De svåra tiderna i världsekonomin har pågått redan under flera år. Europas situation är svår. Vi har haft haft en finanskris, en skuldkris och en bankkris både samtidigt och efter varandra. Jag befarar att det ställvis redan också är frågan om en social och politisk kris. Hanteringen av krisen har krävt ledarskap av oss alla, såväl i regeringar som i företag. Det behövs ledarskap också för att se framåt efter krisen.
Under de senaste åren har vi lärt oss i hur hög grad alla Europas länder, Ryssland, Förenta staterna och världens övriga stora ekonomier är beroende förutom av varandra också av den internationella kapitalmarknaden. Det ömsesidiga beroendet är djupare än någonsin och sträcker sig till ekonomins olika sektorer: handeln, investeringarna, kapitalmarknaden och energin. Allt fler länder är nu en del av detta system. Det är också bra att alla är närvarande då man fattar beslut om till exempel reglerna för handel. Därför är det bra att Ryssland blir medlem i WTO.
Det ömsesidiga beroendet poängterar det ansvar varje land bär för sin ekonomi. Samtidigt som man sköter sin egen ekonomi undviker man att själv bli den som orsakar problem. I ett läge med en gemensam valuta betonas ansvaret särskilt. Detta ansvar kan inte läggas på andra.
När vi talar om den ekonomiska krisen talar vi fortfarande som om vi, efter att ekonomin återhämtat sig och vi igen har ekonomiskt stabila tider, kan återgå till den värld och den situation som föregick krisen. Så är det ju naturligtvis inte. En del av de ekonomiska fenomen vi ser omkring oss är exceptionella och övergående – men många andra är både nya och bestående. Gamla självklarheter har upphört att gälla, och till det som en gång varit finns ingen återvändo.
När det gäller den ekonomiska tillväxten kommer vi under en tid att ha en situation där den snabbaste tillväxten sker i tillväxtekonomierna. Vi ser också allt mer en förskjutning av tyngdpunkten för handeln och investeringarna mot tillväxtekonomierna. Många västliga industriländer präglas av en långsammare ekonomisk tillväxt eller till och med recession. De flesta västliga industriländer – dock inte alla – är relativt skuldsatta.
Under de senaste åren har vi kunnat märka i världen att både tillväxtförmågan och förmågan att hantera den offentliga ekonomin hållbart inte är sådant kunnande som endast ett visst ekonomiskt system behärskar. Gruppen med framgångsrika länder eller länder med svårigheter följer inte de traditionella skiljelinjerna – varken inom EU eller ute i världen. Till exempel är Luxemburg och Estland de två EU-medlemsländer som är minst skuldsatta. Och Qatar och Zambia är de två länder vars ekonomier vuxit snabbast 2011. Modeller som ekonomiskt och socialt är mycket olika har lyckats skapa ekonomisk tillväxt fastän det gått dåligt för länderna i deras närhet.
Jag är tror att det här är ett bestående fenomen. Ingen är bunden av det förflutna. Tillväxt kan nu, kanske bättre än någonsin tidigare i vår öppna världsekonomi, nås av alla. Naturligtivs inte gratis eller utan egna ansträngningar. Att höra till, eller tas med i, någon viss landgrupp – vare sig det är fråga om EU, NAFTA, OPEC, ASEAN eller WTO – garanterar inte att ekonomin utvecklas gynnsamt. Samtidigt är tillväxt inte automatisk för någon eller en kontinuerligt välmående ekonomi på nuvarande nivå ingen självklarhet någonstans. Dessa är centrala drag i den värld vi kommer att leva i efter krisen.
Ekonomiskt svåra tider har satt, förutom ekonomiska system, även våra samhällen och samhällsmodeller över lag på prov. Garanten för en stabil ekonomi och framgång är inte den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten, utan snarare HUR staten sköter sin uppgift. En effektiv, ansvarsfull och transparent förvaltning är en central faktor.
