President Zelenskyj, president Kaljulaid, mina damer och herrar!
Det känns gripande att få vara här bland lyckliga, fria människor. Herr Sentsov, det var en fantastisk upplevelse att få se er. Jag har i så många diskussioner fört er fråga på tal.
Det är ett nöje för mig att få tala inför denna framstående publik. Eftersom temat för denna konferens är ”lycka”, vill jag naturligtvis börja med att påpeka att Finland anses vara det lyckligaste landet i världen. Vi ser kanske inte alltid ut att vara det. Men som bevis på det har vi World Happiness Report publicerad av World Economic Forum.
Att jämföra länder på något så immateriellt som lycka kan låta konstigt, till och med oseriöst. Men jag tror att vår topplacering i rapporten har mycket att göra med vår framgång på flera andra rankinglistor. Vi har konsekvent varit bland de tre bästa i globala index som mäter till exempel rättsstatsprincipen, utbildningsnivån och avsaknaden av korruption. År 2019 rankades Finland också som den minst bräckliga staten i världen
Det är ingen tillfällighet att dessa saker går hand i hand: rättsstatsprincipen, utbildning, låg korruption, stabilitet – och ja, lycka. Det är inte heller någon självklarhet att vi i dag kan njuta av dem.
Färden mot ett självständigt Finland började under mycket svåra omständigheter för drygt hundra år sedan. I början var vi inte bara ett fattigt jordbruksland. Vi genomgick också ett brutalt och blodigt inbördeskrig bara några månader efter att vi blivit självständiga. Och ändå blev vi en stabil demokrati som klarade alla 1900-talets utmaningar. En konkurrenskraftig, modern ekonomi som är fullständigt integrerad på den globala marknaden. Ett samhälle där människorna är beredda att samarbeta.
* * *
Denna omvandling hade inte varit möjlig utan de rätta strukturerna. Tidigare i veckan firade vi i Helsingfors hundraårsjubileet för vår regeringsform. Regeringsformen från 1919 gjorde Finland till en republik. En republik med starka institutioner och starka grundläggande rättigheter för medborgarna.
Lyckligtvis har vi fått ha detta stabila statsskick oavbrutet i ett helt sekel nu. Den har varit en ovärderlig grund för det sätt vi lever våra liv i dag. Men strukturer räcker inte. Inte ens den bästa av konstitutioner räcker för att garantera ett fungerande samhälle. Den kan bara ge en ram. För att fylla denna ram med innehåll måste samhället självt, människorna själva tar ansvar.
Enligt min uppfattning finns det två viktiga egenskaper som är särskilt kännetecknande för vårt samhälle. Den ena är förtroende. Den andra är en känsla av gemenskap. President Zelenskyj uttryckte det kanske med andra ord: en känsla av närvaro. Båda dessa element kräver att medborgarna förstår att de inte bara har rättigheter, utan också ansvar. Andra människors rättigheter måste också respekteras, inte bara de egna.
Ett samhälle där människor litar på varandra, ett samhälle där människor verkligen känner att de tillhör samma gemenskap, deras skillnader till trots, är också ett samhälle som är mer motståndskraftigt mot externa hot. Detta är kärnan i vårt koncept om övergripande säkerhet. Vårt starka nationella försvar förutsätter naturligtvis att den militära kapaciteten alltjämt är viktig. Den gör tröskeln mot en potentiell angripare högre, och den gör oss till en intressantare partner för andra. Men i en värld av hybridkrig och alternativa fakta blir andra, mindre materiella tillgångar allt viktigare. Som jag ofta har sagt är varje medborgare en försvarare av vårt land – till sinnet. Det man godkänner och det man förstår att är osant har stor betydelse.
* * *
Eftersom jag har talat länge om Finlands erfarenhet, låt mig göra en sak klar: Jag är ytterst ovillig att ge andra oombedda råd. Vårt eget samhälle är långt ifrån perfekt. Det kräver ständig omsorg och förbättring. Men om det finns ett internationellt intresse för någon typ av finländsk modell är det den här historien jag alltid är gärna delar med mig. Åtminstone för oss har den fungerat tämligen väl.
Låt mig nu utvidga perspektivet, från fallet Finland till större geopolitiska frågor. Jag är säker på att vi kommer att gå djupare in på dem i den efterföljande diskussionen.
I själva verket tror jag att samma element som jag lyft fram tidigare – förtroende och en känsla av gemenskap – också är viktiga komponenter i en fungerande internationell ordning. Inte ens de bästa institutioner, inte ens de bästa fördrag och avtal räcker till om medlemmarna i det internationella samfundet – vi alla – inte är villiga att respektera dem. Ramverket måste fyllas med innehåll. Det är vårt ansvar, som stater, som globala medborgare.
För tillfället bär vi tyvärr inte vårt ansvar. Just när ett växande antal genuint globala utmaningar brådskande kräver gemensamma insatser faller den reglerbaserade internationella ordningen sönder framför våra ögon. Multilateralism överskuggas av tävling mellan stormakter. Konfrontation går före samarbete. Oförutsägbarhet och oordning tar överhanden.
Mitt i de dystra framtidsscenarierna är den goda nyheten den att de ingalunda är oundvikliga. Moderatorn för denna session, Richard Haass, kommer att känna igen denna tanke från sin bok, A World in Disarray: Den övergripande motiveringen för all statsklokhet, diplomati och utrikespolitik är att den internationella ordningen, jämvikten mellan anarki och ett ordnat samhälle kan förändras till det bättre.
* * *
Det här är det vi arbetar med: statsledning, diplomati och utrikespolitik. Detta är vad vi tillsammans måste sträva efter: att ändra balansen till det bättre igen. Mer samhälle, mindre anarki. Vi måste återuppbygga det förtroende som gått förlorat. Vi måste rekonstruera känslan av gemenskap, en förståelse för att problemen under 2000-talet kräver globala lösningar.
Jag har inga illusioner om svårigheten med denna uppgift. Att upprätthålla den internationella ordningen kommer att kräva en hel del hårt arbete. Det kommer ibland att vara frustrerande, och vi kommer också att drabbas av motgångar. Men vi har egentligen inget bättre alternativ. Vi måste försöka.
En sak är säker: vi kan omöjligt lyckas med denna uppgift utan diplomati, utan dialog. Att vi förenar våra krafter med likasinnade vänner och partners för att försvara den internationella ordningen ger oss en starkare röst. Men vi kan inte unna oss lyxen att engagera enbart dem som redan delar våra åsikter.
* * *
Jag ser nu fram emot att fortsätta diskussionen med er. Under våra diskussioner i går framförde president Zelenskyj en utmaning: Ukraina vill tävla med Finland om titeln som världens lyckligaste folk. Jag önskar er välkomna till den vänskapliga tävlingen.