Mina damer och herrar
”Det kommer att ta 20 år innan vi når fram till en gemensam europeisk utrikespolitik, för att inte tala om en gemensam säkerhetspolitik. Men steg för steg måste vi nå fram till det.”
Detta citat är från det första Humboldt-talet i denna serie. I november 2000 talade tidigare förbundskanslern Helmut Schmidt här om ”Europas självmedvetenhet under det nya århundradet”. Nu vet vi att 20 år inte var tillräckligt. Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik finns på papper. I praktiken finns det dock fortfarande mycket att göra.
Helmut Schmidt ansåg som känt att människor som har visioner borde uppsöka en läkare. Men när han gestaltade det nya århundradets största utmaningar var hans tal för 21 år sedan nog visionärt. Befolkningstillväxten, klimatförändringen, regionala och lokala krig – alla dessa leder till en enorm migration. Nya stater som blir världsmakter, de globala effekterna av finansmarknaden och ny teknik – allt detta framhäver det faktum att ingen europeisk stat kan blomstra ensamt. Listan som Schmidt lade fram är mycket aktuell även i dag.
Behovet av ett mer självmedvetet Europa har blivit allt mer uppenbart. Omvärlden har blivit hårdare och svårare.
Den är mer komplicerad – i världen finns allt fler inflytelserika aktörer som har ett allt större utbud av teknik och metoder till sitt förfogande. Den är också mer skoningslös – en plats där vackra uttalanden om värderingar och principer ofta hamnar i skuggan av cyniska handlingar som formar realiteterna.
I en sådan värld har enskilda europeiska stater, inte ens de största, ensamma någon ansenlig betydelse. Ett starkare Europa ligger i vårt gemensamma intresse.
* * *
Vad betyder då ett starkare Europa? Olika européer ser Europeiska unionens starka sidor ur olika perspektiv. För vissa är EU framför allt en ekonomisk gemenskap som har utvecklats från de ursprungligen sex staternas EEG till världens största inre marknad. Andra betonar at EU är en värdegemenskap som bygger på demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter.
Dessa båda faktorer, vår ekonomi och våra värderingar, är mycket avgörande för Europas framgång. De har varit det tidigare, och det kommer de att vara i framtiden. De yttre utmaningarna får inte hindra oss från att värna om dessa styrkor. Om dessa grunder börjar nötas eller vittra, förlorar vi vår möjlighet att ge uttryck för makt bortom våra gränser.
Vi bör inte heller dra oss för att frimodigt säga att vi strävar efter att skapa ett bättre liv för våra medborgare. Jag tror att det fortfarande runt om i världen finns en mottaglig publik för detta narrativ. Många ser fortfarande den europeiska modellen som ett exempel som är värt att följa i det egna landet.
Men vi måste inse en viktig sak. Den tid då man kunde truga färdiga modeller på andra är förbi – om det någonsin ens fanns en sådan tid. Om vi ska vara ärliga har resultaten av en sådan politik aldrig varit effektiva. Värderingar som exporteras någon annanstans kan ha en hållbar verkan endast om mottagarna genuint tror på dem.
* * *
I dagens värld räcker det tyvärr inte ens med den mest inflytelserika ekonomin eller de ädlaste värderingarna. Världen har blivit en kärvare och farligare plats. Och världen har allt större respekt för makt.
Därför måste också Europeiska unionen tillägna sig en mycket starkare roll som säkerhetsgemenskap. Internt behöver vi ett Europa som skyddar sina medborgare. Externt behöver vi ett Europa union som skyddar sina intressen.
Ur dagens perspektiv glömmer vi ofta att den europeiska integrationen inte hade sin början enbart i ekonomin och värderingarna. Fred och säkerhet fanns med när gemenskapen skapades. Efter det oändliga lidande som andra världskriget orsakade var det centrala målet med den europeiska integrationen att göra ett nytt krig mellan medlemmarna i samma gemenskap omöjligt. Den ekonomiska integrationen var ett sätt att uppnå målet. Som fredsprojekt har integrationen varit mycket lyckad.
Inom säkerhets- och försvarssektorn har resultaten under årens lopp varit anspråkslösare. Sedan den Europeiska försvarsgemenskapen misslyckades i början av 1950-talet har största delen av EU:s medlemsländer närmast litat på Nato som en slutlig garant för sin säkerhet.
En stark atlantisk allians är fortfarande nödvändig för vår säkerhet, och Finland värdesätter högt sitt nära partnerskap med Nato. Mycket kan också göras med hjälp av nya ad hoc-allianser ledda av Förenade kungariket, Frankrike och Tyskland. Finland har för sin del aktivt utvecklat ett tätt nätverk av bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarsarrangemang.
Men borde inte hela Europa kunna vara slagkraftigt också i sin egen viktklass? Det får inte finnas något tvivel om Europas potential när det gäller säkerhet och försvar. Om vi litar på uppgifter som samlats in av Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, använder de 27 EU-medlemsländerna redan nu tillsammans nästan lika mycket pengar till försvaret som Kina och nästan fyra gånger så mycket som Ryssland. Jag vill också betona att om Europeiska unionen utnyttjar sin potential är den en mer sammanhållen säkerhetsaktör än någon annan. Dess verktygslåda omfattar redskap inom såväl den civila som militär sektorn, diplomati och krishantering. Verktygen finns tillgängliga, men ofta vill man inte använda dem. Denna potential måste utnyttjas.
