(med reservation för ändringar)
Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk
I dag inleder den 29:e riksdagen under Finlands självständighetstid sitt arbete. Bland er finns såväl nya representanter som erfarna veteraner och återvändare. Det är glädjande att antalet unga riksdagsledamöter ökat ytterligare jämfört med de två senaste riksdagarna.
Jag gratulerar er alla till att ni blivit valda. Ni har just klarat av krävande anställningsintervjuer som hållits runt om i Finland. En krävande uppgift väntar er, en uppgift för vars skötsel ni fått mandat av folket. I ett fungerande anställningsförhållande ingår en kontinuerlig diskussion mellan chefen och den anställda – ni kommer säkert att upprätthålla de nära kontakterna med era väljare.
De folkvalda speglar folket, och så ska det vara. Ute på valfältet har ni märkt att känslorna, bekymren och glädjeämnena i livets vardag inte i någon större grad är beroende av orten. Här finns inga gränser som skiljer människor åt och det finns inget behov av sådana gränsdragningar. Det finns nog plats för olika levnadssätt och omständigheter i Finland, många kulturer också.
Men allt finns det inte plats för. En kultur av själviskhet eller överlägsenhet – sådant har vi inte råd med.
* * *
President Ahtisaari tog upp tre uppgifter när han öppnade 1995 års riksmöte. Att lotsa vårt land ut ur den ekonomiska depressionen. Att delta i drivandet av Finlands intressen i Europeiska unionen och i åtgärder för att stärka den internationella säkerheten. Och att förnya den nordiska välfärdsmodellen. Det låter väldigt bekant än i dag. Men å andra sidan är allt i ständig förändring, och mot slutet av denna valperiod kommer även de omständigheter vi har just nu att förändras.
Ni och den kommande regeringen står inför en krävande uppgift. Finlands situation just nu är inte oklar för någon i detta hus. Vi har en ekonomisk regression, den offentliga skulden och underskottet visar på rött, statens borgensförbindelser är betydande och även arbetslöshetsförsäkringsfonden har stort behov av upplåning. Tillsammans bildar de en helhet som vi inte kan klara av utan ett nytt, förändringsbejakande förhållningssätt.
Finland är fortfarande konkurrenskraftigt och också bra med många andra mått mätt. Nu måste vi leva upp till mätresultaten – det är upp till oss själva. Vi vet vad som måste göras, nu måste vi komma överens om att vi gör det.
Behöver ni hjälpkarlar som stöd, så kan ni ta detta som en anmälan, eller med Antti Rokkas ord: Här sku du annors ha ein!
* * *
Jag vill lyfta blicken från dagens verklighet en stund och framföra några iakttagelser om vår parlamentarism.
Jag går tillbaka till den stora förändringen 1987, när ett trettio år gammalt tabu om ett stort, regeringsodugligt parti bröts. Som en direkt följd blev helt nya koalitionsregeringar möjliga. Den nya situationen ökade förståeligt nog behovet av att betona stabilitet och parlamentariskt förtroende, till vilka man förband sig genom detaljerade regeringsprogram. Så har vi också haft en tid av stabil parlamentarism, och ingen regering har fallit på grund av misstroende. Visst har regeringen bytts ut i samband med statsministerbyte, och partier har lämnat regeringen, men utåt sett har det förefallit som om verksamheten fortsatt i oförändrad form.
I och med att det sågs som en viktig princip att hålla fast vid ett oförändrat regeringsprogram uppstod en situation där en ändring av regeringsprogrammet, eller rentav uppgörandet av ett nytt regeringsprogram, sågs som en farlig signal om politiska svårigheter eller svagheter. När verkligheten avvek från vad man utgick från i regeringsprogrammet, har man sedan konstaterat att man antingen till vissa delar måste ge avkall på programmet, eller helt enkelt bara gjort på ett annat sätt.
Det enda vi vet med säkerhet just nu är att det under mandatperioden sker förändringar i förhållandena som vi inte känner till just nu. Då uppstår frågan: vore det inte helt naturligt att regeringen kan lägga fram ett nytt regeringsprogram för riksdagen, om de centrala utgångspunkter som det tidigare programmet bygger på har förändrats och kräver nya åtgärder? Borde det kanske inte längre vara tabu att göra ändringar i regeringsprogrammet? Det är inte svaghet utan styrka att erkänna fakta.
Valet bekräftade att vi efter närmare trettio år nu åter befinner oss i en ny situation där regeringsalternativen är betydligt fler än tidigare. Detta har förtätat stämningen inför regeringsförhandlingarna och kommer att öka intresset för politiken.
* * *
I förrgår hade det förflutit 70 år sedan de sista krigshandlingarna under andra världskriget upphörde för Finlands del. De senaste 70 åren har Finland alltså fått leva i fred. Och inte bara leva, utan även utvecklas till en av världens mest framgångsrika nationer. En i allt väsentligt resultatrik utrikespolitik har varit en nödvändig del av denna historia, rentav en förutsättning för den. Så är det också i framtiden.
Finlands utrikes- och säkerhetspolitik har under de senaste årtiondena genomlevt många olika skeden. Lättare perioder har följts av perioder med instabilitet och oro. Trots allt har vi klarat dem och behärskat de förändringar de medfört. Detta ska vi komma ihåg särskilt nu när det säkerhetspolitiska läget än en gång är spänt i Europa. Det internationella spänningsläget kommer också att sätta sin prägel på den mandatperiod som riksdagen nu inleder. Utmaningarna finns nu på många håll samtidigt.
Målet för Finlands utrikespolitik är att säkerställa förutsättningarna för vårt lands självständighet, säkerhet och välstånd i alla situationer. Det är motiverat att även i fortsättningen bygga upp vår internationella ställning som en helhet som vilar på fler än en eller två pelare. Vi måste noga värna om vårt försvar och vår säkerhet. Ett tätt internationellt samarbete är också nödvändigt, liksom att vi sköter våra relationer till Ryssland. Man måste också anlägga ett vidare perspektiv och sträva efter att skapa en värld där gemensamma spelregler, baserade på internationell rätt, samt ett likvärdigt samarbete har en så stark ställning som möjligt. Detta arbete måste pågå även om – och i synnerhet när – förutsättningarna inte ser speciellt goda ut.
Man bör föra en öppen och pluralistisk diskussion om utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta kommer jag själv att bidra till genom att i juni ordna diskussioner på Gullranda. Men att leda och sköta utrikes- och säkerhetspolitiken är ändå alltid förknippat med ett stort ansvar. Det är av största vikt att statsledningen agerar utifrån vad som är ändamålsenligt med tanke på våra egna syften och vår egen lägesbild, inte utifrån emotioner eller tillfälliga utsikter.
Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk
Jag vill lyckönska riksdagens presidium med anledning av det förtroende ni visats och önskar er framgång och vishet i ert krävande arbete för Finlands väl.
Härmed förklarar jag 2015 års riksmöte öppnat.