Mina damer och herrar
Låt mig börja med att säga det uppenbara: säkerhetsläget i Europa är farligt. Vi alla vet det. Vi alla vet varför det är så. Då och då är det ändå skäl att stanna upp och fundera på var vi har hamnat. Att konstatera fakta. Så att vi inte vänjer oss vid dem. Så att vi inte börjar betrakta nuläget som det normala.
Ryssland, en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, för ett brutalt anfallskrig mot det suveräna grannlandet Ukraina. Det har inlett en mobilisering, hur partiell den än må vara. Det talar allt vagare om användningen av kärnvapen. Med fullständigt förakt för internationell rätt har det ordnat skenomröstningar i områden som det har ockuperat från sin granne. Och som president Putin just har avkunnat för en stund sedan används dessa illegitima resultat för att hävda att dessa områden nu är en del av Ryska federationen. Finland har tillsammans med hela EU och andra partner skarpt fördömt dessa handlingar.
Men detta är ändå den verklighet som vi nu lever i. En verklighet som borde ha varit otänkbar i vår tid. En verklighet som Ukrainas folk betalar det högsta priset för. Under de senaste veckorna har Ukraina gjort betydande och heroiska framsteg när det gäller att återta sitt territorium. Hur välkommen denna utveckling än har varit, fortsätter lidandet i Ukraina. Det handlar om förlorade liv, traumatiska upplevelser och förstörd infrastruktur. Och tyvärr är ett slut på kriget inte i sikte.
Finland har varit orubbligt i sitt stöd till Ukraina ända sedan kriget början. Som en del av det västerländska samfundet kommer Finland att fortsätta sitt stöd till Ukraina och det ukrainska folket så länge det behövs.
Men effekterna av denna nya verklighet är inte begränsade till Ukraina. Rysslands krig har djupa, omfattande och långsiktiga konsekvenser för oss alla. I Finland, i norra Europa, i övriga Europa och i världen.
* * *
Farliga tider får inte förlama oss. Vi måste kunna agera beslutsamt för att möta den nya verklighetens krav. När det gäller Finland talar det senaste årets resultat för sig självt. Vi har i snabb takt lyckats genomföra en grundläggande förändring av vår utrikes- och säkerhetspolitik mitt under en stor kris.
I början av året, i mitt nyårstal, sade jag att man måste veta ”när man ska skynda, och när man ska ge sig till tåls”. Sedan dess har vi gjort båda.
Å ena sidan har allting hänt otroligt snabbt. Den viktigaste triggern var naturligtvis den ryska invasionen av Ukraina i februari. Några dagar före det, i München, sade jag till CNN att Finlands Natomedlemskap i hög grad var beroende av vad Ryssland skulle göra i Ukraina. När Ryssland sedan gjorde vad det gjorde drog de finska medborgarna, och även vi beslutsfattare som finska medborgare, de nödvändiga slutsatserna. Sju månader senare har Finland och Sverige ansökt om medlemskap i Nato, och 28 av 30 länder har redan ratificerat vårt medlemskap.
Å andra sidan har vi också behövt tålamod. Ett beslut av den här omfattningen krävde noggrann övervägning. Jag har sagt att vår interna Natoprocess är en seger för demokratin.
Under våren ansåg jag att det var viktigt att se till att beslutet var fast förankrat i det finländska samhället. Att se till att beslutet bär över tid, inte bara över den känslostorm som präglade de första veckorna av kriget, utan också över kommande valperioder. Stora förändringar måste stå sig över tid.
I våra internationella relationer har processen också varit en seger för diplomatin. Bara en vecka efter det att den ryska invasionen inleddes var jag i Washington för att höra Förenta staternas åsikter om nästa steg, både i Vita huset och i kongressen. Under de följande veckorna och månaderna förberedde vi tillsammans med regeringen aktivt marken för ett Natomedlemskap med alla våra framtida allierade.
