Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk,
När ni började för ett år sedan visste ni säkert inte vad som väntar er. Lika lite visste jag då, i början av min mandatperiod, om allt det jag nu vet med facit på hand.
Det har sagts att mitten av detta årtionde kommer att gå till historien, att vi lever i en brytningstid. Att det som man nu fattar beslut om kommer att vara avgörande för vår framtid.
Det har också sagts att vi under de senaste åren har stött på fenomen som har skakat om vår tillvaro, det ena efter det andra, och att det kommer att fortsätta på samma sätt. Att vi i år bara får se följande steg, som vi inte alls har kunnat vänta oss.
På sådana utsagor blir ni som nu är här, jag och regeringen på respektive håll tvungna att svara. På hur just Finland och just finländarna kommer att möta sin framtid. I sista hand är det bara vi själva som bär ansvar för vår framtid.
* * *
I början av året har vi fört en offentlig debatt som vi sent ska glömma. Delvis har det visserligen handlat om varningar som har behövts när människor har blivit kränkta på ett kriminellt sätt genom ord eller handling. Men dessutom har vi grundligt fått lära oss hur man skäller ut varandra. Det har rackats ner på män, på kvinnor, på toleranta människor, på intoleranta människor, och sist men inte minst naturligtvis på polisen; vi har gett oss själva en ordentlig utskällning.
Varför just nu? Därför att vi har problem. Det senaste av dem är den okontrollerade migrationen. Vi misstar oss grundligt om vi inbillar oss att den blir undangömd för att vi har börjat hålla ett öga på varandra, på vad var och en gör och säger in i minsta detalj, och sedan göra ett stort nummer av det och ta till öknamn. Vi blir inte av med problemen på det här sättet; vi riktar uppmärksamheten åt ett annat håll, men det leder bara till ökade problem.
På den här punkten skulle det sannerligen vara dags för besinning, som författaren Paretskoi skrev i tidningen Iisalmen Sanomat.
* * *
Migrationsproblemet är djupgående. Europa, Finland, det västerländska tänkesättet och värdesystemet – allt detta har blivit utmanat.
Förändringen är drastisk – så sent som för något år sedan exporterade vi våra värderingar, som vi ansåg vara helt överlägsna, men nu måste vi begrunda om vi ens själva klarar av att hålla fast vid dem.
Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd. Alla bedömningar ger vid handen att strömmen av människor kommer att tillta i år. Det här är en stor utmaning för hela den västerländska demokratins förmåga att hjälpa. Och det utmanar strukturerna i Europa.
I detta kaotiska läge kan det hända att situationen förvärras ytterligare även för de människor som anländer. Det är känt att flyktingar blir utnyttjade. Vi har just fått höra om 10 000 minderåriga som har försvunnit i Europa. Människosmugglare exploaterar och skor sig på dem; det handlar om en ofantlig illegal affärsverksamhet. Ofta sätter de resande livet på spel. Det finns också en risk för att flyktingarna utnyttjas som spelbrickor inom cynisk maktpolitik.
Det talas mycket om att vi måste stänga gränserna, eller åtminstone sätta en gräns för hur många som får komma och framför allt genast skicka tillbaka alla dem som gör illa. Och många håller med och förundrar sig över att man inte redan har gjort detta. Det finns en förklaring.
Nu närmar jag mig pudelns kärna. Man har ingått internationella överenskommelser, man har antagit EU-direktiv och stiftat nationella lagar, och tanken har varit vacker och riktig – att alla som lider nöd ska få hjälp.
I praktiken går det till så att var och en som kan säga ordet ”asylum”, asyl, har tillträde till Europa och Finland. Detta lilla ord ger på sätt och vis en subjektiv rätt att ta sig över gränsen. Även den som saknar en riktig grund för sin asylansökan får genomgå en fullständig utredning, som rentav kan ta flera år i anspråk, och kan därefter undgå tvångsåtgärder om förutsättningarna för asyl inte uppfylls. Man kan alltså stanna kvar dit man kommit på felaktiga grunder.
Och nu till själva dilemmat, som är djupt förankrat i våra värderingar.
Europa klarar inte av den okontrollerade folkvandringen länge till. Om denna toleransgräns överskrids kommer vårt värdesystem att falla samman. Då leder strävan att göra gott till att alla får lida.
De flesta, om inte så gott som alla, begränsande åtgärder har misstänkts strida mot internationell rätt och internationella överenskommelser. Det leder till att man inte kan göra det som nödvändigt borde göras för att man ska kunna undvika att alla får lida.
Man har också föreslagit att de internationella flyktingkonventionerna borde ändras. Att gå den vägen tar lång tid och leder knappast till en lösning på den akuta situationen.
