Mina damer och herrar!
Den riksomfattande försvarskursen nummer 1 ägde rum våren 1961, strax innan Berlinmuren uppfördes. Sedan dess har vi upplevt tre årtionden av det kalla kriget och därefter tre decennier av en tid efter det kalla kriget. Nu har vi gått in i något nytt och fortfarande mycket oförutsägbart.
Ni inleder i dag er kurs i ett exceptionellt spänt världsläge. Stämningen är ännu kyligare än under det kalla kriget. Det ryska anfallet mot Ukraina tog kriget till Europa. Situationen på Koreahalvön är återigen känslig. Spänningarna mellan USA och Kina ökar. Energifrågorna och ekonomin skapar oro i hela Europa som står inför en svår vinter.
I fredligare tider blev man på försvarskurserna ibland tvungen att använda fantasin för att skapa tillräckligt svåra krisscenarier. Det är definitivt inte fallet just nu. För närvarande finns det gott om problem att lösa i den verkliga världen.
* * *
Vi lever utan tvekan i en farlig tid. Att fokusera på hot och risker är nu inte bara förståeligt, utan också nödvändigt. Vi måste vara vaksamma för att upptäcka verkliga faror. Vi måste vara på vår vakt för att uppdaga potentiella hotbilder, också sådana som verkar mycket osannolika.
När vi som samhälle förbereder oss för framtiden måste vi omedelbart fästa allt som kanske fortfarande sitter löst. Eventuella sårbarheter måste identifieras och åtgärdas. Men kartläggningen av hot bör bara vara ett verktyg, inte ett mål i sig. Om vi överbetonar hoten leder det bara till att vi gör våra motståndares arbeta åt dem. Att skapa osäkerhet ökar inte vår säkerhet.
Och viktigast av allt är att det inte finns någon anledning till osäkerhet. Finland är inte utsatt för något direkt militärt hot. Vår säkerhet är god, vår beredskap är hög. Jag skulle gärna se att vi talade mycket mer om allt som ger oss trygghet, inte bara om farorna.
Som det framgår av ordningstalet är er kurs en del av en lång tradition. Just i en sådan här tid blir värdet av försvarskurserna ännu tydligare. Er bakgrund och era livserfarenheter är olika. Men ert mål är gemensamt. Försvaret, Finlands säkerhet. Det är vad ni är här för att stärka tillsammans. Ni är här för att bygga upp vår mycket omtalade resiliens, vår kristålighet. Och för att visa vad den består av.
Vår resiliens handlar ingalunda om abstrakta strukturer på högsta nivå. Den handlar om människor. Den handlar om mycket praktiska och vardagliga saker att göra tillsammans, inom alla livsområden. Och framför allt ett sätt att tänka.
Om att vi kan och vågar stödja oss på varandras starka sidor. Om att vi kan och vågar lita på varandra. Och om att vi modigt och beslutsamt möter utmaningar och hot. När vi lyckas med detta kan hela Finland som nation ha tilltro till sig själv. Tillsammans är vi starka i alla tider och kan övervinna svårighet efter svårighet.
* * *
De dramatiska händelserna under det gångna året har även i Finland väckt en diskussion om huruvida något borde ha gjorts tidigare och annorlunda. Borde vårt förhållande med Ryssland ha skötts annorlunda? Borde vi ha ansökt om medlemskap i Nato tidigare?
Det finns givetvis alltid rum för självkritik. Det är bra att vi letar efter misstag i vårt förflutna. Och där felsteg kan påvisas bör vi dra lärdom av dem. Men även självkritiken bör bara vara ett verktyg, inte ett mål i sig.
Jag vill fästa uppmärksamhet vid att vi inte har utsatts för någon större kritik utifrån. Däremot har vi fått ta del av desto mer uppskattning. Inom diplomatin uppskattas vår tydliga och direkta dialog med Ryssland. Inom försvaret uppskattas såväl vårt värnpliktssystem som försvarsmaktens prestationsförmåga. När det gäller den övergripande säkerheten uppskattas både vår beredskap och vår kultur av samverkan.
Våra styrkor är alltså allmänt kända och erkända. På sina håll har man rentav förundrat sig över hur Finland har varit så redo att bli medlem i Nato. Även de som i våras misstänkte att Finland bara söker skydd under Natos vingar har ändrat tonfall i takt med att sanningen har kommit fram. Finland anses stärka hela alliansen som medlem i Nato. Ett tecken på detta förtroende är också den historiskt snabba ratificeringsprocessen.
Mitt intryck är att Finland uppskattas just därför att vi inte gör något större nummer av oss, utan att vi gör det som göras skall. Vid behov även utan väsen, men alltid tillförlitligt och grundligt. Det som har fungerat tidigare kan vara ett bra rättesnöre även under Natomedlemskapet. Mindre oväsen, mer handling. Det har blivit mycket klart för mig att det är precis vad man förväntar sig av oss.
