(med reservation för ändringar)
Den senaste reformen av vår grundlag trädde i kraft för knappt ett år sedan, i början av min ämbetsperiod. Denna ändring var avslutningen på en lång utveckling, som lett till att de parlamentariska dragen i vår regeringsform stärkts.
Utöver parlamentarism andas vår reviderade grundlag också samarbete. I mitt eget arbete har jag försökt följa lagstiftarens vilja och främja genomförandet av en parlamentarisk täckning. Jag litar på att vårt goda samarbete med riksdagen kan fortsätta under det riksmöte som nu inleds. Jag anser att de diskussioner som vi fört, och också de välfungerande informella kontakterna, har varit mycket nyttiga, och hoppas att ni här, har upplevt det på samma sätt.
I samband med beredningen av reformen och lagstiftandet fördes en mångfasetterad debatt om hur klausulen om "samverkan" vid ledningen av utrikespolitiken egentligen ska tolkas, och det framfördes också tvivel om den överhuvudtaget skulle att fungera. Grundlagen föreskriver ju att "Finlands utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet".
Åtminstone för mig har det varit en lättnad att märka att det inte behövts ordförklaringar, än mindre jurister – man har helt enkelt handlat, och det i gott samförstånd. Detta har också varit nödvändigt, gränsdragningen mellan utrikespolitik och EU-ärenden håller på att bli rätt diffus. Detta saktillstånd poängterade också grundlagsutskottet i tiden i sitt betänkande.
Ett påtagligt, nytt intresse för den utrikespolitiska diskussionen har uppstått i vårt land, med all orsak, enligt mig. Riksdagen inleder snart sin behandling av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen och diskussionen här kommer säkert också att ge något nytt att tänka på.
Jag anser att de viktigaste frågorna kan sammanfattas i två; den ena mer avlägsen, hur uppskattar man att det globala läget kommer att utvecklas, och den andra mer nära, hur kommer våra resurser att räcka till, så att vi även i framtiden kan upprätthålla de centrala principerna för vårt försvar, det vill säga den allmänna värnplikten, att hela landet ska försvaras och alliansfriheten. Riksdagens respons är mycket viktig.
Men, det är emellertid skäl att föra utrikespolitiska diskussioner även mellan redogörelserna, världen förändras i snabbare takt än nya redogörelser läggs fram. Min tanke är att bygga upp ett återkommande utrikespolitiskt "funderingsmöte" som jag önskar att riksdagen och många andra intresserade deltar i. Jag medger dock, att jag lånat idén av våra grannar.
* * *
Enligt historien delade Noa upp världen i tre delar mellan sina söner. Den särskilt dygdige Jafet fick Europa, och därmed ansågs de övriga världsdelarna vara underställda Europa.
Också vi blev européer, och vad annat kunde vi väl vara. Finlands demokrati, rättsordning, vårt sätt att leva, vår etik – alla dessa är av europeiskt ursprung. Precis på samma sätt som i de övriga nordiska länderna. När vi håller fast vid våra egna traditioner håller vi samtidigt fast vid vår europeiska identitet.
En ny världsordning håller på att uppstå. Det är svårt att förutse dess slutresultat, men ett är säkert, att det är bäst att möta den som en del av en större gemenskap. Låt denna gemenskap vara Europa för oss också.
Europeiska unionen är på intet sätt felfri. Det har förekommit problem inom euroområdet, som rentav orsakat stor skada, och i efterhand är det svårt att förstå hur man helt kunnat glömma det sunda förnuftet i den ekonomiska förvaltningen, på såväl den politiska arenan som finansmarknaden. Man har klandrat dem som tagit för stora lån, men lika klandervärt är det att ha beviljat alltför stora lån.
Jag tycker det är rätt att Finland har höjt rösten och konsekvent förutsatt handlingar som kunde återställa det ömsesidiga förtroendet. Detta är vad framtiden för euroområdet handlar om. Det skulle heller inte skada att igen spika upp teser, denna gång på Bryssels dörr och för att främja en god förvaltning. Också fördragen kan granskas, men ändringarna kan inte utgå från en enskild medlemsstats behov, utan från det som ligger i helhetens intresse.
Européerna ligger nu i stöpsleven. Det räcker inte längre med att vila på sina lagrar i den ståtliga, länge så överlägsna västerländska traditionen. Jafets tid är förbi. Sex miljarder människor härstammar nu från en annan tradition, och även de söker med all rätt välfärd. Det är bra att lära sig att förstå dessa kulturer, när det ömsesidiga beroendet och behovet av umgänge ökar allt mer.