Detta arbete har burit frukt i form av exceptionellt snabba ratificeringar och i form av bilaterala säkerhetsgarantier. Och arbetet fortsätter. På grundval av de goda och konstruktiva samtal som vi har haft med Ungern och Turkiet, på olika nivåer, är jag övertygad om att de två utestående ratificeringarna kommer att följa i sinom tid.
* * *
När Finland slutligen blir medlem i Nato kommer det viktigaste mervärdet för vår säkerhet att vara den förebyggande effekten av alliansens gemensamma avskräckning. Som Natomedlem kommer Finland att delta i planeringen och utvecklingen av denna avskräckning. Det kommer att ge ett skydd som vi inte skulle ha utanför Nato.
Natomedlemskapet är naturligtvis också av stor betydelse för det fall att den förebyggande effekten inte är tillräcklig. Som Natomedlem kommer Finland att delta i planeringen och, vid behov, genomförandet av det gemensamma försvaret.
Det viktigaste är att Finland strävar efter att bli medlem i Nato. Punkt. Inget mer, inget mindre. Vi har inga särskilda krav eller förbehåll som vi skulle ställa som villkor för vårt medlemskap. Finlands profil i Nato kommer att utvecklas naturligt över tid och efter förändrade omständigheter. Vi frågar inte bara vad Nato kan göra för oss. Vi tänker också på vad vi kan göra för Nato och på så vis bidra till säkerheten i hela alliansen.
Även om Natomedlemskapet är ett stort steg för Finland, kommer inte allt att förändras. Vi börjar inte från noll. Även om vår säkerhetsmiljö förändras dramatiskt förblir de grundläggande linjerna i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik oförändrade. De måste bara anpassas till den nya verkligheten.
Vi har aldrig velat öka spänningarna. Men vi har alltid sett till att vi också är beredda på svåra situationer. Vi har kanske inte gjort så mycket väsen av oss i våra offentliga uttalanden. Däremot har vi målmedvetet byggt upp vårt starka försvar, som är högt respekterat. Och nu är vi redo.
När jag talade vid ett evenemang i regi av Utrikespolitiska institutet, för nästan exakt ett år sedan, tog jag upp de fyra pelare på vilka Finlands säkerhet vilar. Jag sade att pelarna förändras och utvecklas med tiden, och att om en av pelarna försvagas och inte kan lagas, måste de andra kunna bära mer av tyngden. Detta är precis vad som nu sker.
Den första pelaren är vårt nationella försvar. Vi drar nu nytta av det faktum att vi aldrig har gjort avkall på vår säkerhet under de gångna årtiondena. Vårt försvar är i gott skick redan från början, och vi investerar alltmer i det. Natomedlemskapet innebär inte alls att vi skulle kunna börja försumma vårt eget nationella försvar. Tvärtom.
När Finland går med i Nato fördubblas Natos gräns mot Ryssland. För både Finland och Nato är det av största vikt att Finland fortsätter att i första hand försvara sitt eget territorium. När denna uppgift anpassas till alliansens gemensamma planering skapar den stabilitet och säkerhet i hela norra Europa.
Den andra pelaren är vårt täta nät av västliga försvars- och säkerhetspartnerskap. Under dessa dramatiskt förändrade omständigheter har dessa partnerskap gett resultat. Även om alla ögon nu är riktade på Nato får vi inte glömma vikten av vårt EU-medlemskap som ytterligare en hörnsten i vår säkerhet. EU som en effektivare global aktör, även inom utrikes- och säkerhetspolitiken, ligger i vårt främsta intresse. Och den fortsatta utvecklingen av samarbetet mellan EU och Nato är nu ännu viktigare för oss än tidigare.
Även som Natomedlem vill vi främja våra bilaterala och multilaterala partnerskap i Europa och över Atlanten. Det senaste exemplet på detta tillkännagavs i går: vi kommer att inleda förhandlingar om ett försvarssamarbetsavtal med Förenta staterna.
