Ärade beskickningschefer, mina damer och herrar!
Efter en lång paus träffas vi fysiskt i samma rum. Nu när pandemiläget äntligen tillåter det, känns detta format tryggt och säkert igen. Detsamma kan man inte säga om världen omkring oss.
Även om det råder fred i Finland har vi i Europa levt sex månader i krig. Effekterna av det ryska anfallskriget i Ukraina är enorma. Deras djup, omfattning och varaktighet kan svårligen överdrivas. En återgång till det gamla och bekanta finns inte i sikte för någon av oss. Inte för Finland, inte för Europa, inte för världen.
Senast nu har den gamla sanningen visat sig hålla streck: Att värna om Finlands säkerhet är ett centralt uppdrag i vår utrikespolitik. Detta har gällt under det gångna året, detta gäller även i fortsättningen. Inför det okända måste vi stärka säkerheten på ett beslutsamt och långsiktigt sätt. Det är vårt gemensamma uppdrag.
* * *
”Man vänjer sig vid allt, men jag vill inte vänja mig vid detta.” Så sade en ukrainsk närvårdare i staden Mykolajv till Helsingin Sanomat i förra veckan. Budskapet är viktigt också utanför Ukrainas gränser. Vi får inte låta ondskan lamslå oss. Vi får inte låta ondskan avtrubba oss.
Det hårdaste priset för Rysslands brutala krigföring betalar det ukrainska folket. Antalet människooffer och den materiella förstörelsen ökar dag efter dag, och få hade trott att de skulle behöva vittna något liknande i 2000-talets Europa. Den som betraktar ett krig på avstånd kan aldrig helt förstå krigets grymhet och slutgiltighet. Tänk om grannhuset i morgon bitti ligger i ruiner och dess invånare som vi talade med senast i går inte längre finns?
En överraskning – inte bara för Ryssland, utan också för de flesta västerländska observatörer – har dock varit styrkan i Ukrainas försvarsförmåga. Den är baserad på både mentalitet och materiel. Ukraina har visat vad som är möjligt när en orubblig försvarsvilja förenas med militär prestanda.
För att klara sig har Ukraina varit i stort behov av utländsk hjälp. Det har Ukraina också fått. Som en del av den västerländska gemenskapen har Finlands stöd till Ukraina varit starkt. Förutom politiskt, ekonomiskt och humanitärt stöd har vi exporterat försvarsmateriel till det krigförande landet.
Senare i dag kommer jag att delta i det andra toppmötet för Krimplattformen under värdskap av president Zelenskyj. För ett år sedan samlades vi på plats i Kiev, i dag hålls mötet helt och hållet på distans. Mitt budskap är klart: Finland glömmer inte att Ukraina förutom för sin egen frihet också kämpar för Europas värderingar och principer. Stödet till Ukraina och ukrainarna kommer att fortsätta så länge det behövs.
* * *
I slutet av förra året blev vi varse Rysslands intressesfärstänkande och intensifieringen av det. Enligt Ryssland var militär alliansfrihet inte längre beroende av Finlands och Sveriges egen fria vilja. Jag sade redan i mitt nyårstal att man måste veta ”när man ska skynda, och när man ska ge sig till tåls”.
Det har gått bara sex månader sedan Ryssland anföll Ukraina. Under den tiden har Finland och Sverige ansökt om medlemskap i Nato och hela 23 av 30 länder har redan ratificerat våra medlemsansökningar. Den mycket kritiserade linjen, även kallad ”Natooptionen”, som alltså betyder att Finland har hållit fast vid möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato, har visat sig användbar. Det är just den möjligheten som vi nu använder oss av. Skyndsamt.
Men visst har det också krävts tålamod. Jag anser inte att man kan klandra oss för att vi ville noga överväga ett så här stort beslut. Under våren tyckte jag att det var viktigt att beslutet förankrades i det finländska samhället så brett som möjligt. Att beslutet inte bär bara över den känslostorm som präglade de första veckorna av kriget, utan också över kommande valperioder. Trots att vår tid kräver snabba reaktioner på både det ena och det andra, kan vi inte bygga vår säkerhet endast på momentana känslor. Stora förändringar måste stå sig över tid.
Under våren förbereddes vår medlemsansökan på ett mycket omfattande sätt även internationellt. Påverkansarbetet i Bryssel och i alla Natoländer har gett resultat, både som starka stödförklaringar före toppmötet i Madrid och som exceptionellt snabba ratificeringar sedan dess. Jag vill varmt tacka er och de beskickningar ni leder för er värdefulla insats i detta avseende.
Som bekant lyckades vi ändå inte undvika överraskningar. De krav Turkiet ställde i maj var nära att stoppa hela vår Natoanslutningsprocess. I Madrid nådde vi slutligen en lösning som gjorde det möjligt för oss att gå vidare. Finland håller fast vid det som överenskommits med Sverige och Turkiet. Detta gör vi i enlighet med vår egen lagstiftning och internationella avtal.
Diskussionerna om ett närmare säkerhetssamarbete med Turkiet och Sverige fortsätter mellan tjänstemännen redan före månadsskiftet. Tiden kommer att visa när Turkiet är redo att gå vidare med sin ratificering. Vi måste fortfarande ge oss till tåls.
