Medborgare
”Min kanske föråldrade uppfattning om människornas inbördes förhållanden är att det behövs mer god vilja, mer önskan att förstå varandra och mer ödmjukhet inför högre värden.” Detta konstaterade F. E. Sillanpää på sin tid, och hans budskap är fortfarande inte föråldrat.
I Finland har det under det gångna året förts en intensiv debatt om pandemin. Och nu, med all anledning, förs säkerhetspolitiken på tal.
Olika åsikter är inget att vara rädd för. Det finns många olika sätt att hantera svåra utmaningar. Att kunna ge uttryck för sina åsikter är ett tecken på en fungerande demokrati. Men vi måste alltid försöka förstå att någon annan kan ha en annan syn på saken. Annars kan djup oenighet uppstå. För en nation kan nedrivande oenighet vara farligare än den egentliga utmaningen i sig.
Ett nytt år innebär en tid av löften och hopp. I början av detta år är det särskilt viktigt att lova att söka det gemensamma bästa.
* * *
Vi står inför ett tredje år med coronapandemin. Sjukdomen har visat sig vara en ihärdig och listig motståndare. Pandemin framskrider snabbt, och det har varit svårt att hålla jämna steg med den. Och omöjligt att ta ledningen.
Våra förhoppningar om en friare tillvaro har inte besannats. Två vaccinationer och coronapasset gav oss en känsla av trygghet, men den försvagades med tiden. När viruset igen en gång bytte skepnad tog sjukdomen allt mer plats.
Det är lätt att förstå frustrationen över ständiga bakslag. Det är en känsla vi alla delar. Oron för den egna hälsan eller de närståendes hälsa tär på oss. Många är bekymrade över sin ekonomi och sitt uppehälle. Men viruset bryr sig inte om vår trötthet eller våra känslor. Nu behöver vi seghet och uthållighet.
Våren 2020 var viruset en gemensam fiende som vi tillsammans kämpade emot. I Finland hjälpte vi varandra och hade omsorg om varandra. Den goda viljan frodades och spred sig.
Nu är stämningen en annan. Visst kan man förstå att en aldrig tidigare skådad situation delar åsikter, både om riskerna med pandemin och också om skyddet mot den. De olika åsikterna har börjat visa sig som osämja och illvilja. Det vore beklagligt om den faktor som förenar, skyddet av vår hälsa, blir källan till tvister och gräl.
* * *
En sak torde vi ändå vara ense om: den här sjukdomen smittar. Den smittar lätt och sprider sig brett. Den orsakar allt från lindriga symtom till ödesdigra följder. Jag tror inte att någon med vett och vilja vill bära eller sprida en sjukdom.
Men någon kan ändå tycka att risken inte är så stor för just honom eller henne. Och vara likgiltig. Och därför låta bli att vara försiktig, att ta vaccinet eller att använda munskydd. Men ingen tar risken bara för sin egen del. Och ingen vet på förhand vad den egna smittkedjan kan leda till.
Inget elände varar för evigt. Vetenskapen och hälso- och sjukvården har visat sin styrka och ger oss löften om en förbättring. Många människoliv har redan räddats.
Experter inom dessa vetenskaper har samarbetat och delat sin expertis på global nivå. Även regeringarna bör förbättra sitt samarbete. Tillsammans övervinner vi detta gissel.
* * *
Stormaktspolitiken har nu trappat upp farten. Tiden efter kalla kriget är sannerligen förbi. Än så länge har tecknen på en ny era bara börjat ta form. Men alltid när geopolitiken omformas känns effekterna också i länder som är mindre än stormakterna. Ibland framför allt i dem.
Konflikten vid Ukrainas gränser håller på att fördjupas. Med tanke på säkerheten i Europa har stämningarna skärpts. Förändringen har varit snabb. Ännu i somras, som ett resultat av president Bidens resa till Europa, verkade oron framför allt riktas mot Kina. Efter mötet mellan presidenterna Biden och Putin i Genève bedömdes Förenta staterna och Ryssland bygga upp en dialog. Den artiga värden, Europa, var närmast en åhörare.
