Bästa finländare,
Vi fick i går kväll med stor sorg ta emot beskedet om president Mauno Koivistos bortgång. Koivisto somnade in i en ålder av 93 år efter att de närstående hade tagit avsked.
Med Mauno Koivisto lämnade slutgiltigt den generation Finlands politiska liv som deltog i krigen och återuppbyggnaden därefter, som intog nyckelpositioner och styrde in Finland på vägen mot den framgång och välfärd vi har i dag. Vi är Koivisto tacksamma för det arbete som för sin del har gjort det möjligt att Finland under självständighetens jubileumsår är världens mest stabila land.
Koivisto lämnade presidentämbetet för 23 år sedan, men han avstod inte från sin roll som politisk påverkare. Koivisto var en mycket skicklig talare och skribent. Han hade förmågan att ge sina texter en personlig prägel. Tankens och ordens flykt gav ämne till begrundan och han behöll sin särprägel och starka förmåga till självständigt tänkande.
Mauno Koivisto hade en fast och eftertänksam läggning. I den finländska debatten lämnade Koivisto avtryck genom sitt ”funderande” – alltså begrundande av saker och ting. För Koivisto var funderandet ett sätt att försäkra sig om att saker sköttes följdriktigt och på ett sätt som ingav brett förtroende.
Koivistos liv inrymde både färg och dramatik.
Som tonåring anmälde han sig som frivillig att ta ansvar för sitt land, först inom befolkningsskyddet och som brandkårist, senare för att som soldat försvara vår självständighet. Detta skede i hans liv avslutades i avdelning Törni efter de segerrika striderna i Ilomants i september 1944.
Från anspråkslösa hemförhållanden först kroppsligt arbete, sedan lärare vid universitetet, bankdirektör och slutligen rikspolitikens högsta topp – Mauno Koivistos levnadsbana är utan like. Allt hade sin grund i målmedvetna studier vid sidan av arbetet. En kurs för metallfilare som ordnades för frontmännen gav honom incentiv att söka först till mellanskolan, att sedan fortsätta till studenten för att sluta som filosofie doktor.
I boken ”Hela folkets president” sägs det om Koivisto att han hade en kort barndom men lång väg till vuxenlivet. Hans exceptionella levnadslopp ger bilden av en begåvad, strävsam och målmedveten människa. Barndomens och ungdomens knapphet och kraftansträngningen under krigstiden uppvägdes senare av en ”nästan förunderlig medvind”.
Mauno Koivisto spelade en betydande roll i utvecklingen av den socialdemokratiska rörelsen med början på 1950-talet. Hans arbete formade också den finländska demokratin. Koivisto fick på sitt ansvar också att planera och leda samhällsekonomin i Finland till ett nytt uppsving från medlet av 1960-talet, först som sakkunnig, sedan som finansminister, statsminister och chef för Finlands Bank. Då lades grunden för bygget av vår välfärd och globala konkurrenskraft. Koivistos ekonomiska erfarenhet var ett värdefullt stöd för regeringen också när 1990-talets depression skulle bemästras.
Koivisto var en svuren demokrat och anhängare av parlamentarisk politik. Detta var hans ledstjärna som medlem av statsrådet och som statsminister och den politiken förverkligade han också när han 1982 blev vald till republiken Finlands president.
Under hans 12 år långa presidentperiod etablerades ett nytt, mera balanserat samarbetsförhållande mellan republikens president och den parlamentariska regeringen. Detta system, som nu redan långt in på andra decenniet har fungerat väl, skrevs in i grundlagen från år 2000.
Koivistos åtgärder som president satte värde på föregångarnas arbete, men samtidigt hade han förmåga att reagera på världen som förändrades. Koivisto har själv i ett av sina memoarverk konstaterat följande: ”Som president har jag skött saker på mitt eget sätt: jag har hållit mig till mina direkta föregångares riktlinjer och strävat efter att tillämpa dem kreativt i nya, till en del på ett överraskande sätt förändrade förhållanden.”
President Koivisto var i hela sitt liv intresserad av historia och internationella frågor. Han tillägnade sig imponerande språkkunskaper som han använde till att knyta kontakter och sluka litteratur. Med sin beläsenhet och konsekventa världsbild var han värd sina internationella diskussionspartners stora respekt.
Koivisto berättade att när vapnen tystnat i början av september 1944 och han steg upp på löpgravens kant, att han där medan han rengjorde sitt snabbeldsgevär tänkte att det måste finnas också något annat sätt att komma överens med grannen. ”Goda grannrelationer” var Koivistos svar när han ombads att med några ord uttrycka sin utrikespolitiska linje.
Detta sökande efter en fredlig väg var den röda tråden i Mauno Koivistos utrikespolitiska verksamhet såväl i förhållande till grannarna som i internationella frågor i ett bredare perspektiv. Det utstakade också hans agerande när det kalla kriget tog slut, då Finland snabbt och målmedvetet sökte sig en ny plats i det integrerande Europa.
* * *
President Mauno Koivisto bortgång är en stor förlust för hans familj och hela Finlands folk.
Med sorg i hjärtat är vi djupt tacksamma för Mauno Koivistos långa och imponerande livsverk till gagn för Finland.