Den tredje pelaren är vår relation till Ryssland. Detta är naturligtvis den pelare som har kollapsat, och vi måste därför förlita oss ännu mer på de andra. Jag vill betona att vi aldrig har varit naiva i detta avseende. Tanken har varit att upprätthålla en så fungerande relation till Ryssland som möjligt vid varje given tidpunkt. Samtidigt har jag alltid upprepat den gamla finska visdomen om att kosacken tar allt som sitter löst.
I detta nu känns alla former av fungerande förbindelser med Ryssland mycket avlägsna. I stället måste vi fokusera på att fästa allt som fortfarande kan sitta löst. Men vi måste också komma ihåg att Ryssland inte kommer att försvinna. Ryssland kommer att fortsätta vara vår granne, även om inget vänder till det bättre. Finland har aldrig råd att ignorera detta.
Den fjärde pelaren är det internationella systemet och våra gemensamma utmaningar. Efter FN:s generalförsamling förra veckan står det klart att vi måste ägna ännu mer uppmärksamhet åt denna pelare. Samtidigt som den politiska splittringen fördjupas blir det alltmer brådskande att finna globala lösningar. Som jag sade i New York: i svåra tider behövs mer diplomati, inte mindre. Vi måste bygga upp och stärka freden och förebygga konflikter där det är möjligt. Och vi måste hitta hållbara lösningar på andra globala hot och utmaningar.
* * *
Inom en nära framtid kommer vi in på ett område som vi inte känner till sedan tidigare. Det finns farliga scenarier som vi kan och bör kunna förutse. Det finns tråkiga överraskningar som vi måste förbereda oss på.
De senaste varningssignalerna var explosionerna i Östersjön den här veckan, vilka ledde till läckor i Nord Stream-gasledningarna. Dessa händelser måste undersökas noggrant. Redan nu påminner de oss om otaliga sätt på vilka denna kris kan tillspetsas, horisontellt eller vertikalt, med oförutsedda konsekvenser.
En sak är säker. Under de kommande månaderna kommer vår resiliens att testas hårt. Vad Ryssland än gör härnäst, hur svår energikrisen än kommer att bli, är vårt svar enighet. I Finland, i Europa och i världen.
Jag är övertygad om att vi kommer att klara detta test. Men det kommer inte att ske automatiskt. Att bevara vår enighet och vår resiliens kommer att kräva ständiga ansträngningar av var och en av oss. Vi måste vara vaksamma. Vi måste vara redo för svåra val. Och vi måste göra dem genom att hålla ihop.
* * *
Slutligen vill jag påminna oss alla om betydelsen av ett längre perspektiv. Inte ens i tider av akut kris får vi förlora det långsiktiga målet ur sikte. Det är nu mycket svårt att se hur och när det pågående kriget kommer att upphöra. Men historien har lärt oss att någon gång tar alla krig slut. Vad är det för slags säkerhetsordning vi siktar på när detta är över?
Säkerhetsordningar efter krig har alltid sina rötter redan i den konflikt som de följer. Grunden till Nationernas förbund lades medan första världskriget fortfarande rasade. Detsamma gäller Förenta nationerna och andra världskriget. ESK, föregångaren till OSSE, sammankallades när det kalla kriget var som allra kyligast.
Nationernas förbund misslyckades till slut, men FN och OSSE existerar fortfarande, trots att de är hårt utmanade. Det ligger i vårt centrala intresse att fortsätta att stärka dessa viktiga institutioner som grund för en framtida säkerhetsordning. Men befinner vi oss återigen vid en sådan vattendelare i historien att vi också måste tänka på något helt nytt?
När allt kommer omkring är fred en grundförutsättning för hållbar säkerhet. Fred är ett så viktigt mål att vi inte bör spara några ansträngningar för att försöka uppnå det. Det är så viktigt att även ansträngningar som kan visa sig vara onödiga är värda att göra.
Jag hoppas att Helsinki Security Forum kan skapa nya tankar kring dessa frågor. Och jag vill önska er alla en lyckad konferens.