”Talven korkein kohta oli joulujuhla. Minä olin yksinäinen lapsi ja sen vuoksi pyydettiin Syrjälän Väinö-orpanani meille aina jouluksi. Jo aattoaamuna aikaisin, siihen aikaan kun vanajalaiset kilisevin kelloin toivat takaniituilta jouluheinää, minä seistä hytistelin pihalla Väinöä odottamassa. Tuli itku silmääni, jollei Väinö ajoissa saapunut. Kun hän sitten tuli, haettiin joulukuusi ja leikeltiin vähistä papereistamme siihen koristeet. Heti kun rupesi hämyttämään, mentiin saunaan, ja sill’aikaa tuli joulu: pahnat olivat lattiassa kun me palasimme.”
”Syötyä Väinö, minä ja Mirri oikenimme pehmoisille pahnoille puolipukeissa ja kuulimme unemme läpi, kuinka isä lampun ääressä omalla nuotillaan hyvin hiljaa hyräili jouluvirttä. Ei voi ihmisen ison eikä pienen olla sen ihanampi kuin minun sillä hetkellä lämpöisessä onnellisessa pirtissä, kylläisenä, puolinukkuneena, korvissa isän jouluhyräily ja sydämessä mutkaton elämisen onni. ”
Det här var avsnitt ur Frans Emil Sillanpääs minnen från barndomens jular. De julkåserier som vår Nobelförfattare Taata skrivit får oss, som satt vid radion under årtiondena efter kriget, att minnas våra egna jular. I år har det gått 125 år sedan Sillanpääs födelse.
Sillanpääs beskrivning av det ensamma barnets väntan på en vän, av ett varmt hem och av lyckan i hjärtat över det enkla livet sammanfaller ypperligt också med vår vardag i dag.
Finland har den senaste tiden – också alldeles välförtjänt – rankats högt i olika internationella undersökningar som mäter framgång. Detta utesluter dock inte det faktum att ensamhet eller rädslan för att bli lämnad ensam är närvarande i många människors liv också hos oss. Ibland kan ensamhet förvisso också ge rum för stillhet och vila, såsom vi även gärna vill ha det under julen. Men när ensamheten blir ångestfylld, blir det själsliga landskapet väldigt mörkt.
Jag tror att vi alla upplever ensamhet i något skede av livet. Ensamhet kan vara en följd av så många olika saker; förändringar i livssituationen eller hälsotillståndet eller ett tynande socialt liv. Ensamheten ser inte till ålder eller kön, den kan inte besegras med förmögenhet och man kan uppleva den mitt i folkvimlet.
Hur samhället än anstränger sig kan dess stödnätverk aldrig ersätta familjens och vännernas närhet och betydelse. Endast den som känns nära kan ge något speciellt – en känsla av att, ja, också jag är viktig, också jag är värdefull. En röst i telefonen, ett meddelande i e-posten eller ett kort besök låter inte som mycket, men för många kan det betyda allt. Under julen betonas hur viktigt det är att ge tid – närhet. För mottagaren är det en lika värdefull gåva under årets alla dagar.
* * *
Ett annat viktigt budskap finns i Taatas beskrivning av lyckan i hjärtat över ett enkelt liv. För Taata betydde denna lycka samvaro med nära och kära, hemmets värme och en mätt mage. För att skapa julstämning på Taatas tid fanns det ingen konsumtionsfest som reklamerna trugar på oss, eller överhuvudtaget någon speciell underhållning.
Ibland funderar man, vad vi idag tror att lyckan i ett enkelt liv innebär? Tror vi att den kommer på köpet, om vi bara får mera av allt som vi redan har, eller som andra har? Är detta vårt mål i jakten på lyckan, och vill vi fostra våra barn och unga till detta?
Måttfullhet som mätare passar träffande nog för många olika livsområden. På sikt kan varken Finland eller världens övriga länder fortsätta i samma spår och konsumera i samma takt som i dag. Just nu konsumerar vi redan våra kommande generationers framtid. I ett bredare perspektiv märks detta till exempel i form av naturkatastrofer till följd av klimatförändringen. På Filippinerna är det många som i år firar jul i tillfälliga skydd och bara önskar att få återvända till sina egna hem.
Jag hoppas att så många av oss som möjligt stannar upp nu under juletiden och funderar över vad lyckan över ett enkelt liv betyder för egen del. Jag tror att många också hittar denna lycka – på samma sätt som Taata även i sitt eget hjärta.
Jag vill på mina egna och min makas vägnar önska alla en fridfull och lycklig juletid!