Ärade fru talman, bästa representanter för Finlands folk!
Fru talman, jag tackar Er för Ert tal som väcker såväl tankar som känslor. Talet är en påminnelse om att jag står här framför Er som en länk i en förpliktande kedja, en kedja som vi alla är en del. Vi har alla till uppgift att i tur och ordning se till att Finland är ett starkt, enat och gott land.
Precis som ni riksdagsledamöter har också jag fått min uppgift av folket. Valen är festliga höjdpunkter i vårt demokratiska system. Finlands flagg vajar i vinden och vi kandidater väntar spända på vad som komma skall. Men för att värna om demokratin behövs dagligt, ihärdigt arbete. För Er är scenen för arbetet det nyrenoverade Riksdagshuset där vi nu befinner oss. Här går arbetet ut på att företräda folkviljan. Inget är större än så.
Att bli vald till president är en stor ära som för med sig ett stort ansvar. Jag tar mitt ansvar ödmjukt, men beslutsamt. Jag ägnar mig åt detta uppdrag, mer än så kan jag inte lova.
Politik är att sköta gemensamma angelägenheter. Dessa angelägenheter har anförtrotts oss till låns, folket har gett oss ett värdefullt förtroende och mandat. Och eftersom folket givit oss sitt förtroende måste vi sköta de gemensamma angelägenheterna bättre än våra egna.
Under presidentvalet diskuterades just detta, hur var och en skulle sköta de gemensamma angelägenheterna. Var och en av de åtta kandidaterna gjorde den finska demokratin en tjänst. För det vill jag tacka alla medkandidater.
För mig är det värdefullt att vi hör varandra och lyssnar på varandra. Det är viktigt att det finns olika synsätt och olika åsikter. Men det viktigaste är att vi värdesätter även dem som tänker annorlunda än vi själva. I fredags ordnades en exceptionell tillställning här i riksdagen. Alla partiordföranden hedrade tillsammans minnet av inbördeskrigets offer och förde fram en vädjan om samförstånd, demokrati, samhällelig jämlikhet och sammanhållning.. Detta var en betydelsefull gärning.
Bästa åhörare!
Den gångna sexårsperioden har varit en turbulent tid. Konflikter har brutit ut såväl i Europa och dess närområden som längre bort. De har satt vår regionala stabilitet och de fyra pelare som är centrala för vår säkerhet på prövning. Men trots att pelarna har varit utsatta för tryck har de inte vacklat.
Den viktigaste av våra pelare är nationell. Dess utveckling är mest och rakast i vår egen makt. Dess starka lås utgörs av ett trovärdigt eget försvar. Vår säkerhet stöder sig emellertid inte enbart på vapen. Det behövs också djup nationell sammanhållning, vilja och beredskap.
Kriserna ställer även det internationella samfundet inför hårda krav. Endast ett fåtal av kriserna under detta decennium har lösts. Kriserna har snarare präglats av att de har dragit ut på tiden och blivit allt mer svåra att lösa. Det är typiskt för kriser att de ger skenet av att vara lokala, men i själva verket är det ofta konstellationer och strävanden inom den globala maktpolitiken som ligger bakom dem. Detta försvagar möjligheterna för traditionell fredsmedling att lyckas. De geopolitiska intressena har varit starkare än fredsviljan.
Jag ser två utvägar för att förbättra situationen. Den första vägen är den internationella ordningens väg; vi måste kunna stärka både FN:s och EU:s ställning i världen. De tider då man noggrant lystrade till dessa organisationer ledda av Hammarskjöld och Delors hör till det förflutna. FN är ett forum för nationer och fred, och denna position måste den återta. Generalsekreterare Guterres reformarbete förtjänar allt stöd. EU åter är en aktör med stor fredsvilja, men med en pondus som är betydligt mindre än dess potential. Vi behöver en union som också är en säkerhetsgemenskap, en union som talar med en gemensam röst och vars röst blir hörd. Även i detta arbete är Finland en aktör, inte en observatör.
Den andra vägen bygger på direkta kontakter; det är nödvändigt med en dialog mellan öst och väst. Med väst avses inte enbart Förenta staterna eller Nato, utan också EU, och med öst avses inte bara Ryssland, utan också Kina. Att upprätthålla en dialog är det första steget mot att bygga fred.
