Som EU-medlemsstater delar vi säkerhetsmiljö med NATO. EU och Nato möter också i allt högre grad framväxande utmaningar tillsammans.
I denna anda är det en ära att få välkomna Natos generalsekreterare och EU:s höga representant till Finland. Ert gemensamma besök ger en tydlig signal om ert engagemang för att motverka hoten tillsammans.
När jag tänker på hybridhot, kommer jag att tänka på en gammal historia som går så här:
En vanlig man kom cyklande till en gränsövergång. Han hade en stor säck på pakethållaren. Naturligtvis frågade tulltjänstemannen vad den innehöll. ”Åh, det är bara sand. Jag behöver den på andra sidan gränsen”, sa mannen.
Säcken undersöktes och den var verkligen full av sand. Nästa dag och de därpå följande dagarna upprepades samma sak. Till sist sändes säcken till ett laboratorium, och svaret var detsamma: vanlig sand!
Så småningom blev den cyklande sandmannen en kuriositet snarare än ett hot. Men en yngre tulltjänsteman var nyfiken, han måste få veta mer. Så nästa gång den cyklande sandmannen dök upp frågade han mannen: ”Snälla ni, berätta vad som är hemligheten med sanden. Jag lovar att inte berätta det för någon.”
‒ ”Sanden?” svarade mannen, ”den är bara sand. Jag smugglar cyklar!”
Berättelsen avslöjar det grundläggande dilemmat i hybridhot. Hoten utnyttjar nämligen vår brist på förståelse, beredskap och framsyn. Ofta kan vi se vad motståndaren gör, men vi förstår inte vad det egentligen betyder. Och när vi äntligen förstår vad som pågår har de förmodligen redan en fin samling cyklar på andra sidan gränsen.
Det finns en stor mängd olika hybridhot. Informationsattacker och cyberverktyg är kärnan i påverkansförsöken. Hybridmetoder utnyttjar sårbarheten i våra samhällens kritiska funktioner. Också våra politiska och ekonomiska friheter missbrukas av dem som utmanar oss.
Hybridhot kräver bättre kunskap. Vi måste förstå våra utmanares mål och medel, på strategisk nivå. Vi måste identifiera våra sårbarheter och vi måste vara beredda och resilienta. Resiliens, eller förmågan att motstå och återhämta sig från påfrestningar, är av stor betydelse. Medborgarnas vilja att försvara sin nation är avgörande.
Men vi måste förhålla oss sansat till de hot vi står inför. Det händer också att hotet är mindre än vi tror. Ibland slås jag av panikstämningen i våra debatter om hotet från Ryssland.
Det är klart att vi måste ta Ryssland på stort allvar. Samtidigt måste vi emellertid vara noga med att inte blåsa upp hoten.
Ibland får man intrycket att vi själva utkämpar en del av informationskriget för dem som attackerar oss. Därför välkomnar jag det faktum att centret också kommer att bedriva forskning och hoppas att det kommer att bidra med väl avvägda inlägg i debatten.
Vi måste också komma ihåg att hotet inte alltid kommer utifrån. Vår egen splittring skapar möjligheter för hybridhot. Att identifiera och utnyttja dem är alltid ett nöje för externa aktörer. Vi måste ta bättre vara på sammanhållningen i våra egna samhällen.
* * *
Det gläder mig att jag fått inleda med dessa synpunkter i dag. Kompetenscentret representerar tre centrala faktorer i den finländska säkerhetspolitiken.
För det första visar det att Finland är en producent och inte en konsument av säkerhet.
För det andra har vi en genomgripande approach till säkerhet. Detta är ett måste för en liten nation, men det speglar också de aktuella hotens föränderliga natur.
För det tredje understryker det vår vilja att producera säkerhet i nära samarbete med våra partner.
På Finlands vägnar vill jag tacka de elva regeringar som har inrättat centret tillsammans med oss. Jag vill också uttrycka vår tacksamhet till Europeiska utrikestjänsten, till Europeiska kommissionen och Natos sekretariat ‒ och personligen till generalsekreteraren och den höga representanten och vice ordföranden ‒ för ert starka stöd vid inrättandet av centret.
Med dessa ord önskar jag er alla ett givande öppningsseminarium och framgång i det viktiga arbete som väntar.