Inom EU:s yttre förbindelser har Finland ett viktigt arbetsfält. Det är kontakterna mellan Europa och Ryssland, där det finns stort utrymme för förbättringar. Finlands initiativ om ett program för den nordliga dimensionen var lyckat, och det är bra att man inte lät det rinna ut i sanden. Det har varit lyckat på konkret nivå, Östersjöfrågan har framskridit. Det har också varit lyckat som en handlingsmodell, ryssarna är genuint med, då man tillsammans kommer överens om programmet. I framtiden kommer de arktiska kontakterna att bli allt viktigare. Det är skäl att överväga, hur de goda erfarenheterna av den nordliga dimensionen eller dess mål kan utnyttjas eller till och med kopplas till den arktiska verksamheten.
* * *
Vid det ekonomiska forumet i Davos talade man mycket om konkurrensförmåga; det verkade i själva verket som om alla uppmuntrade varandra att förbättra sin förmåga. Vid första anblicken verkar det som ett nollsummespel, men det är nödvändigtvis inte det i alla sammanhang. Jag tar nu upp energiekonomin som exempel.
Förståelse, eller bristen på förståelse, för energiekonomi är egentligen en förbryllande del av världens närhistoria. Jag menar till exempel, att det största bekymret för några årtionden sedan var att oljan tar slut. Därefter har man fram till i dag upprepade gånger befarat att detta är nära förestående. När man nu tycks ha hittat fossilt bränsle för så lång tid som ett århundrade, är man bekymrad över, att om vi fortsätter att förbränna det i samma takt som för närvarande, tar livet slut före oljan
Det internationella samarbetet för att bekämpa klimatförändringen framskrider plågsamt långsamt. Finanskrisen och de uppmaningar till konsumtion som den medfört var till och med ett mentalt steg tillbaka.
Tysklands och Japans beslut att slopa kärnkraften kan innebära en stor förändring. Inte besluten i sig, som det säkert finns många åsikter om, utan den utmaning som de medför: Hur ska kärnkraften ersättas? En återgång till traditionella fossila bränslen skulle vara en maglandning. En övergång till förnybar energi och avancerad teknik för utsläppsrening skulle däremot innebära en betydande förebild för hela världen.
Finlands röst i bekämpningen av klimatförändringen hörs också genom synligt kunnande, och där är vi större än vad vår storlek ger vid handen. Nu lönar det sig för Finland och de finländska företagen att anstränga sig inom miljötekniken, Tysklands utmaning innebär en kraftigt ökad efterfrågan på kunnande.
Riksdagen står under våren inför en krävande uppgift. Man har redan hört mycket tal om såväl ekonomin och skuldsättningen som hållbarhetsgapet, nu återstår bara att se vad regeringen och riksdagen kommer att göra.
Så har det också tidigare varit.
Jag minns hur statsminister Ahos borgerliga regering för ett par årtionden sedan i denna sal föreslog nedskärningslistor och bankstöd. De föranledde kalla kårar hos såväl förslagsställarna som alla åhörare. Men de genomfördes, för att det måste göras.
Jag minns hur statsminister Lipponens regnbågsregering lite därefter i denna sal föreslog nedskärningslistor. De var ännu mer omfattande, och kylan släppte inte. Men de genomfördes, för att det måste göras.
Vi minns också hur beslutsamt finländarna arbetade för att övervinna recessionen och lyckades med det. Vi får inte glömma, att många företagare och människor som permanent blev utan arbete fick bära en alltför stor börda.
Tiderna förändras, och med dem också problemen och vad som måste göras. Men det som består är att det måste finnas vilja att till och med gå genom eld och vatten, när vår sak kräver det. Detta förväntas nu av er, för att det måste göras.
Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk,
Till slut några ord om demokratin och samhällets enhetlighet i Finland. De är stora värden. De bygger inte på likhet, utan på respekt för andra individers mänsklighet och tankar. Dessa insikter kan vi kräva av dem som kommer annanstans ifrån eller som tänker annorlunda, bara vi själva lever upp till dem. Om man i en demokrati främjar sin sak genom att använda våld, i ord eller handling, är detta våld riktat mot alla.
Jag vill lyckönska riksdagens presidium med anledning av det förtroende ni visats, tacka er alla för ett gott samarbete samt önska er framgång och visdom i ert krävande arbete.
Härmed förklarar jag 2013 års riksmöte öppnat.