* * *
Vi är inte Natomedlemmar förrän den sista ratificeringen är klar. Men redan det nuvarande läget stärker vår position avsevärt. Det ena Natolandet efter det andra har bekräftat sin vilja att kunna räkna Finland och Sverige bland sina allierade. Vi anses alltså vara värda att försvaras även med stöd av artikel 5 och det skydd som Natos kärnvapenavskräckning erbjuder. Signalen från Washington, London, Paris, Berlin och andra huvudstäder har varit stark redan innan medlemskapet har blivit verklighet. Den har säkert hörts.
När Finland slutligen blir medlem i Nato är det just den förebyggande effekten av försvarsalliansens avskräckning som är det viktigaste tillägget till vår säkerhet. Som medlem av Nato deltar Finland i planeringen och byggandet av den avskräckning som alliansen upprätthåller. Detta ger oss ett skydd som vi inte har utanför Nato.
Nato är naturligtvis av stor betydelse även för den händelse att den förebyggande effekten inte räcker till. Som medlem i Nato deltar Finland i planeringen och vid behov också i genomförandet av det gemensamma försvaret. Samtidigt som vi tillsammans definierar vårt bidrag till det gemensamma försvaret, säkerställer vi att vårt nationella försvar samordnas så effektivt som möjligt med våra allierade.
Natomedlemskapet innebär nämligen inte att vi kan försumma vårt eget nationella försvar. Tvärtom. Som ett resultat av Finlands medlemskap blir Natos gräns mot Ryssland dubbelt så lång. För både Finland och Nato som helhet är det av största vikt att Finland även i framtiden i första hand försvarar sitt eget territorium. Att Norden står sig starkt i alla lägen. När denna uppgift anpassas till alliansens gemensamma planering skapar den stabilitet och säkerhet i hela norra Europa. Medlemskapet för även de nordiska länderna allt närmare varandra.
Natomedlemskapet innebär inte heller att ansvaret kan flyttas bortom Atlanten. I och med Finlands och Sveriges medlemskap tar vi nya steg mot ett ”mer europeiskt Nato”” som jag talade om redan 2005. Det finns anledning att anta att Förenta staterna i fortsättningen förutsätter att Europa – och Europeiska unionen – tar allt mer hand om sin egen säkerhet. Att Europa står sig starkt även i en global kris.
Vår position har alltså stärkts, men världsläget är alltmer oroväckande. Det krig som nu begränsas till Ukraina kan sprida sig. Det kan också uppstå andra konflikter i världen, konflikter som konkurrerar om Natoländernas globala uppmärksamhet – till exempel i Stillahavsregionen. Om man då på allvar börjar mäta hur starka Norden och Europa står sig, kommer också Finland att mätas på ett mycket konkret sätt.
Natomedlemskapet är utan tvekan en viktig vändpunkt i Finlands politiska historia. Som försvarsförbund är Nato inte bara en militärpakt, utan också en stark politisk allians. Men dess betydelse ska inte heller överbetonas. Finlands Natopolitik blir en del av Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Inget mer. Den leds även framöver på det sätt som föreskrivs i grundlagen.
Allt som allt är det bra att minnas att Finlands medlemskap i Nato inte är till förtret för någon. Säkerhet är inget nollsummespel. Samtidigt är det skäl att komma ihåg att inte heller som medlem blir Finland större än sig självt.
Enighet är en tillgång för en nation och en grundpelare för säkerhet. De problem som hotar ekonomin och energisektorn kommer nu att utmana medborgarnas uthållighet. Samtidigt kommer också vårt samhälles förmåga och vilja att hantera situationen och upprätthålla sammanhållningen att sättas på prov. Säkerhet är inte bara en extern, utan också en intern angelägenhet.
* * *
Under hela vår nedtecknade historia har vår östra granne funnits där, i en eller annan form, såväl i svåra som i goda tider. Även framöver kommer Ryssland att finnas kvar där, på gott och ont. Vi vet en hel del om det som finns på andra sidan östgränsen, kanske mer än många andra. Det får vi inte glömma.
I mitt uppdrag har jag haft i minnet en månghundraårig visdom: en kosack tar allt som sitter löst. Det gäller såväl materia som handlingsfrihet. Detta var också fallet i slutet av förra året, när Ryssland krävde ett slut på Natos utvidgning. Den frågan tog vi tag i.
Jag har ibland sagt att varje finländare är sitt lands försvarare, åtminstone mellan öronen. Vi lever nu i en tid av starka försök att inverka på människors åsikter. I detta läge krävs det takt och ton av alla som tar emot information och sprider den vidare.
Ryssland för nu ett illegalt anfallskrig mot Ukraina. Finlands ståndpunkt är kristallklar: vi fördömer aggressionen otvetydigt. Vi motsätter oss Rysslands agerande tillsammans med de övriga EU-länderna genom våra sanktioner. Finland kräver att alla krigsförbrytelser ska utredas och att de som gjort sig skyldiga till dem ska ställas till svars.