* * *
Beslutet att ansöka om medlemskap i Nato är en grundläggande förändring i Finlands politiska historia. Men det förändrar inte allt. Natomedlemskapet blir en del av vår utrikes- och säkerhetspolitik, inte tvärtom. Trots att vårt partnerskap med Nato under årens lopp har blivit allt närmare är det avgörande steg som nu tas stort. Både praktiskt och känslomässigt. Finland blir ett militärt allierat land.
Det verkar nu finnas en stor entusiasm i Finland för att vi ska ta också helt nya steg, trots att den nuvarande fasen fortfarande är oavslutad. En del skulle redan i förväg vilja fastställa Finlands framtida Natoprofil. Andra däremot har idéer om vad som borde placeras i Finland i framtiden.
Personligen anser jag att det är viktigt att vi koncentrerar oss på den pågående anslutningsprocessen. Den är, som jag sade, en stor förändring redan i sig själv. Finland har ansökt om medlemskap i Nato, varken mer eller mindre. När andra länder har ansökt om medlemskap har de inte ställt några särskilda krav eller begränsningar i förväg, och det gör inte Finland heller. Finlands profil som Natomedlem kommer att formas naturligt med tiden, i enlighet med förändrade förhållanden, genom konkret arbete och vårt nationella beslutsfattande.
Som Natomedlem får vi extra säkerhet av både gemensam avskräckning och ett gemensamt försvar. Som medlem bidrar Finland till utvecklingen av dem båda. Det är viktigt att förstå att kärnvapen är en väsentlig del av Natos avskräckning. Vi har säkert mycket att lära oss när det gäller avskräckning med kärnvapen; vi deltar inte i diskussionen förrän vi är medlemmar. Det är uppenbart att kärnvapen för Nato är ett förebyggande verktyg, inte ett mål i sig. Jag vill påminna er om att de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd senast i början av året sade i ett gemensamt uttalande att ett kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och aldrig får utkämpas.
Att tala om kärnvapen har på sistone snabbt blivit en del av vardagen, även hos oss i Finland. Jag ser detta som en farlig utveckling. Låt oss säga det klart och tydligt: även om vi inte i förväg ställer några restriktioner för vårt Natomedlemskap har Finland inga planer på att ta in kärnvapen på sitt territorium. Jag har inte heller sett några som helst tecken på att någon skulle erbjuda oss sådana.
* * *
Det ryska anfallskriget i Ukraina har tvingat oss att anpassa oss till en ny verklighet. Vi lever i en tid av krig i Europa. Tyvärr finns det inget slut på det i sikte. Ukraina har all rätt och alla rätta skäl att försvara sig. Ryssland har ingen rätt och bara falska skäl att gå till attack. Tills vidare finns det inga tecken på att någondera parten skulle vara beredd att ge upp sina egna mål.
Finlands ståndpunkt är tydlig. Det är ingen utomståendes sak att diktera villkor för Ukraina, som kämpar för sin egen territoriella integritet, inom sina egna internationellt erkända gränser. Beslutet om att fortsätta försvara sig är Ukrainas, och endast Ukrainas. Som en del av västvärlden kommer Finland att fortsätta att stödja Ukraina och det ukrainska folket så länge det behövs.
Men det finns också en risk i att talet om kriget har blivit allt mer vardagligt under det gångna året. Vi får inte glömma att varje dag som kriget pågår dör det människor. Ett fortgående krig ger ingen hållbar säkerhet. Det är bara fred som kan ge det.
Också i tider som dessa måste vi kunna och våga tala om fred. Det handlar på intet sätt om att göra eftergifter, appeasement, till en anfallare som på ett flagrant sätt kränker internationell rätt. Det handlar inte om att vara blåögd, mjuk eller naiv. Det handlar inte om vår beredskap skulle ge vika. Det handlar om att det yttersta målet måste vara att uppnå fred, att stoppa dödandet. Det är där alla krig slutar i sinom tid.
Förutsättningarna för fred måste utforskas bortom krigsfronten. Fröet till fred sås genom diplomati. Därför har jag välkomnat strävan av Frankrikes president Macron och Tysklands förbundskansler Scholz för att upprätthålla en dialog, eller åtminstone möjligheten till den, också med Moskva. Fred är ett så viktigt mål att vi inte får spara några ansträngningar för att uppnå den. Fred är värt alla ansträngningar, även om de visar sig vara resultatlösa. Också detta är en del av försvaret.
* * *
Bästa kursdeltagare!
När jag senast talade vid motsvarande evenemang hösten 2018, sade jag att jag av egen erfarenhet vet att ni kommer att få det tufft här. Så är det säkert också denna gång. Men kanske är det nu ännu tydligare, hur viktiga frågor det är ni får kämpa för. Jag vill önska er en riktigt givande kurs i nationellt försvar.