Jag vill inleda med att gratulera Körber-stiftelsen med anledning av 60-årsjubileet av Bergedorf-rundabordssamtalen. Förbundspresident Steinmeier nämnde redan ert motto ”vi talar med varandra, inte om varandra”. Det är viktigt också enligt min åsikt. Denna princip har stått sig genom tiderna.
I dessa tider har den internationella dialogen i själva verket blivit ännu värdefullare. Med risk för att låta melodramatisk vill jag påstå att det är fråga om vår gemensamma framtid. Vi står inför ett växande antal utmaningar som verkligen är gemensamma för oss alla. Svåra problem som inte ens den starkaste av oss kan lösa på egen hand.
Att garantera fred och säkerhet. Att trygga vår planets hållbarhet och välfärd. Dessa är enligt min mening våra mest akuta mänskliga skyldigheter. Vi kan ta ansvar för dessa skyldigheter endast genom att agera tillsammans.
Det finns en allt större efterfrågan på gemensamma lösningar. Och samtidigt står vi inför allvarliga problem. De ökande internationella spänningarna är till stor skada för vår förmåga att bära vårt ansvar gentemot kommande generationer.
Jag vill göra det klart att jag ingalunda väntar mig att spänningarna försvinner inom den närmaste framtiden. Tvärtom, skiljelinjerna mellan stormakterna kan till och med bli tydligare under de kommande månaderna och åren. Det kommer att ha beklagliga konsekvenser för oss alla. Det kräver styrka och uthållighet av oss alla.
Men om vi vill förhindra dessa meningsskiljaktigheter från att urarta sig är det enda alternativet en dialog. I sista hand står vår säkerhet inte på en hållbar grund, om det inte finns något slags förtroende mellan oss. Det är oerhört svårt att bygga upp förtroende om vi inte ens talar med varandra. Det räcker inte med diskussioner mellan likasinnade. Det är särskilt viktigt att föra en dialog med dem som vi är minst eniga med.
Just detta är kärnan i mitt initiativ för att återuppliva Helsingforsandan. En strävan att hitta gemensamma nämnare, hur små de än må vara till en början. Att bygga upp förtroende.
* *
Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) och dess toppmöte i Helsingfors 1975 var en vändpunkt i det kalla krigets och avspänningens historia. Men dess betydelse är inte enbart historisk.
Jag tror att den samma källan, den ursprungliga KSSE-konferensen, har gett oss i arv tre olika aspekter som i framtiden kan hjälpa oss att trygga fred och säkerhet såväl i Europa som regionalt och globalt. Detta arv kallar jag för Helsingforsdeklarationen, Helsingforsmodellen och Helsingforsandan. Jag koncentrerar mig i första hand på Helsingforsandan, men jag ska också säga några ord om de två andra.
Först kommer Helsingforsdeklarationen, och med den avser jag texten i slutakten från Helsingfors. Dokumentet i fråga och de tio principer i det som styr relationerna mellan länder är fortfarande den enda existerande grunden för en samarbetsbaserad säkerhet i Europa, det europeiska säkerhetssystemet.
Låt mig nämna endast några av de tio åtagandena: att avhålla sig från att använda eller hota med militära maktmedel, att erkänna gränsernas okränkbarhet och staternas territoriella integritet samt att respektera de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Trots att dessa principer har kränkts gäller de fortfarande. Vi måste beslutsamt försvara dem. I egenskap av beskyddare av Helsingforsdeklarationen har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) en svår men avgörande ställning.
Nu när Helsingforsslutaktens 50-årsjubileum närmar sig 2025 måste vi utnyttja detta tillfälle även till annat än att bara dra oss till minnes det förflutna. Vi måste ta ansvar för vår världsdels framtid. Finland är redo att göra sin del. Därför beslutade vi i slutet av förra veckan tillsammans med Finlands regering att Finland officiellt kandiderar till OSSE:s ordförandeland 2025.
Det andra arvet är Helsingforsmodellen. Inom OSSE-området ser vi ofta bara de problem som organisationen för närvarande kämpar med. Men i vissa andra områden är perspektivet ett annat. I dessa områden väger resultaten av modellen och de möjligheter som den erbjuder tyngre än utmaningarna.
Under årens lopp har intresset för OSSE-modellen ständigt omspänt hela världen, från Koreahalvön ända till Persiska viken. Skulle något liknande, en struktur av olika korgar och en uppsättning förtroendeskapande åtgärder kunna konkretiseras vid en annan tidpunkt och i ett annat område?
Om det finns andra som ser Helsingforsmodellen som en drivkraft för samarbetsbaserad säkerhet och stabilitet inom sitt område, måste vi stödja den. Finland har ofta möjliggjort denna typ av diskussioner. Finland fortsätter att agera på denna front, främst bakom kulisserna, vid informella diskussioner mellan experter i form av så kallad spår två-diplomati. Och om dessa diskussioner är fruktbara, kan de i något skede också nå en politisk nivå.