Jag har strävat efter att bana väg i vardera riktningen. Och det kommer jag att fortsätta med. Jag har enligt bästa förmåga arbetat för att Finland ska sitta vid de bord där man påverkar framtiden. Och med framtid avser jag också de stora utmaningar som mänskligheten har att lösa, såsom fattigdom, klimatförändringen och kvinnornas ställning.
Jag har i många sammanhang försökt hitta ett gemensamt intresse för de stora länderna, till exempel i fråga om flygsäkerheten i Östersjöområdet och bekämpningen av svart sot i den arktiska regionen. Och ju mer de stora delar samma intresse, desto mindre rum finns det för osämja, vilket världen och också vi har nytta av.
Under de närmaste åren är vår viktigaste uppgift att bekämpa klimatförändringen. Det är helt enkelt ett faktum att vi människor inte kan förlora vår planet. Man har väl tänkt att där uppe i atmosfären finns det nog gott om rum. Och mycket rum behövs det sannerligen eftersom tiotals miljarder ton koldioxid hamnar dit årligen. Trångt är det redan nu, och det känns.
Jag förväntar mig inte att det kommer att bli nämnvärt lugnare i världen under kommande period. Detta får likväl inte vara en ursäkt för att ge upp. Tvärtom. Finland kan, och måste göra mycket för att stärka såväl vår egen säkerhet som den internationella stabiliteten.
Bästa åhörare!
Jag har ofta talat om sammanhållning och stabilitet. Förtroende är A och O i detta sammanhang. Att vi kan lita på varandra, på det finländska samhällssystemet och demokratin. Förtroende betyder inte att alla är av samma åsikt, men det betyder att man har kunskap och förståelse för hur andra verkligen tänker.
Finland är enligt många mätningar det minst bräckliga landet, eller med andra ord, det mest stabila landet i världen. Det är ett fantastiskt arv för detta land där vi värnar om förtroende. Jag värderar det mycket högt.
Det pågår mycket gott i Finland just nu, men det goda når inte alla. Vi ska särskilt vända blicken mot ungdomarna. Vi har inte råd att förlora en enda person som ska bygga vår framtid. Det är svårt att rädda den som en gång gått förlorad.
Inte ens den klokaste beslutsfattare kan ensam förstå och ännu mindre lösa alla problem. När det gäller ungdomars problem behöver vi därför tips och goda råd av ungdomarna själva. Mitt önskemål är: Tala, berätta. Vi ska lyssna och handla. Vi har alla ett ansvar.
Vi måste också göra något åt ensamheten. Ensamhet är ett allvarligt folks allvarliga problem. Den plågar människor i alla åldrar, unga och gamla. Också här har var och en ett ansvar: En liten gest kan ha stor betydelse – att hälsa på en äldre person i butiken eller be en ung person hänga med i spelet på gården. Ingen handling är så liten att det skulle löna sig att lämna den ogjord. Inget ord är så vackert att det skulle löna sig att lämna det osagt. Med andra ord, vi ska handla och uppmuntra. Vara nära – det är kärlek till medmänniskorna.
Här på samma plats för sex år sedan citerade jag en väns kloka råd: ”Presidenten kan inte låta sig fångas upp i en livsmiljö där man bara möter vinnare. Vinnarna har knappast ett så stort behov av en president. Presidenten måste kunna stå vid människornas sida också i nödens och nederlagets stund.” De sex gångna åren har bara stärkt de här ordens betydelse som rättesnöre för mig. Ju mindre illamående vi har omkring oss desto bättre mår vi alla.
Finlands president kan bara vara hela landets och alla finländares president. Det är så jag uppfattar det här uppdraget. Så tänker jag också fortsätta.
Ärade talman, Ni frågade vilket sinne som är det viktigaste för republikens president. Som svar kan jag säga att det är känslan. Det är rättskänsla och det är ansvarskänsla och det förtroende som bygger på dem.
Jag vill tacka Er, ärade talman, för de sporrande orden ni framförde på riksdagens vägnar. Jag ber också att få tacka riksdagen för det goda samarbete och den goda kontakt som vi har haft och som vi kommer att fortsätta med. Jag önskar att ni och alla finländare stöder mig i mitt arbete för Finlands och finländarnas bästa.