Förra året när vi samlades här i München stod världen på randen till ett storskaligt krig. Ryska trupper hade samlats vid Ukrainas gräns, förhandlingarna hade visat sig vara resultatlösa och situationen bådade illa. I sitt anförande vid konferensen talade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj om det åtta år långa krig som Ukraina hade utstått. Han vädjade om handling och frågade, om vi äntligen skulle kunna höra på honom.
Bara fyra dagar efter konferensen inledde Ryssland sitt fullskaliga krig mot Ukraina. Ett år senare rasar kriget fortfarande utan något slut i sikte. Ryssland fortsätter och trappar upp sin aggression. Det angriper civil infrastruktur och orsakar obeskrivligt lidande och förödelse.
Vårt svar till president Zelenskyj lyder: Vi hör er klart och tydligt. Och vi är med er.
Västvärldens svar på Rysslands aggression har varit snabbt, starkt och enat. Vi står enade i vårt stöd och vår solidaritet med Ukraina. Vi står enade i vårt motstånd mot Rysslands olagliga handlingar. Och vi är enade i vår beslutsamhet att stärka vårt eget försvar och vår resiliens.
***
I ett tal som Ewald von Kleist höll 2010 framför riksdagshuset i Berlin, beskrev han de gångna decenniernas Centraleuropa som en ”lyckans oas”. Men han tillade ett varningens ord: denna oas får inte tas för given. von Kleist hade upplevt krig i Europa. Han visste vad han talade om.
Europa har verkligen haft turen att njuta av årtionden av relativ fred och välstånd. Före den 24 februari i fjol var det frestande att tro att det rådande tillståndet skulle fortsätta i all evighet. Många av oss hade börjat ta freden för given. Många av oss hade gjort avkall på säkerheten. Allt detta förändrades.
Det tyska språket har gett oss många utmärkta, otroligt beskrivande ord som fångar tidsandan. Det ord som nu har använts för att beskriva denna tid är träffande – Zeitenwende – en vändpunkt. För att citera förbundskansler Scholz: det betyder att världen efter detta inte längre kommer att vara densamma som den var tidigare.
De europeiska länderna ökar nu snabbt sina försvarsutgifter och förbättrar sin kapacitet. Det har blivit mycket tydligt att fred, säkerhet och en regelbaserad internationell ordning är något som vi aktivt måste upprätthålla och vara beredda att skydda. Den återupptagna inriktningen på säkerhet och försvar i Europa kommer att gynna den transatlantiska säkerheten som helhet. Den kommer att göra oss till bättre partners och starkare allierade.
***
I Finland väckte Rysslands invasion minnen av vår egen historia. Vi hade inte glömt vårt förflutna. Genom alla år hade vi fortsatt att investera i vår säkerhet. Vi hade hållit fast vid värnplikten som ryggraden i vårt nationella försvar. Vi hade utvecklat internationella partnerskap och blivit en pålitlig partner för Nato.
Vi hade inte gjort avkall på vår säkerhet. Men även vi behövde tänka om. Rysslands försök att återföra intressesfärer och slutligen dess angrepp på ett suveränt grannland fick oss att ta ytterligare ett steg för att öka vår säkerhet: att ansöka om medlemskap i Nato.
Vi fattade detta beslut i nära samråd med vår vän och närmaste partner, Sverige. Jag tror att jag talar för både Finland och Sverige när jag säger att vi är djupt tacksamma för allt stöd vi har fått i denna process.
Tjugoåtta Natoländer ratificerade snabbt våra medlemskap. Många erbjöd sitt stöd och intensifierade samarbetet. Ansökningstiden – den så kallade grå perioden – har inte varit kall eller grå. Tvärtom. Värmen och känslan av enighet har varit överväldigande.
Det saknas fortfarande två ratificeringar för att fullborda våra ansökningar om Natomedlemskap. Jag vill betona att det är mycket viktigt att vi vid toppmötet i Vilnius i juli båda sitter vid bordet som fullvärdiga Natomedlemmar. I dessa kritiska tider kommer Finlands och Sveriges medlemskap att stärka hela alliansen.
Och sannerligen, dessa tider kräver en stark allians. Som den framlidne senatorn John McCain uttryckte det i ett brev som hans hustru vackert läste upp vid just denna ceremoni 2018: ”Vi kommer till München därför att upprätthållandet av vår vision av världsordningen inte bara är en materiell kamp, även om den kräver välstånd, makt och realism. Det är en moralisk kamp. Det handlar om de värderingar som kommer att styra vår värld. Det är därför vi är allierade.”
Med dessa ord vill jag tacka säkerhetskonferensen i München för att den har tilldelat oss Ewald von Kleist-priset.