Denna höst har det gått 80 år sedan andra världskriget bröt ut. Vi får inte glömma den fruktansvärda förstörelse och det mänskliga lidande kriget förorsakade. Det är trots detta viktigt att minnas vad som blev följden av tragedin, nämligen den anda av ”aldrig mer” som utgjorde fröet till ett enat Europa.
Som min gode kollega, Tysklands förbundspresident Frank-Walter Steinmeier, konstaterade i Warszawa förra veckoslutet, blev det enade Europa vår räddning. Den europeiska integrationen började som ett fredsprojekt med syftet att förhindra ytterligare krig. I detta avseende var säkerheten själva kärnan i projektet från första början. Som vi alla vet har det inte varit några krig mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen.
Att det har rått fred inom unionen sedan dess är inte någon liten prestation. I själva verket är det en grundförutsättning för allt annat vi gör. För att EU ska blomstra också under detta århundrade räcker det inte att vi undviker att upprepa tidigare misstag, vi måste göra mer än så för säkerheten. En trovärdig union måste visa att den nu såväl som i framtiden kan värna om sina medborgares säkerhetsintressen. Detta kräver enighet, men också styrka.
* * *
Låt mig börja med enigheten. Ni har samlats till denna konferens för att diskutera såväl den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken i Europeiska unionen. Innan jag alls går in på utrikes-, säkerhets- eller försvarspolitik vill jag betona ordet ”gemensam”. Jag vill att ni alla stannar upp ett ögonblick för att begrunda en enkel fråga: Vad har vi européer gemensamt?
Jag är fullt övertygad om att vi, om vi tänker efter, kan göra en lång lista över allt det som förenar oss. På den listan finns det mycket mer än på listan över det som skiljer oss åt. Varför är det då så att Europeiska unionen i dag så ofta ger ett intryck av oenighet och stridigheter?
Jag befarar att vi allesammans har oss själva att skylla i detta avseende. När det förekommer problem mellan medlemsstaterna måste de förstås redas ut. Om vi ändå bara fokuserar på skillnaderna när vi talar om vår gemensamma union, gör det oss svagare, både internt och externt. Det blir en självuppfyllande profetia. Det gör det svårare för oss att enas om en effektiv gemensam politik. Det blir lättare för utomstående att splittra oss ytterligare.
I stället borde vi fokusera på allt det vi har gemensamt. Våra värden, givetvis. Men också våra intressen. Som jag ser det har det viktigaste argumentet för att Europa ska tala med en gemensam stämma inget med idealism att göra. Det är fråga om ren realism. I en värld som i allt högre grad domineras av en kamp mellan stormakter, är också den största av medlemsstater i EU mycket liten om den agerar på egen hand. Ju mer enade vi är, desto kraftfullare kan vi driva våra egna intressen globalt.
* * *
Den avgående höga representanten, Federica Mogherini, kommer att hålla sitt tal senare i dag. När hon talade inför EU-ambassadörerna tidigare denna vecka konstaterade hon att världen förväntar sig att Europeiska unionen intar en ledande roll. Även om vi har sett att efterfrågan på våra värden blivit allt mindre, bör hennes ord vara en väckarklocka för oss. Ett starkare Europa gynnar inte bara oss européer. Många av våra samarbetspartner världen över skulle också vilja se Europa nå sin fulla potential.
Även om världen förväntar sig att EU ska inta en ledande roll, ska vi inte göra oss några illusioner: den kommer inte att stanna upp och vänta på att det ska ske. I mitt eget tal till de finska ambassadörerna för två veckor sedan påpekade jag att världen geopolitiskt sett har börjat påminna om en triangel. Denna triangel, med Washington, Peking och Moskva i var sitt hörn, påverkar alla världsdelar i olika konstellationer.
Jag skulle betydligt hellre vilja rita upp bilden av världspolitiken som en fyrhörning än en triangel. En bild där Europeiska unionen är en likvärdig global aktör bland de andra stormakterna. För närvarande är det inte så. Europa formar inte längre världen, utan vi formas av den – framför allt av stormaktstriangeln.
Om vi önskar ändra på detta faktum, vilket jag tycker att vi borde, måste Europeiska unionen vara med där de viktiga besluten fattas. Triangeln kommer inte att omformas till en fyrhörning av sig själv. Enighet är det viktigaste kriteriet för att vi ska kunna åstadkomma denna förändring, men det räcker inte. Tyvärr lever vi i en värld som respekterar rå styrka. I en sådan värld lyssnar man bara till de starka.
* * *
Den goda nyheten är att Europa nu äntligen håller på att inse detta. Länge kände jag mig ganska ensam när jag efterlyste en större roll för Europeiska unionen i fråga om vår världsdels säkerhet och försvar. Under de senaste åren har jag till min lättnad sett att även andra börjat engagera sig. Oberoende av om målet kallas en europeisk säkerhets- och försvarsunion, europeiskt strategiskt oberoende eller något helt annat, är huvudsaken att dessa frågor nu tas på allvar.
Detta i kombination med en räcka av nya framsteg, från ett permanent strukturerat samarbete till Europeiska försvarsfonden, är utan tvivel en viktig del av arvet efter Jean-Claude Junckers kommission. Jag är övertygad om att den nya kommissionen under ledning av Ursula von der Leyen oförtröttligt kommer att fortsätta detta arbete. Nu är det dags att ta i bruk alla de strukturer vi skapat och skrida till konkreta åtgärder.
I sista hand kan konkreta europeiska åtgärder endast åstadkommas genom ett engagerat politiskt ledarskap i medlemsstaterna. Därför har det särskilt glatt mig att en annan god kollega, Frankrikes president Emmanuel Macron, nu äntrat scenen. Jag stöder helhjärtat alla hans initiativ för ett starkare EU. Jag hoppas bara att vi ska få höra liknande tongångar från andra europeiska stats- och regeringschefer – och från de parlament ni representerar.
* * *
I Finland har vi länge framhållit två huvudsakliga orsaker till att det är viktigt att sörja för vårt nationella försvar. Dels skapar det en trovärdig tröskel mot potentiella angripare. Dels gör det oss till en intressantare partner för andra.
Jag kan inte se varför inte samma argument skulle fungera för hela Europeiska unionen. Ett EU som kan sörja för sin egen säkerhet är ett viktigt mål i sig. Men det är också ett medel för att nå ett mål. Resultatet kommer att bli ett EU som är en intressantare partner för andra, såväl i säkerhetsfrågor som på andra områden; ett EU med större inflytande i världen.
* * *
Mina damer och herrar, herr ordförande!
Jag ser nu fram emot att fortsätta diskussionen med er.