Foto: Sari Gustafsson / Sitra
Det är ett nöje att vara med er alla här i dag.
”Det som är viktigt är sällan brådskande och det som är brådskande är sällan viktigt.” Detta citat av den amerikanska presidenten Eisenhower används ofta för att beskriva trycket på beslutsfattandet i turbulenta tider. Det är lätt att bortse från de riktigt viktiga frågorna när nya brådskande problem konkurrerar om vår uppmärksamhet varje dag.
De flesta av oss beslutsfattare har redan insett att kampen mot klimatförändringen är viktig. Problemet är att vi fortfarande inte tillräckligt väl tycks förstå hur brådskande frågan är.
Ändå är klimatförändring ett av de sällsynta fenomen som är både viktiga och brådskande. Vi har inte tid att vänta. Åtgärder behövs just nu.
***
Klimatförändringen är inte bara en miljöfråga. Den har också direkta konsekvenser för freden och säkerheten.
Jag har ibland talat om tre olika slags fred som är grundläggande för vårt välbefinnande: fred i form av avsaknad av krig, fred i våra samhällen och fred med miljön.
Klimatförändringen påverkar alla tre. Om vi inte lyckas skapa fred med miljön är det sannolikt att interna och internationella konflikter kommer att följa. Om vi tillåter den globala uppvärmningen att fortsätta, blir den snabbt ett svårt säkerhetsproblem. Stigande havsnivåer och extrema väderförhållanden kan leda till krig om territorium och resurser. Migrationen kommer att öka drastiskt, eftersom vissa områden blir obeboeliga.
***
Förr eller senare kommer klimatförändringen att kräva stora förändringar i hela vår livsstil. Vi kommer att behöva ompröva hur vi producerar vår energi, hur vi förflyttar oss från en plats till en annan och hur vi lever, beter oss och konsumerar. En sådan omställning är aldrig lätt eller kostnadsfri. Men att skjuta upp det oundvikliga gör det bara svårare och dyrare.
Frågan är: vill vi ändra oss först när vi tvingas göra det, när det inte längre finns ett alternativ? Eller är vi villiga att agera i tid och därmed förhindra några av de mest oroväckande scenarierna?
***
I andra sammanhang har jag ofta betonat behovet av att återupptäcka en känsla av gemenskap. Om vi förstår att vi tillhör samma gemenskap, trots alla våra skillnader, hjälper det oss också att ta ansvar för den. Om vi ser hela samhällets välfärd som vårt personliga intresse blir vi troligtvis mer aktiva medlemmar av det. I stället för att passivt vänta på att andra ska göra något först kan vi besluta att vidta åtgärder själva.
Detta gäller verkligen då det gäller att bekämpa klimatförändringar. Att hitta lösningar är vårt gemensamma ansvar. Var och en av oss behövs. Som individer, som företag, som städer, som stater. Men framför allt: som en gemenskap, oavsett om den är lokal eller nationell, regional eller global.
***
De nyckelbegrepp som valts för detta evenemang är Ambition, Action och Acceleration. Tre viktiga rubriker, som alla börjar med bokstaven A. För en tidigare finansminister ger tre A:n i rad också andra associationer: det högsta kreditbetyg som internationella organ ger de mest tillförlitliga ekonomierna.
Och tillit är givetvis en viktig ingrediens i alla samhällen som är värda sitt namn. Som en global gemenskap, alla våra skillnader till trots, har vi i årtionden kunnat lita på den regelbaserade internationella ordningen. Gamla avtal har hållits, även om nya har blivit allt svårare att komma fram till.
***
I det avseendet var december 2015 en viktig milstolpe. Under skickligt ordförandeskap av Laurent Fabius, som är med oss här i dag, fick vi Parisavtalet; en god nyhet för miljön och en god nyhet för den internationella ordningen. Paris återställde förtroendet för internationella förhandlingar och avtal.
Två och ett halvt år senare är bilden tyvärr mycket dystrare. Avtalsparternas frivilliga bidrag räcker inte på långa vägar för att hålla den globala temperaturhöjningen under två celsiusgrader. En av de största förorenarna har meddelat att den har för avsikt att helt och hållet dra sig ur avtalet. Förtroendet för hela den regelbaserade internationella ordningen sjunker snabbt, det gäller inte bara klimatpolitiken.
***
Hindren är verkliga, men att ge upp är inte ett alternativ. Klimatutmaningen är viktig och brådskande och på intet sätt på väg att försvinna. Utöver att vi uppfyller våra nuvarande åtaganden måste vi alla göra ännu mer. Varje steg i rätt riktning hjälper. Och jag tror att konkreta steg, även små sådana, är mycket mer värdefulla än stora gester.
Som nuvarande ordförande i Arktiska rådet arbetar Finland för att minska utsläppen av svart kol i Arktisregionen.
Svart kol är ett globalt problem. Till skillnad från de långsiktiga effekterna av koldioxid har svart kol omedelbara effekter. I Arktis påskyndar det smältningen av havsisen. Detta skapar en negativ återkopplingsslinga, vilket gör klimatförändringen ännu snabbare. Men det positiva är att våra åtgärder också kan få en omedelbar inverkan.
Om vi lyckas minska koldioxidutsläppen – till exempel från sjöfart, från gammaldags kraftverk och från fackling på olje- och gasfält – kan vi göra en stor insats i kampen mot klimatförändringen i Arktis. Att rädda Arktis är viktigt för att rädda världen.
***
Med fokus på detta mål sammankallar Finland det första arktiska toppmötet genom tiderna. Mötet sammanför stats- och regeringschefer från de åtta medlemsstaterna: Förenta staterna, Ryssland, Kanada och samtliga fem nordiska länder.
Ett starkt engagemang på hög nivå för att minska de svarta koldioxidutsläppen i Arktis skulle vara en välkommen nyhet för miljön. Och det skulle också gynna de andra viktiga teman som jag har nämnt: fred, en känsla av gemenskap och förtroende. Framgång garanteras inte, men de potentiella belöningarna är stora. Vi måste vända på varje sten för vår gemensamma framtids skull.
***
I denna anda önskar jag er alla ett lyckat möte i dag.