Talet hölls på president Niinistös vägnar av kanslichef Hiski Haukkala
Mina damer och herrar!
Mina varmaste gratulationer till alla som slutfört det första Hanaholmen-krisberedskapsprogrammet.
Hanaholmen-initiativet är ett värdefullt steg i rätt riktning när det gäller att utveckla Sveriges och Finlands civila krisberedskap. Jag önskar uppriktigt att ni gripit chansen att lära er nya saker, såväl av kursinnehållet som av och om varandra.
Det är mycket viktigt att finländska och svenska nyckelaktörer har goda förbindelser till sina kolleger i grannlandet. Ni och kommande deltagare i Hanaholmen-initiativet har en viktig roll när det gäller att stärka säkerhetssamarbetet mellan Finland och Sverige.
***
Förra veckan besökte jag Stockholm och deltog i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens 225-årsjubileum. I mitt tal lyfte jag fram jag Sveriges betydelse i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Både i Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse och i den nya försvarspolitiska redogörelsen konstateras det att Sverige är Finlands främsta bilaterala partner. Vi är beredda att fördomsfritt fortsätta utveckla det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige, utan på förhand fastställda begränsningar.
Det militära samarbetet mellan Finland och Sverige har fördjupats avsevärt under de senaste åren. Utöver gemensamma övningar har vi också haft gemensam planering. Enbart militär beredskap räcker emellertid inte till för att skapa säkerhet. I den verklighet vi lever är hotbilderna inte enbart traditionella militära hot utan också klimatförändringar, pandemier och cybersäkerhet, och här är den civila beredskapen enormt viktig.
Samtidigt är den militära och den civila säkerheten allt närmare kopplade till varandra. För att lösa dagens kriser krävs ett övergripande tillvägagångssätt. Därför är Hanaholmen-initiativet ett naturligt steg i utvecklingen av säkerhetssamarbetet mellan Finland och Sverige.
Våra gemensamma värderingar och intressen och vår delade säkerhetsmiljö utgör grunden för vårt samarbete. Många kriser kommer att drabba våra länder samtidigt. De ökade geopolitiska spänningarna i vår region påverkar båda länderna. Naturkatastrofer känner inga gränser. Tyvärr kommer kriserna som orsakas av klimatförändringar bara att öka i framtiden. När det gäller migrationen tror jag vi bara fått en föraning. Också när det gäller ekonomin är vårt ömsesidiga beroende uppenbart: vi har redan sett hur allvarliga störningar i leveranskedjan påverkat både Finland och Sverige. Och när det gäller terrorism och cybersäkerhet är kommunikation och samarbete mellan grannländerna av allra största vikt.
***
Kära kursdeltagare!
Under kursen har ni fått öva respons på vitt skilda krisscenarier. Vikten av övning kan inte nog understrykas. Kriser förvarnar oss sällan om sin ankomst. De kommer överraskande och de kräver snabba beslut och åtgärder. Det påmindes vi om när coronapandemin bröt ut.
Det vi lärt oss av pandemin ligger som grund för detta krisberedskapsprogram. Finland och Sverige reagerade delvis på olika sätt och i olika tid. Detta orsakade praktiska problem för många av våra medborgare, särskilt på Åland och i gränstrakterna i norr.
Jag tror att pandemin på flera sätt var en vändpunkt. Den avslöjade det europeiska samarbetets betydelse, men också dess brister. Det gäller också Finlands och Sveriges samarbete. Vi måste lära oss av de här erfarenheterna för att vara bättre förberedda inför nästa kris.
***
Den finländska historikern Henrik Meinander har kallat Finland och Sverige två vuxna syskon med en gemensam barndom. Precis som syskon måste vi värna om vår relation. Det gäller både den politiska nivån, myndigheterna, företagen och medborgarna. Dialog, förtroende och ömsesidig förståelse måste byggas upp före en kris bryter ut. Vi ska inte underskatta vikten av goda personliga förbindelser mellan människor. Ett starkt förhållande klarar också av motgångar.
När kontakterna och samarbetet är mångsidiga minskar risken för att man enbart förbereder sig på den mest sannolika krisen eller den kris som är närmast till hands. Också följande kris kan vara en svart svan, det vill säga en helt oförutsedd händelse med långtgående följder.
En uppenbar styrka med Hanaholmens krisberedskapsprogram är mångsidigheten. Deltagarna kommer både från den offentliga och den privata sektorn. Ni jobbar för myndigheter och företag, för kommuner och forskningsinstitutioner. Det här är rätt sätt att maximera vår förmåga att reagera på kommande kriser. På det här sätter kan vi förbereda oss på olika situationer och säkerställa att vi har verktygen att reagera på dem.
En annan av kursens styrkor är att den är förankrad i praktiken. Det är mycket värdefullt att kursen gett upphov till rekommendationer för hur den gemensamma krisberedskapen kan förbättras på olika områden. Myndigheterna och aktörerna inom den privata sektorn ska granska rekommendationerna tillsammans, identifiera sårbarheterna och sprida expertisen över sektor- och landsgränserna.
***
Finland och Sverige har redan länge arbetat för bättre civil krisberedskap. Det är med glädje jag lagt märke till att krisberedskapen också börjat synas på agendan för det nordiska samarbetet i bredare skala. De nordiska länderna kom till exempel nyligen överens om att stärka samarbetet kring försörjningsberedskapen.
Vi bör satsa mer på det civila krisberedskapsarbetet också på EU-nivå. Just nu diskuterar EU-länderna utvecklandet av det militära samarbetet och den så kallade strategiska kompassen. Med tanke på den verklighet och de hot vi står inför får vi inte glömma bort att samtidigt stärka den civila krishanteringen.
***
Vår globala omvärld har blivit osäker och spänd. Vi måste klara av att navigera i denna värld utan att förlora vår integritet. De situationer vi möter är sällan svartvita. Avtal som ingicks för flera årtionden sedan utsätts för hybridpåverkan och missbruk.
Den pågående utvecklingen vid EU:s östra gräns visar detta synnerligen tydligt. EU har mött en svår utmaning, vi har lyckats hålla ihop och fatta beslut om sanktioner mot dem som bär ansvaret för hybridåtgärderna mot medlemsländerna. Situationen är ännu inte över. Vi måste vara ärliga med oss själva och ställa frågan: kan vi hålla fast både vid vår säkerhet och vid våra värderingar när vi möter medvetet illasinnad verksamhet? Det här är ett verkligt dilemma och jag är rädd att det inte finns några enkla svar.
***
Den civila krishanteringens betydelse kommer att öka ytterligare. Finland och Sverige kan med sitt samarbete föregå med gott exempel i det övriga Norden och även i större sammanhang.
Jag vill tacka Hanaholmen för detta viktiga initiativ. Jag vill också tacka Sveriges Försvarshögskola och Finlands säkerhetskommitté för deras bidrag till kursens innehåll.
Alldeles speciellt vill jag tacka kursdeltagarna, som tagit sig tid i sin jäktiga vardag att satsa på den civila krisberedskapen och på samarbetet mellan Finland och Sverige. Jag hoppas att ni tar vara på det ni lärt er här och för kunskapen vidare till era organisationer.
Det gynnar båda länderna och förbättrar vår kapacitet att möta framtida kriser tillsammans.