På 2000-talet behöver säkerheten inte vara, eller snarare får den inte vara, ett nollsummespel. Detta bör gälla även för konkurrenter och motståndare. Detta borde vara självklart för partner och allierade.
Om vi européer kan ta ett större ansvar för vår egen säkerhet, borde det bara stärka det transatlantiska bandet. Om Europeiska unionen utvecklar sin aktionsberedskap gagnar den också Nato, eftersom medlemskapen i dessa institutioner till stor del överlappar varandra.
* * *
Tiden för att stärka Europa är nu. Brådskan beror till stor del på de yttre tryck som riktas mot oss. De växer snabbt och samtidigt i många avseenden.
Inom geopolitiken förändras maktbalansen i världen. Stormaktskonkurrensen mellan Förenta staterna och Kina har allt större återverkningar också på oss. Den globala tyngdpunkten håller på att förskjutas till Indiska oceanen och Stillahavsområdet, åtminstone delvis på bekostnad av Europa. Utan makt som stöder vår diplomati, både ekonomisk och militär, kan ingen förhandlingsförmåga hindra Europas inflytande från att försvagas ytterligare på global nivå.
Närheten till Ryssland och den militära styrkan gör landet till en maktfaktor som måste beaktas i Europa. Det är ytterst viktigt för Finland att upprätthålla fungerande bilaterala relationer med Ryssland. En konstruktiv dialog står dock inte i konflikt med att vi i detta avseende beslutsamt försvarar våra intressen och principer. Detsamma borde vara möjligt också för Europeiska unionen. Vägran till interaktion med Ryssland stärker inte EU, utan får den bara att verka svagare och mindre betydelsefull.
Under de senaste veckorna har vi sett en mycket oroväckande utveckling vid gränserna mellan Belarus och EU:s medlemsstater. Att göra migranterna till instrument och utöva påtryckning för att få dem att gå över gränsen är ett modellexempel på en hybridoperation. Detta tvingar oss att möta en rad verkligt svåra frågor.
Kan vi samtidigt hålla fast vid våra värderingar och vår säkerhet när vi ställs inför dylika fientliga hybridåtgärder? Jag anser att vi behöver en öppen europeisk debatt om detta. Utan en debatt är vi ännu mer sårbara inför nya attacker. I stället för att låta dessa kilar komma mellan oss behöver vi en bestämd och gemensam europeisk reaktion.
* * *
Jag vill än en gång upprepa detta: tiden för att stärka Europa är nu. Utöver de många mörka moln som syns på horisonten finns det också en mer positiv intern orsak till denna tvingande nödvändighet. Frågor som gäller säkerhet och försvar får äntligen den uppmärksamhet som de förtjänar i EU.
En strävan efter ett starkare Europa skrevs redan in i EU:s globala strategi för fem år sedan. Sedan dess har det inte rått brist på uttalanden som syftar till samma mål: ett Europa som skyddar. I själva verket har man också åstadkommit mycket under dessa år. Förutom att vi har en utrikestjänst som verktyg för vår gemensamma diplomati har vi nu också en rad verktyg för att stärka vår gemensamma kapacitet.
Förkortningar som PESCO, CARD och EDF kan låta väldigt tekniska och byråkratiska. Deras omedelbara inverkan på vår säkerhet kan verka begränsad. Men på längre sikt är förändringen betydande. Våra sätt att granska försvarsutgifterna, interoperabiliteten och det industriella samarbetet skulle ha varit omöjliga i början av detta sekel.
Under de kommande månaderna har vi möjlighet att ta nästa steg, eller förhoppningsvis till och med språng, framåt. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har talat om behovet av en europeisk försvarsunion. För nästa år planeras ett EU-toppmöte på försvarsområdet. Dessutom bereder vi tillsammans en strategisk kompass för EU.
Vi måste utnyttja detta tillfälle klokt och beslutsamt. I värsta fall blir den strategiska kompassen naturligtvis bara en ny avsiktsförklaring. I bästa fall kan den dock användas som ett verktyg som verkligen gör Europa starkare.
Bristen på institutioner eller initiativ har aldrig varit ett problem för Europa. Men vi har saknat en gemensam hotanalys. Vi har saknat en stark politisk vilja att tillsammans ingripa i hoten på ett verkningsfullt sätt. Jag uppmanar alla européer att ta tillfället i akt att avhjälpa bristerna nu.
Jag är övertygad om att den värld vi lever i även framöver kommer att bli svårare att förstå, svårare att agera i och svårare att hantera. Som enskilda nationalstater måste vi i vilket fall som helst – på egen hand, i olika partnerskap, som delar av det internationella systemet – navigera i dessa svåra vatten.
Men om vi inte kan lita på ett gemensamt europeiskt förhållningssätt kommer vår uppgift att bli mycket mer utmanande. Att inta en trovärdig position på den föränderliga geopolitiska kartan, att effektivt reagera på konventionella hot och hybridhot, att följa med ny och omvälvande teknik – allt detta är mycket svårare, om inte omöjligt, om vi försöker klara oss ensamma. Det är vår säkerhet och vår välfärd som står på spel. Vi kan inte vänta i ytterligare 20 år. Tiden för ett starkare Europa är sannerligen nu.