Mina damer och herrar
Det gläder mig att hålla detta Max Jakobson-föredrag idag. Denna vecka har ett århundrade förflutit sedan Max Jakobsons födelse. Vid den tid då han föddes återhämtade sig Europa från en mycket våldsam tidsperiod. Det första världskriget hade just avslutats.En skör fred hade uppnåtts i Versailles, men det var en fred endast till namnet.
En period med ytterligare turbulens kunder redan skönjas vid horisonten.Den stora depressionen och andra världskriget låg bakom hörnet. Dessa händelser skulle tvinga också Finland att kämpa för sin existens.
De formativa åren i Max liv ägde rum under denna period. Den påverkade både hans livsinställning och hans anmärkningsvärda karriär. Han var journalist, diplomat och en viktig grå eminens med inflytande över Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Han lämnade också avtryck i den finländska affärsvärlden. I många årtionden hade han ett stort inflytande över den inhemska debatten. Lika viktigt var att han var en ledande röst för att göra debatten känd och förstådd i den övriga världen.
Max var en modig och originell tänkare under en tid när detta inte alltid uppskattades. Intellektuellt hade han både en bra karta och en kompass vars nål alltid pekade mot väst. Han var en entusiastisk europé och understödjare av samarbete mellan Nord-Amerika och Europa, men mest av allt var han patriot. Finlands sak låg honom alltid varmt om hjärtat.
För nästan tre årtionden sedan höll Max Jakobson ett tal i Helsingfors som har motstått tidens tand. I det tal han höll före Försvarskursföreningens årsmöte i maj 1996 sammanfattade han de centrala huvudfrågorna för Europa och Finland: hur utveckla Europaprojektet så att det når framgång inbegripet försvaret och säkerheten, hur hantera den utmaning som Ryssland innebär och hur ska Finland och Sverige positionera sig med avseende på en utvidgning av Nato.
Dessa är alla frågor som har genklang i världen idag. Ett av huvudavsnitten i talet är värt att citera utförligt: ”Rysslands strävan är att återupprätta sin förlorade stormaktsstatus. Det primära målet är att återförena staterna i det forna Sovjetunionen under ryskt ledarskap. Ukraina kommer att bli den neuralgiska punkten för Europas säkerhet.”
Rysslands grymma krig i Ukraina har bekräftat denna förutsägelse. Det är tydligt att Ryssland försöker få sina grannar att underkasta sig sin vilja. Ryssland gör detta med våld och illegala metoder. Ryssland försöker omkullkasta hörnstenarna i internationell rätt: respekten för suveränitet och gränsers okränkbarhet. Och i den processen har Ukraina utan tvekan blivit den mest angelägna frågan när det gäller Europas säkerhet.
En aspekt som kanske skulle förvåna Max en del är Europas robusta svar på Rysslands provokation. Man har infört inte bara politiska och ekonomiska sanktioner, utan militär hjälp har också i stor omfattning strömmat till Ukraina. Detta har gjort stor skillnad. Européerna, och också finländarna, står sida vid sida med Ukraina. Vi kommer att fortsätta göra det så länge det behövs. Framtiden för Europas säkerhet står på spel.
Men mer står på spel i Ukraina än enbart Europas säkerhet. Rysslands agerande har negativa följdverkningar över hela världen. Kärnprinciperna i internationell säkerhet och rätt prövas. Om Ryssland tillåts nå framgång i Ukraina, utgör det ett farligt prejudikat som andra eventuellt följer. Det är hela det internationella samfundets uppgift att säkerställa att denna grund står stark även efter kriget.
Denna vår blev Finland medlem i Nato. Den militära alliansfrihetens era är slut. Men även under den perioden definierade Finland aldrig sig själv genom negation. Tvärtom var vi en integrerad del av den europeiska och i vidare bemärkelse västliga familjen. Med en betydande insats i dess framgång. Och en positiv roll i att förverkliga framgången.
Som medlem börjar vi inte från noll. Anslutningen till Nato innebär inte ett stort perspektivskifte utan en naturlig fortsättning på den väg vi har vandrat i många årtionden. Detta återspeglades i den snabba anslutningsprocessen, ingen handlingsplan för Natomedlemskap krävdes. Finland hade utvecklat duglighet för en nyckelfärdig anslutning till alliansen.
Trots det var vårt medlemskap inte automatiskt eller förutbestämt. Det krävdes en samordnad vilja och ett medvetet beslut av befolkningen och beslutsfattarna i Finland. Och våra allierades vilja att till fullo omfatta vår ansökan.
Detta beslut var möjligt, och i själva verket nödvändigt, i ljuset av Rysslands aggression mot Ukraina. Små staters förmåga att fatta självständiga och djärva beslut i rätt tid då omständigheterna tillåter eller kräver det är ett annat viktigt tema i Max Jakobsons skrifter.