* *
Hur viktig Helsingforsdeklarationen än är för Europa, hur mycket modellen än kan erbjuda andra områden, är det ändå betydelsen av Helsingforsandan som jag vill betona för hela världen. Helsingforsandan är mer än dokument och överenskomna principer. Helsingforsandan är mer än institutioner och strukturer.
Helsingforsandan är ett sätt att tänka. Och ännu mer än så: den är ett verktyg för att övervinna skiljelinjer och misstro. Den står för en vilja till genuin dialog, även med motståndare och konkurrenter. Den står för en vilja att söka gemensamma nämnare, även i skarpa meningsskiljaktigheter. Den står för beslutsamhet att bygga upp förtroende, även när skiljelinjerna mellan blocken är djupa.
Om det var möjligt att skapa ett sådant tänkesätt mitt i det kalla kriget, kan det inte vara omöjligt i dag. Just nu behöver vi inte något toppmöte i någon avlägsen framtid. Vår uppgift är mycket mer brådskande. Vi måste bygga upp Helsingforsandan här och nu.
Därför att även farorna finns här och nu. Freden i Europa är inte garanterad. Det finns inga garantier för att vi finner lösningar på våra gemensamma hot och utmaningar. När jag ser mig omkring ser jag en värld som är i stor fara.
* *
Förhållningssättet enligt Helsingforsandan är inte geografiskt avgränsad. Under de senaste månaderna har jag diskuterat detta tänkesätt med mina kolleger runt om i världen – från Washington till Peking, från Moskva till Berlin. Hittills har ingen nekat behovet att sprida mer av Helsingforsandan i dagens värld. Tvärtom: responsen har varit mycket positiv.
De diskussioner som jag har fört har varit en bra början. Nu är det dags att omforma den i viss mån abstrakta tanken till en mer konkret form. Jag tror att ett delområde där Helsingforsandan behövs särskilt mycket är gränssnittet mellan traditionell vapenkontroll och ny teknik.
Under kalla kriget tjänade förhandlingarna om vapenkontroll ett dubbelt syfte. De direkta resultaten av dem, konkreta vapenbegränsningar och förtroendeskapande åtgärder, gjorde världen tryggare. Men vapenkontrollen hade också en indirekt effekt. Det förtroende som förhandlarna skapade inom sina egna specialområden avspeglades också i de allmänna relationerna mellan supermakterna. Detta gav upphov till en spiral av god utveckling.
Nu står vi inför en dubbel utmaning. Å ena sidan är det just de avtal om vapenkontroll som ingicks under kalla kriget som snabbt håller på att gå förlorade. Detta leder till att de gamla hoten i fråga om både vanliga vapen och kärnvapen är på väg tillbaka. Men å andra sidan, samtidigt som vi raskt måste återuppliva gamla mekanismer, håller den snabba tekniska utvecklingen på att göra dem allt mer irrelevanta.
Området för vapenkontroll är i dag betydligt mer komplicerat än det var på 1970-talet. Ny teknik, allt från artificiell intelligens till drönare, förändrar situationen helt och hållet. Det är mycket svårare att begränsa spridningen och spåra användningen av dem på ett tillförlitligt sätt. Allteftersom antalet aktörer ökar och utsikterna blir betydligt svårare att förutse blir det också allt svårare att bygga upp förtroendet. Men vi måste ändå sträva efter att bygga upp den.
Med förbundspresident Steinmeier har vi flera gånger förr diskuterat vikten av förtroende. Tidigare i dag hade vi möjlighet att fördjupa oss i de möjligheter som Helsingforsandan erbjuder på ett allmänt plan och i synnerhet i fråga om vapenkontroll och ny teknik. Först diskuterade vi enskilt och därefter i en större grupp där vi fick ta del av insikter framförda av finländska och tyska experter. Jag är övertygad om att vi tillsammans kan arbeta vidare på dessa frågor under de kommande månaderna.
I ett annat partnerskap undersöker vi möjligheterna att förena Helsingforsandans synsätt med processen kring FN:s Our Common Agenda. Jag hade en lovande diskussion om detta med generalsekreterare Guterres i FN:s generalförsamling i New York i september, och våra team har fortsatt att utveckla samarbetet efter det. Även här ligger fokus på fred och säkerhet, vapenkontroll och ny teknik samt konfliktförebyggande och förtroendeskapande åtgärder. När FN planerar en ny fredsagenda tror jag uppriktigt att vi kan använda Helsingforsandan för att minska de strategiska riskerna på global nivå.
* *
Det finns många spänningar som skapar djupa skiljelinjer mellan stater och folk. Trots detta har vi våra gemensamma mänskliga skyldigheter. Att garantera fred och säkerhet. Att trygga vår planets hållbarhet och välfärd. Är vi beredda att uppfylla dessa skyldigheter?