Detta är tredje gången jag talar inför denna ärevördiga publik. Tredje gången gillt, som man brukar säga. Efter att ha träffat er är jag imponerad över ert aktiva grepp här på er stationeringsort Helsingfors. Händelserna under den sista tiden har än en gång visat att diplomatiska kontakter fortfarande är värdefulla. Diplomatins grundmetod baserar sig på mänskliga kontakter, diskussion och lyssnande samt konstruktiv dialog. I detta avseende saknar diplomatsamfundet i Helsingfors sitt motstycke och det är alltid en glädje att diskutera med er.
Med den senaste tidens händelser syftar jag naturligtvis på krisen i Ukraina. Denna kris och – jag tror att man med fog öppet kan säga – framför allt Rysslands handlingar har i snabb takt satt ett hårt tryck på det europeiska säkerhetssystemet och utsatt det för erosion.
Vi måste medge att utsikterna är dystra. De etablerade mekanismerna för kollektiv säkerhet lyckades inte avvärja uppkomsten och eskaleringen av denna kris. Tillsvidare har man inte heller på ett trovärdigt sätt lyckats återföra ärendet till förhandlingsbordet, där kriserna borde lösas. Krisen bara fortsätter och får hela tiden nytt innehåll med allt mer motbjudande drag såsom försvinnanden, mord och t.ex. tillfångatagandet av OSSE:s observatörer.
Det internationella samfundet står nu inför en stor utmaning i Europa. Vi måste hejda krisen i Ukraina från att eskalera och se till att krisen behandlas effektivt vid förhandlingsbordet. Detta är utgångspunkten för EU:s och naturligtvis även Finlands politik.
Om vi lyckas med detta är det i bästa fall möjligt att krisens konsekvenser för Europas säkerhet förblir begränsade. Allvarliga, men begränsade. I det fallet är det med tiden också möjligt att reparera det som gått sönder och skapa en starkare säkerhet. För mig är det otänkbart att detta inte skulle vara det bästa och mest hållbara alternativet för alla stater i Europa och deras medborgare.
I alla händelser står vi inför ett stort val: kontrollerar vi krisen eller låter vi krisen kontrollera oss? Jag understryker att om krisen fortsätter att eskalera och situationen förvärras går vi ofrånkomligen mot det senare alternativet. Mot en öppen konflikt och en djup instabilitet. Att sådana utvecklingsförlopp och följderna av dem skulle gå att kontrollera är en illusion, som ingen ska tro på.
Lösningen på krisen i Ukraina kommer att vara ett mått på parternas, och även alla andras, vishet och mognad. Vi behöver både en äkta dialog och en genuin strävan att stoppa krisen. Och detta behövs snabbt.
* * *
Det är också i vidare bemärkelse viktigt att krisen i Ukraina får en lösning och att det europeiska säkerhetssystemet säkerställs. Det är viktigt därför att vi helt enkelt inte har råd att koncentrera oss på – eller upprepa – frågor som hör till det gångna århundradet. Det finns nyare frågor, frågor som är aktuella under detta århundrade.
Det är nämligen klart att de globala förändringarna i ekonomin, tekniken och klimatet inte väntar på att just denna kris ska lösa sig. Denna större brytning fortgår och kräver allt mer av oss. Det är inte bara fråga om att den ekonomiska kapaciteten och befolkningen koncentreras till de växande ekonomierna och till nya världsdelar. Det är fråga om hela jordklotets, vår livsmiljös, hållbarhet i ljuset av miljö- och befolkningsfaktorer. Det handlar också om samhällenas interna sammanhållning i en situation där den tekniska revolutionen med sina robotar står för ytterligare en omfördelning av arbetet.
Likaså anser jag det självklart att det varken är möjligt att lösa hot på nationsnivå eller hot mot hela mänskligheten genom ett nollsummespel eller genom isolering. Det är endast genom en nätverksbyggande ekonomi som är delaktig i den internationella arbetsfördelningen som vi kan nå hållbart välstånd och även nationell framgång. Vi måste ha siktet inställt på öppenhet och gemensamma hållbara lösningar. Dessa lagbundenheter gäller oss alla även om man på sina håll tydligen också lockas av andra val.
Sammanfattningsvis: vi borde kunna hantera akuta kriser, såsom läget i Ukraina. För Ukrainas skull, men också för att ännu större, mer långsiktiga frågor kräver stor uppmärksamhet av det internationella samfundet. Detta stora sammanhang har vi inte råd att glömma bort. Vi är alla en del av det.
* * *
I fjol lovade jag berätta om diskussionerna i Gullranda. Ni har säkert redan hört om dessa diskussioner i flera andra sammanhang. Jag vill ändå säga att talesättet att finländarna har en förmåga att tiga på flera språk inte stämmer. I början av juni har vi därför för avsikt att i Nådendal fortsätta de diskussioner om säkerhetspolitiken som inleddes i fjol. Världen runt omkring oss befinner sig i förändring och vi har inte för avsikt att stå overksamma, utan fortsätter diskussionen om utrikes- och säkerhetspolitiken.
Jag är också medveten om att besticken på era bord har varit overksamma redan alltför länge. Jag vill därför avsluta med att önska en god fortsättning på vårt framgångsrika samarbete. Tillsammans med presidentens kansli och utrikesministeriet ser jag fram emot att föra denna värdefulla tradition vidare även i framtiden.