(med reservation för ändringar)
Herr ordförande, bästa generalsekreterare, ärade delegater, mina damer och herrar!
Låt mig få gratulera herr Tijjani Muhammad-Bande till valet som ordförande i generalförsamlingens 74:e session. Ni kan lita på Finlands starka stöd i ert arbete för att vägleda detta viktiga organ.
Jag vill också tacka generalsekreterare António Guterres för hans outtröttliga ansträngningar att leda Förenta nationerna.
* * *
Jag har till min glädje noterat att generalförsamlingens nya ordförande har betonat ”förtroendeunderskott” som en viktig fråga för världen i dag. Jag instämmer helt i detta. Förtroende är enligt min mening en central förutsättning för alla fungerande samhällen – lokala eller nationella, regionala eller globala.
Utan förtroende kan inte ens de bästa institutionerna leverera. Utan förtroende för institutioner har vi mindre möjlighet att agera tillsammans för att möta framtidens utmaningar. Och utan förtroende för en hållbar framtid kommer vi inte att kunna ha förtroende för varandra. Den onda cirkeln måste brytas.
* * *
Låt mig börja med att tala om förtroende för en hållbar framtid. Avgörande frågor som gäller just detta är temat för två stora toppmöten här i New York denna vecka. Det ena gäller hållbar utveckling i allmänhet, det andra klimatåtgärder i synnerhet.
Redan dessa två rubriker ger oss ramarna för den omvandling vi behöver. Trots vårt gemensamma engagemang för 2030-agendan för hållbar utveckling och Parisavtalet är resultaten alltför magra. Nya rapporter visar att vi inte på långt när är på väg att uppnå de mål vi gemensamt har kommit överens om.
Vår oförmåga att hålla våra löften i så stora frågor som dessa försvagar oundvikligen förtroendet. Medborgarnas förtroende för sina ledare, det är klart. Men också förtroendet generationerna emellan. Och framför allt: vårt förtroende för vår gemensamma framtid. Ingenting mindre än vår planets öde står på spel.
Vid gårdagens klimattoppmöte efterlyste generalsekreteraren en plan snarare än enbart ord. En bra plan är faktiskt redan mer konkret än det talade ordet. Men också det är bara en början. Det vi verkligen behöver för att skapa förtroende för vår gemensamma framtid är resultat. Handlingar, inte bara löften. Åtgärder, inte bara mål.
* * *
Vart och ett av de sjutton målen för hållbar utveckling kräver brådskande åtgärder. Det trettonde hållbarhetsmålet, att bekämpa klimatförändringen, framstår emellertid som det mest akuta. Den snabbt växande effekten av klimatförändringarna gör det också svårare att uppnå de övriga målen för hållbar utveckling.
De vetenskapliga bevisen för klimatförändringar har varit tydliga redan länge. Men de handlar inte längre bara om framtidsscenarier. Klimatförändringarna är redan här: smältande glaciärer, omfattande skogsbränder, extrema väderfenomen. Över hela världen, från Arktis till Amazonas.
Även om vi skulle kunna stoppa alla våra koldioxidutsläpp i morgon blir vi i decennier framöver tvungna att leva med de klimatförändringar vi redan har orsakat. Vi kan inte längre undvika klimatkrisen helt. Vi måste dessutom uppnå konkreta resultat för att anpassa oss till det oundvikliga.
Detta får inte avleda oss från vad vi kan göra för att förhindra ytterligare skador. Vi måste alla intensifiera våra ansträngningar. Minska våra utsläpp, öka våra kolsänkor. Vi har inte råd att vänta på att andra ska agera först. Klimatkrisen kräver ledare, inte bara anhängare.
* * *
Vad gäller Finland har vi nyligen ställt upp nya klimatmål. Den finländska regeringen har gjort ett åtagande om att Finland ska uppnå klimatneutralitet före 2035. Vi har också förbundit oss att bli koldioxidnegativa strax därefter. Vi har redan förbjudit användningen av kol i energiproduktionen från och med 2029. Vi kommer att sluta använda fossil olja vid uppvärmning före 2030.
Vi är med rätta stolta över dessa mål. Men mål är bara en början. Endast mätbara resultat betyder något. Endast konkreta handlingar fungerar som ett trovärdigt exempel för andra.