Men inte heller nu, efter anslutningen till Nato, har vi kommit till vägs ände. Vår slutliga profil som Natomedlem ska ännu utformas. Och Finlands medlemskap är inte fullständigt utan Sverige. Det är absolut nödvändigt att Turkiet och Ungern ratificerar Sveriges anslutning snabbt.
Vårt medlemskap ger också nya möjligheter till bilateralt försvarssamarbete. Här är de pågående förhandlingarna om ett försvarssamarbetsavtal med Förenta staterna i nyckelposition. Avtalet kommer att underlätta det militära samarbetet mellan våra länder. Det kommer också att likställa Finland med de övriga nordiska länderna. Även de alla kommer snart att ha snarlika avtal med Förenta staterna.
Alliansens kollektiva vikt kommer att förändra säkerheten i Nordeuropa. Den kommer att skapa nya färdigheter och möjligheter för djupare militär integration. Detta kommer att öka säkerheten och stabiliteten i det euroatlantiska området. Det viktigaste som Finland kan bidra med är att försvara sitt eget territorium i alla situationer. Men vi kommer att göra det tillsammans med våra allierade.
Nya omständigheter och hot lurar alltid vid horisonten. Alla hot kan och borde inte åtgärdas med kulor. Några rader illasinnad datorkod kan vara mycket mer förödande än ett jaktplan. En noggrant organiserad hybridattack kan destabilisera en hel nation. Bara fantasin verkar sätta gränser när det gäller detta nya hotlandskap.
Jag har ofta uppmanat olika myndigheter att använda sin fantasi när de analyserar detta hotlandskap. Jag upprepar denna uppmaning idag. Den svåra uppgiften att trygga den nationella säkerheten måste pågå konstant. Denna tidsperiod kräver vaksamhet.
Vi bör alltid ha i åtanke att finländsk utrikes- och säkerhetspolitik inbegriper mycket mer än hård säkerhet. Ingen nation är en ö. Detta gäller också Finland.
För Finland är den nordiska familjen särskilt viktig. En av de positivaste utvecklingsriktningarna de senaste två åren har varit det nordiska samarbetets återfödelse, till och med renässans.
Vår nordiska anknytning är vittomfattande och djupt rotad, med en historia som går långt tillbaka i tiden. Vi delar samma värderingar och har samma syn på säkerhet och alla väsentliga frågor. Vi har också en allt större vilja och färdighet att samarbeta för att tackla gemensamma utmaningar och dra fördel av nya ekonomiska möjligheter.
Det gläder mig att se att Peter Hultqvist deltar i paneldebatten här idag. Hans medverkan vittnar om våra nära relationer och om hur sammanflätade Finland och Sverige är.
Men vi måste också blicka långt utanför vår näromgivning. Det är tydligt vilka våra gemensamma globala utmaningar är och vi har diskuterat dem i åratal. Dess värre ser vi tillbakagång i stället för framsteg på flera fronter. Tiden för att åtgärda de mest brådskande frågorna håller på att rinna ut. Samtidigt fördjupas den globala splittringen.
Vi fick bevittna alla dessa utvecklingstendenser förra veckan i FN:s generalförsamling. Samstämmigheten om att den nuvarande situationen är långt i från tillfredsställande var stor. Det fanns också en bred förståelse för att de största hoten som mänskligheten står inför är gemensamma för oss alla.
Men här upphör samförståndet. Vi är oense om de grundläggande orsakerna till konflikterna, vilka åtgärder som krävs för att säkerställa en bra framtid för allt liv på den här planeten.
Mot bakgrund av de utmaningar vi står inför är det mycket lätt att vara pessimistisk. Men alternativet till aktivitet är inte inaktivitet. Det är en värld som har kört fast i konflikter, klimatkaos och fattigdom. Men det finns ett alternativ till: ett där problem löses eller åtminstone lindras. Där oenighet inte skyls över utan överbryggas i en utsträckning som tillåter förnuftiga former av samarbete och samlevnad.
Den avslutande meningen i Max Jakobsons magnum opus Tilinpäätös lyder på följande sätt: ”Historiska erfarenheter avslöjar hur lite vi vet om framtiden. Vi kan vara säkra endast på en sak – någonting som ingen hade förväntat sig kommer att inträffa.”
Det är lätt att hålla med om dessa ord. Händelserna under de senaste åren visar att Max hade rätt. Men samtidigt visar hans framstående karriär att han också kunde se in i framtiden på många sätt. Att han kunde identifiera de väsentliga frågorna. Och ofta peka på de rätta svaren.
Nu förväntas nuvarande och kommande generationer göra samma sak. Att säkra en bra framtid är en uppgift som kräver både ett skarpt intellekt och en robust vilja. Max Jakobsons liv och hans generation visar att det har gjorts tidigare. Och jag är övertygad om att vi kommer att göra det igen. Tack.