Nu är stämningen en annan. De ukaser som Ryssland framförde för Förenta staterna och Nato i december gäller Europa. De står i strid med den europeiska säkerhetsordningen. Intressesfärer hör inte till 2020-talet. Suverän jämlikhet mellan alla stater är en grundläggande princip som alla bör respektera.
I sista hand är besinning, ansvarstagande och dialog de enda vägarna framåt. Det är inte möjligt att bygga en hållbar framtid genom att hota med vapenmakt eller annat våld. Rysslands krav har besvarats genom att erbjuda dialog. Dialog har även Finland strävat mot och bidragit till.
Men man måste vara noga med vad man talar om, och med vem. Många européer har frågat, inte för första gången: talar man om oss utan oss? Även om utmaningen har lagts fram för Förenta staterna och Nato, kan Europa inte längre vara bara en åhörare. Suveräniteten hos flera EU-medlemsstater, även Sverige och Finland, har ifrågasatts utanför unionen. Detta gör EU till en part. EU får inte nöja sig enbart med rollen som en teknisk samordnare av sanktioner.
* * *
Internationella spänningar väcker oro även hos många finländare. Europas säkerhet är också en fråga om Finlands säkerhet. I ett öppet samhälle finns det alltid rum för diskussion och olika åsikter, både om risker och om skyddet mot dem.
Vi kan vara eniga om att situationen är allvarlig. Det vore beklagligt om den faktor som förenar, Finlands säkerhet, blir källan till en uppslitande tvist. Det gäller fortfarande att försöka förstå att någon annan kan ha en annan syn på saken.
För Finlands del anser jag att situationen är klar. Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska linje är stabil. Den är byggd för att klara även svåra tider. I en värld med snabbt tempo är det allt viktigare att veta när man ska skynda, och när man ska ge sig till tåls.
Nationell säkerhet, självbestämmanderätt och rörelsefrihet är lika värdefulla för små som för stora. Genom att sörja för dem försvarar vi samtidigt Finlands internationella ställning.
Låt mig konstatera än en gång: till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter hör också möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato, om vi själva så beslutar. Nato driver en så kallad öppet hus-politik, och att den fortsätter har upprepade gånger bekräftats för Finland också offentligt.
Presidenterna Biden och Putin talade igen med varandra i förrgår. I mitten av januari är vi kanske klokare när vi ser vad förhandlingskontakten mellan Ryssland, Förenta staterna och Nato leder till. För Finland är det viktigt att också OSSE deltar i serien av möten.
Det finns skäl att hålla hoppet uppe, men vi får inte falla för önsketänkande. I dessa tider går tankarna också till Henry Kissingers läror. Han sade cyniskt att närhelst det primära målet för vissa stater har varit att undvika krig, har det internationella systemet varit utlämnat till dess mest hänsynslösa medlem. Även detta kan komma att prövas i den dialog som inleds den andra veckan i januari.
* * *
Jag hör till den generation som föddes efter kriget, till dem vars levnadsförhållanden ständigt har blivit bättre. Denna vetskap leder till en insikt: om du har fått mycket kan du inte lämna bara lite efter dig.
Klimatförändringen, förlusten av biologisk mångfald eller den materiella, monetära skuldsättningen visar att vi lever på bekostnad av framtiden. Det kan inte vara vår generations testamente. Låt oss ändra på det.
Dagens ungdomar har utsatts för prövning. Pandemin har berövat dem en orimligt stor del av livet. Det är oroväckande att illamåendet bland de unga ökar, deras kondition försämras och deras utbildningsnivå stannar av. Föräldrarna och alla vi andra bör lyssna på ungdomarna. Ibland hjälper redan det. En vuxen som förstår och stöder är en stor gåva för en ung människa.
De unga har också något att säga. Aktivitet är alltid ett tecken på en levande gnista. Likgiltighet hos unga är en allvarlig varning för en falnande glöd. Världens lyckligaste land kan vara till freds först när det ger sina unga hoppfulla framtidsutsikter.
* * *
Det finns också mycket som är bra. Jag vill redan på förhand tacka för att det i år finns ”mer god vilja, mer önskan att förstå varandra och mer ödmjukhet inför högre värden”, så som Sillanpää hoppades. Då blir det ännu bättre. Jag önskar er alla ett gott nytt år och Guds välsignelse.