Låt mig ge er ett exempel. Finland och Chile delar ordförandeskapet i finansministrarnas klimatkoalition. De principer från Helsingfors som koalitionen bygger på driver på det paradigmskifte vi behöver. Med konkreta gärningar och med finansministrarnas starka verktyg. Skatter och budgetering, offentliga investeringar och upphandling – när dessa instrument används för klimatåtgärder är utsikterna för en klimatneutral värld mycket bättre. Koalitionen har nu 40 engagerade medlemmar. Nya medlemmar är varmt välkomna.
* * *
En annan fråga som jag gärna vill ta upp är förtroende för institutioner. Vi har alla sett hur snabbt detta förtroende har eroderats de senaste åren. Multilateralismen som grundläggande idé är utsatt för allt större hot: Hot från stormaktskonkurrens. Hot från bristande respekt för befintliga avtal. Hela den regelbaserade ordningen är i gungning.
Att passivt klaga på multilateralismens kris hjälper inte. Istället måste vi bli mer aktiva och beslutsamma när vi försvarar multilateralismen. Det är vi som måste återuppbygga förtroendet för institutionerna. Det är vi som måste gestalta den internationella ordningen. Vi, tillsammans, är de Förenta nationerna.
FN som organisation bär också ett ansvar. Den måste visa att den förtjänar sina medlemmars förtroende. Finland har gett sitt orubbliga stöd för generalsekreterarens reformagenda. Återigen är det resultaten som räknas.
Det bristande förtroendet för institutioner och regimer är särskilt farligt på området för vapenkontroll. När det gäller kärnvapen håller vi faktiskt på att helt förlora de sista verktygen för övervakning. När nu kärnvapenavtalet INF har fallit och det nya START-avtalets framtid är osäker är den konferens om en översyn av icke-spridningsavtalet NPT som hålls nästa år ytterst viktig.
Vi borde också kunna ta itu med frågor som gäller andra massförstörelsevapen, konventionella vapen – och också helt ny vapenteknik. Vi kan möta dessa utmaningar endast om vi samarbetar. Därför stöder Finland till fullo generalsekreterarens ansträngningar för att återföra nedrustningsagendan till kärnan i FN:s arbete.
* * *
För det tredje, och som avslutning, vill jag tala om ömsesidigt förtroende. Förtroende mellan stater, förtroende mellan individer, utgör grunden för fred och säkerhet. Utan förtroende ökar den potentiella risken för konflikt. Och när konflikter väl har brutit ut kräver deras lösning alltid att man återuppbygger förtroendet.
Det är vår gemensamma plikt att söka lösningar på de många pågående krigen och konflikterna i Mellanöstern, i Afrika, i Ukraina och på andra håll i världen. Minst lika viktigt är det att förhindra att nya konflikter överhuvudtaget bryter ut. Finland har alltid betonat värdet av dialog i sina egna diplomatiska förbindelser. Vi erbjuder också gärna våra bona officia-tjänster åt andra.
Ömsesidigt förtroende är också ett viktigt element i jämlikheten mellan kvinnor och män och mellan olika generationer. Ansvaret för vår planets framtid axlas av dagens unga människor – kvinnorna och männen. Att kvinnor och ungdomar är delaktiga i fredsprocesserna, den konfliktförebyggande verksamheten och medlingen har visat sig vara av avgörande betydelse.
* * *
Vi närmar oss 25-årsjubiléet för Pekingdeklarationen, det mest progressiva policydokumentet någonsin när det gäller att främja kvinnors rättigheter. Tyvärr finns det inte någon större anledning att fira. Vi finner det mycket oroväckande att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i samband med dem nu ifrågasätts. Finland är fortsatt starkt engagerat i att främja kvinnors rättigheter.
Respekten för universella mänskliga rättigheter är nyckeln till en fredlig och rättvis värld. Finland tror fullt och fast på ett multilateralt samarbete kring mänskliga rättigheter med FN:s råd för mänskliga rättigheter som hörnsten. Därför har Finland tillkännagivit att landet kandiderar till en plats i rådet för mänskliga rättigheter för perioden från 2022 till 2024.
* * *
När FN nu går in i sitt sjuttiofemte år är organisationen sannolikt viktigare än någonsin. Våra gemensamma globala problem kräver gemensamma globala lösningar. Tillsammans kan vi också bättre ta vara på nya globala möjligheter. Det finns ingen organisation som har bättre förutsättningar att leda det arbetet än FN. För att FN ska kunna nå sin fulla potential krävs det att vi alla bär ansvar för att minska förtroendeunderskottet.