Under rådande omständigheter finns det inte mycket kvar av Finlands tidigare relation till Ryssland. Förtroendet har försvunnit och det finns inga tecken på en ny början i sikte. Nu är det inte läge att knyta kontakter. Tvärtom. Alla beroendeförhållanden som kan användas mot oss måste granskas noggrant. Inget får sitta löst.
Nu är det inte heller läge att bryta alla kontakter. Det återstår fortfarande praktiska frågor som ligger i vårt intresse och som vi måste sköta. Också diskussionskanalerna bör hållas öppna för framtiden, även om de inte används aktivt just nu.
Både i EU och hos oss i Finland efterlyser man nu en debatt om vår framtida relation med Ryssland. Många vill inta hårda positioner. Andra har betydligt mjukare åsikter. En balanserad linje kräver först och främst konsekvent ståndaktighet. Vi måste slå fast våra egna åsikter och gränser och handla utifrån dem.
Många ryssar bor permanent i Finland av rena familjeskäl. Att fördöma Rysslands agerande och dem som stöder det är självklart för oss, men att sprida hat är en helt annan sak. Hat har aldrig lett till något gott. Vi kan också utan hat ståndaktigt försvara vår säkerhet och våra värderingar.
* * *
I dessa osäkra tider är vår blick förståeligt nog fäst på nära håll. Både geografiskt och tidsmässigt. Men vi måste se längre bort.
Det ryska kriget i Ukraina återspeglas som global osäkerhet på alla kontinenter. Under de kommande månaderna kommer energikrisen att pröva Europas uthållighet och effekterna av livsmedelskrisen syns redan nu i urval och priser. Men den akuta nöden är mycket större i redan från förr bräckliga samhällen utanför Europa. När de grundläggande behoven inte kan tillgodoses ökar oroligheterna – och de kommer inte att stanna upp vid statsgränserna. Att bryta denna spiral är en stor utmaning för hela det internationella systemet. Därför är de senaste veckornas gemensamma ansträngningar från FN:s generalsekreterare Guterres och Turkiets president Erdogan värda att understödas.
Det är också mycket bekymmersamt att många av de gamla och bekanta geopolitiska smärtpunkterna har aktiverats samtidigt. De kan ha en indirekt koppling till Rysslands krigshandlingar, men de har nog tillräckligt med egen drivkraft – vare sig det handlar om relationen mellan Serbien och Kosovo eller om de många konflikterna i Mellanöstern. Med tanke på den globala freden och säkerheten vore det särskilt ödesdigert om den pyrande spänningen vid Taiwansundet flammade upp på allvar.
* * *
I fjol talade jag vid detta tillfälle om våra mänskliga skyldigheter. Det handlar om vilken värld vi lämnar åt kommande generationer. Och vad var och en av oss kan göra för att vårt arv ska vara hållbart, både för människan och för naturen.
Många har kanske glömt bort dessa skyldigheter när världen stormar, men de har inte försvunnit någonstans. Klimatförändringarna fortskrider, vilket den gångna sommarens dramatiska nyhetsbilder har visat oss. Skogar brinner, floder torkar och värmerekord slås. Klimatförändringarna finns inte någonstans långt borta i framtiden eller långt borta på andra kontinenter, utan här och nu, även hos oss i Europa. Medan också förlusten av biologisk mångfald fördjupas utsätts hela vårt ekosystem för allt värre kriser.
Vi måste se upp för konstlade tillspetsningar. Inte ens under den förestående energikrisen får vi ställa ekonomin och naturen mot varandra. Vi måste kunna ta hand om båda två.
Samtidigt blir den tekniska utvecklingen allt snabbare. Detta ger oss nya möjligheter som vi djärvt måste ta tag i. Vi måste se till att Finland och västvärlden fortfarande står i spetsen för den tekniska utvecklingen. Och att vi kan forma det landskap som öppnar upp framför oss så att det matchar våra värderingar.
Den tekniska utvecklingen medför också kluriga nya utmaningar och hot. Många nya tekniker i sig har en stor riskpotential, och riskerna får inte ökas genom ett nollsummetänkande. Vi måste undvika att en anda av teknisk upprustning sprider sig i världen.
Den breda agendan för klimat-, miljö- och teknikfrågor är en väsentlig del också av utrikesministeriets ansvarsområde. I fråga om dessa sakkomplex har ni, bästa ambassadörer, en viktig uppgift att fylla. Jag vill än en gång uppmuntra er att utforska även dessa teman.
Människan med sina förhoppningar, avsikter och rädslor är inte åtskild från denna verklighet. Vi har förlorat tid, men mänskligheten kan fortfarande övervinna sina stora utmaningar, om vi bara vill göra det tillsammans. Låt oss inte försumma detta tillfälle på grund av ömsesidig förbittring och misstro.
Gemensamt för alla dessa utmaningar är att ingen av dem kan lösas med vapen. Ingen kan heller lösa dem ensam. Det behövs uppriktiga ansträngningar för att överbrygga skiljelinjerna och för att hitta fungerande och rättvisa lösningar. Kort sagt: vi behöver diplomati.