Finland förbereder sig för 100-årsjubileet av sin självständighet som inleds om drygt två år. Jubileumsårets tema är ett Finland som är för öppenhet, lärande och mångfald. Dessa värden har präglat uppbyggandet av Finland, och ska också prägla uppbyggandet av Finlands framtid.
Under jubileumsåret för Finlands självständighet ska vi inte endast tänka på det förgångna. Detta är ett utmärkt tillfälle att reflektera över våra hundra år av självständighet − vad betyder den här i dag? Vad betyder den för oss finländare, för vem vi är, och för hur Finland positionerar sig i Europa och ute i världen?
Svaren finns både i nutiden och i det förgångna, och även i framtiden. Men utan de insikter i Finlands olika skeden som vår historia ger oss, kan vi inte finna svar.
I dag öppnar vi Riksarkivets utställning Pro Finlandia – Finlands väg till självständighet. Utställningen är den första i en serie av fyra utställningar där Finlands självständighetsutveckling granskas som en del av vår internationalisering. I den första utställningen ser vi på Finlands självständighet ur Frankrikes och Italiens synvinkel.
Frankrike, och särskilt Paris, lockade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet till sig många konstnärer, forskare och politiskt aktiva. I Finland, och framför allt i universitetskretsar, följde man också intresserat med Italiens enande under ledning av rödskjortorna och Giuseppe Garibaldi. Intresset var rentav så stort att alla de bilder, medaljer och miniatyrer som föreställde Garibaldi tog slut i bokhandlarna.
Intresset var dock ömsesidigt. Småningom blev Finland mer känt också för allmänheten i Frankrike, Italien och Europa. Bilden av Finland växte fram genom att vi deltog i världsutställningar och i internationella evenemang inom vetenskap och konst.
Det var sin tids ledande finländska konstnärer, kompositörer, sångare, författare, arkitekter och matematiker som gjorde Finland känt både i Europa och på andra håll i världen. I Frankrike och Italien arbetade till exempel Albert Edelfelt, Akseli Gallén-Kallela och Helene Schjerfbeck. Också Jean Sibelius, Aino Achté, Juhani Aho, L. Onerva, Eliel Saarinen och många, många andra arbetade i Europa.
Under 1800-talet utvecklades Finland till ett starkt, egenartat och autonomiskt område i anslutning till kejsardömet Ryssland. Finland hade en egen senat, egna lantdagar, egna förvaltningsmyndigheter samt lagar som bottnade sig i den svenska tiden. Finland hade också en egen valuta, egna frimärken och en egen centralbank, och till och med en tullgräns mellan Finland och Ryssland. S:t Petersburgs storstad erbjöd ekonomiska möjligheter och dessutom kunde skatteinkomsterna användas till förmån för det egna storfurstendömet. Inte undra på att finländarna var rätt nöjda med sin ställning i förhållande till Ryssland fram till slutet av 1800-talet.
I slutet av 1800-talet började Rysslands förryskningspolitik försvaga Finlands autonomi, den autonomi som alla ryska kejsare hade lovat bevara. Detta ledde till att Finland började kämpa för sin autonomi. Kampen fördes inte endast i Finland och Ryssland, utan frågan behandlades också i internationella forum.
Ett av de mest kända uttrycken för frihetskampen var den Pro Finlandia-adress som samlades in under våren och försommaren 1899 och som även kallas för kulturadressen. I och med den gav många ledande rättslärda, konstnärer och politiker sitt stöd för Finland. Frankrike och Italien stod i fronten för detta arbete − och var också representerade i den delegation som skulle överlämna adressen till den ryska kejsaren. Kejsaren tog inte emot adressen, men trots detta − och delvis kanske just på grund av detta − väckte den stor uppmärksamhet i Europa.
Att samla in kulturadressen på en så kort tid skulle inte ha varit möjligt utan de kontakter som knöts under finländarnas arbete utomlands på 1800-talet. De gjorde en viktig insats för att skapa en bild av Finland som ett modernt land med en utvecklad ekonomi och ett utbildat folk.
Kännedomen om Finland och den starka Finlandsbilden utgjorde också en grund för att Finland efter sin självständighet snabbt kunde få erkännande för sin ställning som självständig stat. Frankrike erkände Finlands självständighet samma dag som Ryssland gav sitt erkännande. Italien erkände Finlands självständighet vid fredsförhandlingarna i Paris år 1919. I Finland togs stödet emot med tacksamhet.
Ett land som söker erkännande för sin självständighet ska kunna uppfylla de ekonomiska, rättsliga och kulturella krav som ställs på en suverän stat bland andra suveräna stater. Den politiska och kulturella utvecklingen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, trots katastrofen av det första världskriget, bidrog till att Finlands möjligheter att vara framgångsrik som en självständig stat framstod som trovärdiga. Denna trovärdighet utgjorde grunden för att det självständiga Finland kunde fortsätta arbeta med att bygga upp staten − både inom landet och i förhållande till andra stater. Detta är orsaken till att den utställning som vi öppnar i dag har ett särskilt viktigt budskap.
Jag har glädjen att få förklara Riksarkivets utställning Pro Finlandia – Finlands väg till självständighet öppnad.