Copyright © Republikens presidents kansli
För 40 år sedan samlades statschefer i Helsingfors för att diskutera om det är möjligt att i stället för fortgående spänning och osäkerhet skapa mer säkerhet i Europa.
Diskussionerna resulterade i ett avtal. Helsingforsdeklarationen som då undertecknades hade som syfte att förbättra relationerna mellan väst och östblocket. Eftersom Helsingforsavtalet inte var ett internationellt avtal, var det inte juridiskt bindande för parterna, men det fungerade ändå som en brobyggare mellan dem. Även om många ansåg att avtalet var bristfälligt, eftersom det endast verkade konstatera det rådande läget, företrädde det också faktiska politiska och moraliska åtaganden. Syftet med dessa åtaganden var att minska spänningen och öppna nya kommunikationskanaler mellan folken i öst och väst.
Man upplevde att 30 år av misstro och spänningar fick lov att räcka. Och den process som då inleddes bidrog till ökat samförstånd, som så småningom ledde till att det kalla kriget upphörde. Det skapades förutsättningar för en fredlig förändring, vilket i Europa tidigare betraktats som omöjligt. I vissa avseenden kan det mötet alltså betraktas som början på en övergång till den rätt långa perioden av säkerhet och framgång i vår världsdel.
***
I dag sammanträder OSSE igen i Finlandia-huset. Och även om den nuvarande misstron har pågått i knappt tre år och inte i trettio år, har spänningarna mellan väst och Ryssland blivit obehagligt stora. Situationen har tyvärr även inverkat på vårt möte i dag. Att upprätthålla kontakten och en dialog är mycket viktigt. Därför är det nödvändigt att Europeiska unionen i sina sanktionsregler förtydligar vilken ställning OSSE:s parlamentariska församling har.
En fråga som jag allt oftare ställer mig är om vi har råd att slösa ett årtionde eller ännu längre tid på en ny kall dragkamp där den andra partens strävan att få överhanden besvaras med allt skarpare motåtgärder. Vad kan vi uppnå genom att båda parterna lider, om resultatet är förlorade människoliv eller om åratal av sanktioner och motsanktioner tär på våra nationalekonomier?
Svaret är att vi inte kan uppnå någonting. Varken Europa eller Ryssland, för att inte tala om befolkningen i Ukraina, har någon nytta av det nuvarande läget och de inflammerade relationerna. Vi måste förhindra ytterligare skärpning av situationen. Vår mest brådskande uppgift är att få ett slut på våldet i Ukraina.
I Helsingforsavtalet lovade ledarna i såväl Moskva som väst att avstå från att använda våld och att respektera självständiga staters suveränitet och okränkbara gränser. Dessa principer är lika viktiga nu som för 40 år sedan. Egentligen är de ännu viktigare nu när de överträtts. Vi måste ha Helsingforsavtalets principer som vårt rättesnöre nu och i framtiden.
Det fredsavtal som ingicks i Minsk är den enda befintliga vägkartan för en fredlig lösning på konflikten i östra Ukraina och Krim. Vi bör alla stödja förverkligandet av planen. Och ännu viktigare är att den förverkligas i sin helhet. Även Ryssland ska fullgöra sin skyldighet att säkra freden och respektera de beslut som fattades här i detta hus 1975.
Vi måste återigen satsa på samförstånd, lära oss av våra misstag och bygga bron på nytt. Om vi misslyckas, blir misstron alltför långvarig.
Vissa hävdar att den europeiska säkerhetsarkitekturen har allvarliga brister och att Helsingforsavtalets principer är otillräckliga. Medan andra, mig inräknad, konstaterar att det nu är särskilt viktigt och aktuellt att stödja de principer som är grunden för Europas säkerhet.
Helsingforsavtalets principer övervakas av OSSE, som för sin del försökt bidra till att få ett slut på våldet i Ukraina. Jag vill passa på att i detta sammanhang tacka organisationen för dess aktiva engagemang. De medlemsstatsföreträdare som på uppdrag av OSSE arbetar på fältet, även finländare, riskerar sina liv för något de vet att är rätt: en fredlig lösning på konflikten och främjande av säkerheten genom samarbete.
Helsingforsavtalets principer har burit oss över historiens vändpunkter, som slutet på det kalla kriget, krigen på Balkan, globaliseringen och de ofantliga tekniska framstegen. I dagens värld av nätverk är samarbete ännu viktigare än för 40 år sedan.
Vi måste nu besluta om vi har viljan och energin att förvalta detta arv. Enligt mig är svaret självklart. Det finns nämligen inga andra alternativ värda att beakta.
Vi måste komma ihåg att OSSE-området inte utgör hela världen. Den fortsatta turbulensen i Mellanöstern och Nordafrika är också en allvarlig utmaning för Europas stabilitet och säkerhet. Utöver våra egna problem är vi tvungna att svara på globala frågor och utmaningar, såsom klimatförändringen.
Den vikt som de europeiska synvinklarna och tankarna ges i denna globala diskussion är bland annat beroende av hur enat och kapabelt till samarbete OSSE-området är. Den tid då världen var europacentrerad är sedan länge förbi, men det euroatlantiska samfundet är fortfarande en betydande internationell aktör. Vi kan dock inte utgå från att vårt inflytande är särskilt stort, om vi inte klarar av att se om vårt eget hus.
OSSE har varit effektivt och tjänat oss väl hittills, och jag hoppas att organisationen effektivt främjar våra intressen även i framtiden. Jag önskar Er stor framgång i Ert krävande arbete. Tack.