Copyright © Republikens presidents kansli
De övriga nordiska länderna är Finlands bästa vänner. Grannrelationerna är varma, som mellan syskon, vilket framhävs på ett fint sätt när det är dags för Eurovisionen, ishockeyturneringar och skidtävlingar. Ja, och alla vet vi ju hur det går när en finne, en svensk och en norrman tävlar mot varandra i vitsarnas värld.
Vi lever i en tid där det nordiska och de nordiska värderingarna är ett återkommande tema i alla möjliga sammanhang. I internationella jämförelser placerar sig de nordiska länderna oftast bland de tio bästa, vare sig det gäller konkurrenskraft, kunnande eller lycka. Norden är ju pop ute i världen!
De nordiska värderingarna innehåller också en förväntan om allt det goda man önskar sig av framtiden. Också vi har förväntningar – kanske till och med för stora sådana. Därför är det skäl att fundera över vad det är som Norden har och som andra saknar?
Vi kan börja med att kasta en blick på de nordiska ländernas gemensamma historia.
Medborgarna i Norden lär sig i ett tidigt skede vad staten är och de krav som staten ställer på dem. En sådan förutsägbarhet, både på gott och ont, skapar grund för en stabil existens och förtroende.
Att sörja för den yttre säkerheten, att döma rätt och att trygga medborgarnas välfärd hörde till statens uppgifter redan på 1500-talet. Staten förväntades agera om folket inte mådde bra. Under ledning av rikskansler Axel Oxenstierna skapades på 1600-talet en statsmodell som hörde till de bäst fungerande under sin tid, och som bestod genom upploppen i Europa.
Relationerna mellan medborgarna och staten var ömsesidiga redan då. Till exempel när man betalade sina skatter hade man rätt att vänta sig att staten sköter sin andel. Det fanns tilltro till en politisk makt som både krävde och gav. Principen om lagstyre blev redan tidigt djupt förankrad.
Det är beskrivande, att man i Finland under hela det ryska väldet sökte trygghet i regeringsformen av år 1772. Lagstiftningen och domstolsväsendet i de nordiska länderna har starka, gemensamma rötter. Vi är ett laglydigt folk, och till exempel korruption har inte blivit sed hos oss.
Också en kultur för politiskt deltagande uppstod redan tidigt i Norden. På 1700-talet var det i europeiskt perspektiv mycket sällsynt att bönderna deltog i riksmötena. Men här i Finland hade redan då ungefär hälften av befolkningen rätt att sända sina företrädare till riksmötet.
I motsats till det övriga Europa fick livegenskapen aldrig fotfäste i Norden. Statsmakten diskuterade med sina medborgare och sökte samförstånd. En bidragande orsak var dock att statens och makthavarnas välde inte alltid var överlägset starkt. Norden var också glest befolkat och vitt utbrett, och det skulle därför inte ens ha varit möjligt att hålla samman riket genom tyranni.
I vilket fall som helst var resultatet en värdefull demokratisk tradition, som fortsätter ännu i dag. Kronan på verket är ju de nordiska kvinnornas rösträtt, som infördes först i Finland år 1906.
Svaret på den fråga jag ställde i början är alltså ja, ja vi i de nordiska länderna har mycket sådant, som det är svårt att finna på annat håll.
* * *
Jag förflyttar mig för en stund till Stockholm, till början av september och det omtalade mötet med president Obama. Två saker fastnade speciellt i minnet.
För det första, att allt det som sägs om Norden också tycks ha nått Förenta Staterna. Man vill se oss som en helhet och man vill identifiera sig med våra värderingar.
Min andra iakttagelse är ännu viktigare och anknyter till detta om att vara ett. Jag har tillbringat mycket tid i nordiskt sällskap, också då det har funnits utomstående med. Aldrig tidigare har jag upplevt att den nordiska stafettpinnen har rört sig lika smidigt och utan problem som då.
Jag vågar dra slutsatsen, att vår förmåga att tillsammans dra nytta av vårt gemensamma väl är på ökande.
Vi bör i högre grad tänka på Norden som en gemenskap. Nordens insats för världsfreden och den globala utvecklingen är uppenbar: vi stöder en multilateral världsordning som grundar sig på regler. De nordiska länderna tillsammans bildar dock inte ett sådant ekonomiskt område, som skulle garantera dem en unik plats, vid ett bord som till exempel G20:s. Norden lider alltså av ett slags globalt påverkningsgap.
Det här för oss vidare till följande funderingar: vad borde vi, det vill säga Norden, göra för att bättre få fram våra åsikter ute i världen. För att kunna ge vårt eget kunnande och våra egna erfarenheter för andras bruk. För att trygga en fortsatt positiv utveckling av vår internationella ställning även i framtiden?
Det här förutsätter att vi ytterligare måste undersöka och gallra våra framgångsfaktorer – att allt paketeras in till en enhetlig nordisk berättelse. Vi bör skriva det nästa stycket i den nordiska narrativen. Vi behöver en berättelse om hur de nordiska länderna ser sina gemensamma framgångsfaktorer.
Även vår verksamhet bör i praktiken ge uttryck för denna gemensamma berättelse. Vi måste nå en mycket djupare nivå för samarbete och gemensamt framträdande för att vara internationellt trovärdiga. Detta kräver ett starkt nordiskt politiskt ledarskap.
Det nordiska försvarssamarbetet, Nordefco, har väckt genklang ute i världen. Det är inte enbart prat utan också något helt konkret. I och med övningarna i det isländska luftrummet förs Nordefco ett steg vidare.
Det nordiska brändet har uppnått en stark ställning internationellt. Vi borde tillsammans främja våra ekonomier och vår export med hjälp av brändet. Sådant här samarbete, Team Norden, skulle betjäna hela Norden.
Å andra sidan skapar de nordiska länderna också en närmarknad för Finland. Här finns det utrymme till förbättring. Vi tittar inte ännu heller tillräckligt noggrant på de arbetsmarknader som erbjuds i norra Sverige och Norge. Vi spanar lätt lång bort, men ser inte det som är nära.
Nordens gemensamma berättelse skrivs tillsammans. Finländarna bör se till att pennan hålls stadigt också i vår hand – vi måste värna om våra kunskaper i svenska. Vi behöver också en ny generation ”nordister” för att föra vårt samarbete vidare och in på nya spår.
* * *
Enligt den kanadensiske professorn John Helliwell, som är en av redaktörerna för FN:s nyligen publicerade lyckorapport, ger förtroendet för grannen bättre förutsättningar för lycka än vad inkomsterna gör. Finland har goda och värdefulla nordiska grannar. Vi har levt 600 år under Sverige, och detta syns fortfarande på många sätt i vår vardag. Dagens välfungerande nordiska samhällen är frukten av det förtroende som vårdats under flera hundra år.
Pohjola-Norden gör ett utmärkt arbete för att öka förståelsen för våra nordiska rötter, men framför allt för att vår gemensamma framtid ska klarna.
Jag önskar er en intressant fortsättning på seminariet!