När man talar om ekonomiska under är det sällan frågan om något under. Till och med mycket snabb tillväxt bygger ofta på hårt arbete som pågått, om inte i flera decennier, åtminstone i flera år. Att nå långsiktig ekonomisk tillväxt och att komma upp i toppen på den teknologiska produktionen kräver en längre period av framgångsrik ekonomisk politik. Flera av de länder som under de senaste åren haft snabb tillväxt sätts på prov först då de hunnit i kapp dem som springer ett varv före dem, och ska springa på samma varv med dem. Då ändras även kraven på staten och samhällssystemet. De mest framgångsrika länderna har också relativt likadana politiska system.
För närvarande är det alltså skäl att se till att inte bara fatta beslut för att bekämpa krisen på kort sikt, utan även att fatta kloka beslut med tanke på den ekonomiska tillväxten på lång sikt. Det här gäller både världen överlag men också varje enskilt land. I och med det ömsesidiga beroendet stannar inte nedfallet från dåliga finanspolitiska beslut innanför staternas gränser.
Just nu gynnar förhållandena nödvändigtvis inte kloka långsiktiga beslut. Om man siktar på att uppnå en ekonomi som grundar sig på kompetens och innovationer om 15 år, krävs det att man satsar på utbildning och forskning nu, att man öppnar ekonomin för nya intryck och låter idéerna flöda fritt. Om man vill ha en frisk, kunnande och proffessionell arbetskraft om 25 år, krävs det att man nu satsar på hälso- och sjukvård och utbildning.
Det politiska beslutsfattandet – i varje land – utvärderas dagligen av marknaden. När beslutsfattandet utvärderas dagligen kan det leda till kortsiktigt beslutsfattande. Frestelsen att försöka nå kortsiktiga mål är stor. Den som någon gång varit finansminister vet att, en ansvarsfull skötsel av ekonomin inte alltid är lätt.
De nordiska länderna utgör ett gott exempel på hur tillväxt och ekonomiskt välstånd har grundat sig på öppenhet i ekonomin och förmåga att agera konkurrenskraftigt. I den öppna världsekonomin är de små länderna och deras företag inte dömda till att förblismå, utan de kan verka överallt. Jag vill särskilt framhäva vikten av ekonomisk konkurrens som en faktor bakom en smidig, flexibel och innovativ ekonomi. En sluten marknad producerar innovationer på nationell nivå – en öppen marknad producerar kunnande och innovationer på internationell nivå.
De nordiska ländernas framgång grundar sig på de förtjänster som förankrats i samhället under flera sekler: rättsstaten, öppenhet samt lika möjligheter. Jämlikheten i våra samhällen – jämställdheten mellan könen medräknad – är den hävstång som möjliggör att alla resurser utnyttjas. Jag är förresten den första man som valts till presidenten i Finland under detta årtusende.
De nordiska länderna ser sig också bära ett stort internationellt ansvar. Vi har skött vår egen ekonomi bra. Vi erbjuder vårt kunnande globalt och tjänar vårt levebröd på detta. Om Norden skulle vara ett land skulle vi, åtminstone med tanke på storleken på vår ekonomi, vara medlem i G20. Endast ett fåtal av G20-länderna är lika beroende av världsekonomin och exporten som de nordiska länderna.
***
I en värld med ömsesidigt beroende är det väsentligaste att mitt lands tillväxt, kompetens, goda företag eller ekonomiska politik inte är till nytta eller nackdel enbart för mig. Det kan vara bra att hålla detta i minnet som ett övergripande mål för detta ekonomiska forum. Ett ekonomiskt starkt och teknologist långt utvecklat Ryssland är en motor för global tillväxt, som vi alla som är här i dag har nytta av. Finland, som per capita är den största utländska investeraren i Ryssland, och för vilken Ryssland är den största enskilda handelspartnern, är övertygad om detta.