De internationella bestämmelserna har kommit till och tolkningen av dem har utvecklats under helt andra omständigheter. Jag är säker på att om internationella bestämmelser och nationella bestämmelser som bygger på dem kom till i dagens läge skulle de vara betydligt strängare till innehållet, men de skulle trots det hålla fast vid de mänskliga rättigheterna och hjälpa dem som lider nöd.
Det finns alltså inga goda alternativ. Vi måste överväga om vi ska värna om europeiska värderingar, européer och dem som lider verklig nöd, eller om vi strikt ska värna om internationella åtaganden utan att bry oss om övriga konsekvenser.
Nu måste vi försöka få en bild av vad det är vi strävar efter. Målet är en jämvikt som med beaktande av alla aspekter åtminstone vore tillfredsställande; mer än så kan vi under inga omständigheter göra just nu.
För det första måste den europeiska värdegrunden och ordningen tryggas, det måste vara fullständigt klart. För det andra ska vi hjälpa dem som lider nöd och blir utsatta för förföljelse. Nu kan vi inte hjälpa dem som söker något bättre och känner att de har en svår situation eller framtid i sitt eget land.
Europa söker fortfarande en balanserad lösning. Nu agerar många regeringar på egen hand, och enbart med tanke på sig själva eller för att hota och skrämmas. Vi måste komma till en punkt där någon erkänner att vi här och nu inte klarar av att fullgöra alla åtaganden i de internationella överenskommelserna. Det är ju det som de nationella förslagen till största delen handlar om.
Det bästa är att erkänna fakta, och bäst, att detta erkännande kommer från EU, som går in för gemensam gränskontroll, en bromsning av flyttningstrafiken och försnabbade avvisningsprocesser och på det sättet röjer en väg till trygghet för dem som lider den största nöden.
En nödvändig del av lösningen vore också att få ett slut på konflikter, exempelvis kriget i Syrien. Detta kräver omfattande internationellt samarbete, där vi givetvis också drar vårt strå till stacken. Det lönar sig ändå inte att räkna med att läget snabbt ska bli lättare eller med att detta skulle utgöra ett hinder för de människor som kommer hit av andra orsaker.
* * *
I mitt nyårstal sade jag att det inte är bra att möta våren i grälets tecken. Den utmaning som folkvandringen utgör kan inte tacklas om vi missköter våra interna frågor.
Ekonomin är livsviktig, men inte det viktigaste här i livet. Därför är ekonomin just nu det lättare av våra svåra problem.
Förutom att vi anklagar oss själva har vi på nytt lagt oss till med den gamla ovanan att stirra oss blinda på vad resten av världen talar och tänker om oss. Och tyvärr letar medierna för det mesta efter minsta lilla antydan om något negativt. Det är som om vi längtade efter att förkunna vår svaga självkänsla.
Visst blir vi på riktigt granskade och uppmärksammade, på många olika sätt. Som exempel tar jag våra placeringar i vissa internationella jämförelser: vi hör till de bästa bland annat när det gäller lycka, välfärd, kreativitet och attraktionskraft, för att inte glömma konkurrenskraft och utbildning. I själva verket är det svårt att hitta undersökningar om goda egenskaper där vi inte skulle ha en topplacering.
Om det är något man faktiskt förvånar sig över ute i världen är det, att de där finländarna inte lyckas prestera bättre fastän så gott som allt är som det ska. Vi har noga satt vårt ljus under skäppan. Det har uppstått ett vidöppet gap mellan vad som kan göras och vad som blir gjort.
I dagarna fortsätter de för femte gången återupptagna diskussionerna om vår ekonomi, som redan de senaste åtta åren har varit en dans på slak lina. Nu kommer unga företagare med något nytt, bästa förhandlare: släpp in denna friska fläkt i era kammare. Överraska oss!
Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk
Förväntningarna och kraven på er är stora just nu. Säkerheten måste förbättras, invandringen är ett problem, ekonomin är kärv, och vi vet inte vad som ytterligare väntar. Ni kommer, intensivare än någon riksdag på årtionden, att få ta itu med primära grundlagsrättsliga frågor. Ert arbete kommer inte att vara lätt.
På övre avsatsen i riksdagens huvudbyggnad står president Ståhlbergs skrivbord, vid vilket vår grundlag skapades. Platsen förmedlar ett budskap: Här föddes den och här har den svarat på förändringar genom tiderna.
Jag vill lyckönska riksdagens presidium med anledning av det förtroende ni visats och önskar er framgång och visdom i ert krävande arbete.
Härmed förklarar jag 2016 års riksmöte öppnat.