samma rot och stam”, konstaterade författaren Juha Hurme i tv-nyheterna inför julen. Så är det säkert, och alla ska vi komma överens med varandra.
I fjol lärde vi oss känna Sulo Karjalainen, som har en björn som kamrat. Där står de, djuret och människan, och ser varandra i ögonen. Hur mycket förstår de varandra? Människa eller djur, naturens skapelser båda.
Och om vi människor skulle se varandra i ögonen, vad skulle det ge oss? Det skulle hjälpa att se, till exempel den andras behov av hjälp och hjälpa att förstå att också den andra har mål eller krav. Eller lära oss att identifiera hot och bemästra vår rädsla.
Skuggornas värld behöver en motvikt. Om nationerna, mänskligheten och skapelsen präglas av förståelse och delaktighet, viker skuggorna.
Jag önskar er alla ett trevligt 100-årsjubileum och Guds välsignelse!