Ärade kollega, bästa Toomas Hendrik, bästa Ieva,
Kära vänner,
Många av er åhörare som kommer från Estland behöver inte den översättning av mitt tal som finns på bordet. Detta är unikt. Samhörigheten mellan våra två kustfolk syns i språket. Så länge som stränderna längs Finska viken har varit befolkade har våra länder och våra folk förenats av språket och historien, av målsättningar och behov och av människorna och deras berättelser.
De första kontakterna över Finska viken togs redan på 1300-talet. På våren förde finländarna fisk till Estland och på hösten hämtade de råg som betalning. Handeln grundade sig på förtroende och gemensamma behov. Det var inte värt att svika detta förtroende. Samexistensen fick ett våldsamt slut i och med krigsutbrottet och senare på grund av Sovjetockupationen. Kustfolket i söder var tvunget att vända ryggen mot havet och lösgöra sig från den sekellånga traditionen att färdas, bedriva handel och knyta kontakter över Finska viken.
Under flera decennier hade våra länder så gott som ingen kontakt. Tack vare båtförbindelsen och Finlands television återupptogs kontakten sakta men säkert. Visumfriheten var det första steget mot tätare kontakter. Sedan kom EU och Schengen, som gjorde att Finlands och Estlands folk och ekonomier i dag utgör en välfungerande helhet.
Det kan inte finnas kontakter utan människor som skapar och upprätthåller dem. Därför har det varit betydelsefullt att du, Toomas Hendrik, och jag har haft många möjligheter att utbyta nyheter, ibland ansikte mot ansikte, ibland per telefon. Alla relationer måste upprätthållas aktivt.
Läget i Östersjöområdet är spändare än på länge. Vi lyssnar oroade på tonfall och följer den militära aktiviteten. I ljuset av historien och geopolitiken är de baltiska ländernas oro och önskan om en ökad Nato-närvaro förståeliga. Finland skapar stabilitet i området genom sin utrikes- och säkerhetspolitik, som omfattar ett trovärdigt nationellt försvar, samarbete med EU, NATO och de nordiska länderna och en dialog med Ryssland.
Bästa åhörare,
En nation påverkas av historien ännu efter det att den har fallit i glömska. Jag hoppas att vi från bägge håll alltid ska orka intressera oss för grannens historia. Att syna olika upplevelser och orsakerna till dem leder till förståelse, och ibland också till att vi bättre kan strukturera våra egna upplevelser.
Kulturen har en viktig roll i detta, och nu talar jag inte enbart om Presidentens DJ-framträdanden. För dagens unga kan det vara svårt att läsa om grannlandets historia i böcker, det är bra om de ens läser om sin egen historia. I filmen Fäktaren, som har regisserats av en finländare, är handlingen förlagd till den sovjetiska ockupationstiden. Filmens kärna är en beskrivning av hur samhället styrdes genom rädsla. Filmens internationella framgång visar att berättelsen bär över nationsgränserna.
Men vad har nationsgränsen mellan Finland och Estland för betydelse? Våra ekonomier är i praktiken integrerade, och miljontals människor åker till grannen för att arbeta eller tillbringa sin fritid. Ibland glömmer vi att vi är utomlands. Människornas vardagsbehov förpliktar också myndigheterna. Nyckelordet är digitalisering. Vi behöver tjänster som kan tillhandahållas och användas på båda sidorna om viken. En sådan teknik behövs också inom EU mer än någonsin.
Eftersom våra ekonomier är sammankopplade måste vi även planera och bygga följande steg tillsammans. Det gjorde vi också i dag på framtidsforumet i Mektory. Strukturerna i båda länderna behöver förnyas och regeringarna har uttryckt sin reformvilja i sina regeringsprogram. Finland och Estland är små och innovativa länder med en hög utbildningsnivå och toppkompetens. Det lönar sig att utnyttja detta tillsammans. Jag tror att diskussionerna gav idéer som kan förverkligas, men det som framför allt fastnade i minnet var stämningen. Den präglades av optimism. Samma anda behövs nu både i Finland, Estland och hela Europeiska unionen.
Bästa åhörare,
Jag lade i dag ner en krans vid minnesmärket över frivilliga estniska soldater som kämpade i Finland. Det var en imponerande plats och mötena med veteranerna var unika. Finlandspojkarnas motto ”För Finlands frihet och för Estlands ära” är ett starkt budskap. Vi presidenter skrev tillsammans förordet till en sammanställning av personhistorier som utkom i fjol. Det är fint att dessa soldaters historier har skrivits ner för kommande generationer.
Jag lade också ner en krans vid minnesmärket över det estniska frihetskriget. Minnesmärket hedrar finländska män, Pohjan Pojat, som kom till Estland för att stödja den estniska frihetskampen och kämpade vid esternas sida. De beslutade själva att komma och hjälpa grannen.
Våra unga har inte sett krig eller självständighetskamp. Tiderna förändras, men den nära kontakten bibehålls. Grannlandet erbjuder nu möjligheter att arbeta, studera och ha roligt. Våra liv är sammanflätade.
Både Finland och Estland förbereder sig inför sina 100-årsjubileer. Avsikten är att också fira tillsammans. Vår gemensamma historia förenar oss till fest.
Jag vill höja en skål för Estlands framgångssaga och dem som står bakom den, och för våra länders framtid.
Terviseks!