Ärade ambassadörer, mina damer och herrar, kära ålänningar!
Jag har glädjen att öppna detta seminarium i dag. På grund av väderförhållandena var det omöjligt att flyga till Åland. Tyvärr kan jag inte vara med er fysiskt för att fira avtalet om Ålands icke-befästande och neutralisering som en del av Ålands självstyrelses 100-årsjubileum.
**
För exakt hundra år sedan samlades företrädare för Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Lettland, Polen, Sverige och Förenade kungariket i Paris för att underteckna Åland-konventionen.
Med tiden har Ålandskonventionen bara fortsatt att växa i betydelse. Den har blivit en viktig hörnsten i den åländska självstyrelsen och säkerheten och stabiliteten på Åland.
Jag vill framföra mina varmaste gratulationer till vår värd, Ålands lagting, till att ha organiserat detta evenemang. Seminariet och dess framstående gäster är ett tecken på den höga internationella aktning som både Åland och konventionen åtnjuter.
**
Enligt ingressen till Ålandskonventionen undertecknades den ”i syfte att garantera att dessa öar aldrig ska komma att utgöra någon fara ur militär synpunkt”.
För att till fullo kunna förstå den dystra tonen i dessa ord måste vi komma ihåg konventionens historia.
Redan under Krimkriget 1854-1856 hade Ålandsöarna blivit brännpunkten i en konflikt som omfattade hela Europa och som ledde till att öarna demilitariserades.
När Finland blev självständigt 1917 ledde frågan om Ålands ställning nästan till en öppen konflikt mellan Finland och Sverige. Problemet löstes genom internationellt samarbete. År 1921 beslutade det nyinrättade Nationernas förbund att erkänna Finlands suveränitet över Åland. Samtidigt åtog sig Finland att slå vakt om det svenska språket och kulturarvet och den omfattande självstyrelsen på Åland. Detsamma gällde de historiskt förankrade principerna om neutralitet och demilitarisering enligt de internationella garantierna i Ålandskonventionen.
Denna kombination av autonomi, neutralitet och demilitarisering har en unik historia som ledde till en unik lösning. En lösning som var – och fortfarande är – baserad på öppenhet, diplomati och förtroende.
Det är också en lösning som stått sig genom tiderna och förblivit stark även under stormiga omständigheter.
Vi måste ge akt på detta starka internationella åtagande att upprätthålla och respektera Ålands ställning och säkerställa att de principer som ligger till grund för konventionen förblir stabila även i framtiden.
Jag kan i dag med glädje konstatera att den fråga som en gång hotade att skapa en konflikt har lösts med framgång och på ett sätt som gynnar alla.
Åland är ett livskraftigt samhälle, en viktig och berikande autonom del av Finland. Åland är också en av de många broar som för Finland och Sverige allt närmare varandra. Minnena av en hotande konflikt hör till ett avlägset förflutet.
Samtidigt är det skäl att komma ihåg att konventionen har en stark grund i internationell rätt. Också på ett mer allmänt plan – inte bara inom det egna territoriet, utan även globalt – behövs det engagemang för internationell ordning som bygger på internationell rätt och regler.
Tyvärr är det inte alltid självklart att alla följer de gemensamma principerna. Tvärtom, för att upprätthålla internationell ordning och rättsliga principer krävs fortlöpande arbete och omsorg.
Konventionen kan också ha effekter utanför Östersjöområdet. Den regelbaserade internationella ordningen och det multilaterala systemet är förutsättningar för den globala säkerheten, och Ålandskonventionen är en del av denna struktur.
Finland är fast beslutet att upprätthålla internationell rätt och internationell säkerhet. Men rättsliga principer, hur kraftfulla och viktiga de än är, räcker inte. De värderingar som ligger till grund för dem – en vilja hos parterna att föra en fördomsfri dialog, bygga upp förtroende och söka gemensamma lösningar – kan vara av global betydelse.
Om och när ordningen faller samman, eller vi saknar förtroende och förståelse för varandra, behöver vi en dialog. För att vi ska kunna säkerställa verklig och hållbar fred måste vi återställa förtroendet.
Därför vill Finland stärka den internationella ordningen och vår gemensamma säkerhet. Därför måste vi återuppliva Helsingforsandan, den anda av dialog som växte fram genom slutakten från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, som undertecknades i Helsingfors 1975, för närmare 50 år sedan.
**
Ålandskonventionen har varit, och är fortfarande, en fredsstabiliserande kraft för Åland och i ett vidare perspektiv för Östersjöområdet. Den är inte en historisk kvarleva utan en livskraftig helhet – och ett ytterst nödvändigt rättesnöre i Östersjöområdet.
I dag diskuterar vi konventionen ur många synvinklar och utifrån olika synpunkter.
Jag är övertygad om att vi, när vi gör detta i en anda av dialog, samarbete och förtroende, kan högtidlighålla konventionen på det sätt som det förtjänar och också finna nya sätt att stärka konventionens och Ålands fortsatta framgång.