Gemensam melodi är temat i kväll och en gemensam melodi ljuder verkligen mellan våra länder. En stark andlig bro stäcker sig över Finska viken och just musiken är en av dess äldsta byggstenar.
Sedan urminnestider är Kalevala och Kalevipoeg varianter av samma runosånger. Hjältarna var tappra och ödena hårda. De beskrev också bra kommande tider. Båda länderna har under sin historia fått sin andel av ett hårt öde, och folket har upprepade gånger fått visa prov på tapperhet. Dessa tider är förhoppningsvis förbi, men det är skäl att minnas dem.
Vi som hör till de finsk-ugriska folken brukar som känt inte tala om våra känslor. Lyckligtvis kan vi göra det i melodier och verser. Sorgen, glädjen, kärleken och besvikelsen har alltid ljudit stark hos oss.
Stark har också vår längtan efter frihet klingat. Estland sjöng sin väg till friheten – och vi finländare stämde in i sången, trots att ni kanske inte alltid hörde det över viken. Det är just tack vare er sångtradition som det är alldeles särskilt fint och gripande att vi firar 100-årsjubileet av Finlands självständighet, alltså Finlands frihet, här i Tallinn med den här gemensamma konserten.
I kväll sjunger artisterna för friheten, precis som under sångsommaren 1988. På RockSummer-festivalen var det säkert inte tillåtet att sjunga vare sig Finlandia eller Vårt land, men folket sjöng ändå. ”Din morgon gryr, o fosterland” fick då en ny innebörd. Från den tiden minns vi Villu Tammes låt Tere Perestroika och Tõnis Mägis ”Koit” – en sång som senare valdes till den populäraste låten i Estland genom tiderna, en sång där man rak i ryggen marscherar mot frihetens gryning.
Vi minns också tydligt hur mycket Juice Leskinen saknade Estland: Eesti, Eesti, Eesti, kaipaan sinne… eller hur var det slutrefrängen gick ? Likaså längtade visst gruppen Miljoonasade också till Tallinn.
I dag behöver vi varken sakna eller längta. Friheten har åter fört våra länder och våra folk nära varandra. I kväll delar vi en fest, men vanligtvis delar vi numera samma vardag. Vi åker av och an över Finska viken utan att längre reflektera över det. Och så är det bra.
Vi delar också en gemensam nationalhymn. Orden är olika, men känslan är densamma. Kärleken till fosterlandet och tron på framtiden på var sin sida om Finska viken. ”Mitt fädernesland, min lycka och glädje – Vårt land, vårt land, vårt fosterland.”
Som sagt, vi finländare brukar inte tala om våra känslor. Men det vill jag säga, att när jag tittar på er alla här i dag, då sjunger det i mitt hjärta.
Det är helt unikt att få se en så här stor folkmassa fira Finlands självständighet i vårt grannlands huvudstad. De sånger och historier som vi snart får höra här på Frihetstorget stärker ytterligare bron mellan våra länder.
Jag vill tacka er alla – finländska och estniska artister, finländska och estniska åskådare – tillsammans gör vi detta till en oförglömlig kväll. Yhdessä. Tillsammans. Ûheskoos. Tack.