Medborgare
Jag vill rikta ett varmt tack till er alla. Hittills har vi klarat coronaviruset rätt bra i jämförelse med många andra länder. Ett särskilt tack går till dem som har sörjt för andras hälsa. Bedriften är dock gemensam. I svåra tider har Finland än en gång visat sin styrka och härdighet.
Coronan har satt oss alla på prov, på mycket olika sätt. För vissa är följderna definitiva och tunga, för andra är det främst vardagen som försvårats.
Men erfarenheten är gemensam. Ingen kan undgå följder.
Hur bra vi lyckas beror också i fortsättningen på var och en av oss. Även om tröttheten redan tynger måste vi finna krafter att fortsätta.
Prövningen är nämligen inte över. Vaccinerna ger redan hopp, men även i bästa fall lever vi under exceptionella förhållanden i flera månader. Restriktionerna kan slopas bara om de följs. Vaccinerna hjälper bara om de tas.
Vår gemensamma framtid byggs upp enligt hur var och en av oss handlar, här och nu. Också ansvaret är gemensamt.
* * *
Vi har lämnat år 2020 bakom oss för gott och därmed också världen före det. Inte ens när vi blivit av med coronan kan vi återgå till det som varit.
Ännu är det svårt att helt förstå hur djup den pågående omvälvningen är. Men något vet vi redan. Och det är att vi går mot något nytt.
Pandemin har förändrat oss. Tillvaron förvandlades på ett ögonblick. Det var förvirrande att se hur sårbara vi är – hur långt mänskligheten är från att vara allsmäktig. Var och en av oss har allvarligt funderat, mätt sig själv och sin uthållighet i ett märkligt läge. Ensamheten har blivit beklagligt bekant för många. Men den hårda erfarenheten skapar också närhet. Vi märker hur beroende vi är av varandra och av att ta hänsyn till varandra. Jag hoppas att denna insikt stannar länge kvar i vårt medvetande.
Men förändringen beror inte bara på pandemin. Klimatuppvärmningen fortsätter, till och med snabbare än man befarat. Maktförhållandena i den internationella politiken är i stark rörelse. I den monetära ekonomin har miljonerna blivit vardag och vid sidan av miljarderna skymtar allt oftare biljonerna med sina tolv nollor. Samtidigt slår nya tekniska genombrott, från artificiell intelligens till kvantberäkning, snabbt igenom.
Mötet med det nya ger oss nya möjligheter att göra saker bättre och smartare än förr. Mötet med det nya kan också kännas skrämmande. Men det är mycket farligare att försöka klamra sig fast vid något som aldrig blir som förut.
* * *
Från historien minns vi tider då målet för den gemensamma ansträngningen var klart. Vi bar upp den unga demokratin och placerade Finland på världskartan. Vi försvarade landet och betalade krigsskadeståndet. Vi återuppbyggde ekonomin och moderniserade samhället. Vi skapade välfärd genom utbildning och bildning. Vi gjorde det klart att vi är en del av väst.
Inte heller i de tidigare vändpunkterna gick hela grunden förlorad. Genom att bygga på styrkorna har vi gett utvecklingen en ny riktning. Vi befinner oss åter i en ny vändpunkt. Var och en måste fråga sig: vad är det som definierar den gemensamma viljan när vi nu går mot något nytt?
I samband med självständighetsdagen hade jag tillfälle att diskutera med general Jaakko Valtanen. Generalen talade klokt om betydelsen av ”samhörighet”. ”Är inte just ett sådant samhälle värt att försvara, där den enskilde medborgarens ställning och rättigheter är tryggade?” frågade han.
I samhörigheten, eller delaktigheten, komprimeras något mycket värdefullt om Finland som vi själva inte alltid tänker på. Ofta ser man det bättre utifrån. Det är ingen slump att Finland har framgång i internationella jämförelser. Ett sådant samhälle är sannerligen värt att försvara.
Finskt medborgarskap är ett värdefullt kapital för dess innehavare. Också de som får en fristad i Finland har det bättre ställt än de flesta människor i världen. Det förs med rätta en diskussion, även en polemik, om omfattningen av de friheter och rättigheter som alla som bor här har. Det ansvar och de skyldigheter som ligger i den andra vågskålen har däremot fått mindre uppmärksamhet. Avvägningen bör vara ”proportionerlig”, eftersom rättigheter inte kan upprätthållas utan ansvar. Det finländska samhället är sannerligen värt att bära ansvar för.
* * *
Den senaste tidens debatt om säkerheten leder till en bredare frågeställning, alltså inget enskilt fall, om ett civiliserat lands dilemma. Kort sagt: hur kan man ge trygghet åt dem mot vilka man sedan måste skydda och försvara sig?
Detta i sin tur leder till svåra frågor. I vilken mån kan trygghet för alla ställas som motvikt till individens rättigheter? Eller tvärtom: kan tryggheten i hela samhället äventyras genom att enskilda individers rättigheter prioriteras?
Denna diskussion förs i de civiliserade länderna i Europa och hittills har lösningarna varit mycket varierande.
För drygt ett år sedan bekymrade jag mig över att Finland inte får hamna i en situation där behandlingen av säkerhetsrisker behandlas mildare och lagstiftningen är lindrigare än i andra motsvarande länder. Vi bör ständigt följa upp säkerhetsläget, vilket nu sker genom en översyn av terrorismlagstiftningen.
Känslan av trygghet har också rubbats med nya digitala metoder. Vare sig det gäller riksdagen eller uppgifter om personers hälsa, ger ordet ”dataintrång” ett alltför harmlöst intryck. Cyberattackerna hotar säkerheten, de är attacker mot individer, attacker mot hela samhällsordningen. Vi måste kunna avvärja dem bättre, även internationellt.
Det har sagts att myndigheterna under tjänsteansvar svarar för vår säkerhet. Vi kan vara säkra på att de gör vad de kan, var och en i den omfattning som bestämmelserna gör det möjligt. Dessa ska vara uppdaterade. Vi borde aldrig bli tvungna att erkänna att vi har varit naiva i vår politik.
* * *
Jag kommer att tänka på ett annat möte på självständighetsdagen. Barnen i sånggruppen Biolapset från östra Helsingfors uppträdde med låten ”Ota pallosta kii” där kravet är att vi måste rädda vår planet. Deras oro var, med all rätt, klimatförändringen. Samma oro syns i de brev som jag under året har fått av barn och unga. Detta krav måste vi uppfylla.
I början av förra året var det omöjligt att föreställa sig att vi blir tvungna att undvika närhet och socialt umgänge, begränsa rörligheten och ha masker för ansiktet. Det omöjliga är nu vardag – för att undvika fara har vi ändrat vårt beteende på ett sätt som är svårt att tro. Kan vi lära oss något av detta i kampen mot en annan fara, klimatförändringen? Det är ju just människors beteende det handlar om.
Erfarenheten har gett insikter också för andra livsområden. Vi människor är inte allsmäktiga, men mycket kan vi göra. I mötet med det nya är det bäst att ta sikte på något bättre. Det är vad pandemin har lärt oss. Behovet av att beakta andra i sitt eget beteende, viljan att hjälpa andra och förmågan att anpassa sig till det ovanliga leder mänskligheten framåt. Låt oss fortsätta på den vägen.
Jag önskar er alla ett gott nytt år och Guds välsignelse.