Medborgare!
På senhösten brann minneselden under Triumfbågen i Paris. Det hade förflutit hundra år sedan första världskriget slutade. Världens beslutsfattare samlades för att hedra minnet av fredsslutet efter kriget i Europa.
En knapp månad senare var det bilar som brann i närheten av Triumfbågen. Samtidigt fylldes gatorna av människor i gula västar; människor med ett budskap om att allt inte står rätt till. Under Triumfbågen fick den skenbara sämjan och enigheten om det förflutna ge vika för en hetsig strid om livet i dag.
Denna symbolik tvingar till eftertanke. Europa är den mest demokratiska, mest jämlika och friaste världsdelen. Nu har vi emellertid hamnat i en destruktiv strid just om våra egna värderingar.
* * *
Om det som är bäst börjar se ut som oreda, verkar prognosen för hela världen inte särskilt lovande. Lockelsen att välja en annan väg växer.
I stället för att exportera våra europeiska värderingar får vi nu försvara dem på hemmaplan. Och finns det kanske försök att importera värderingar som verkar främmande för oss? Vi vet vilka motsatserna till demokrati, jämlikhet och frihet är.
Vi måste ihärdigt försvara den internationella regelbaserade ordningen. FN-systemet är en viktig stöttepelare också för Finlands egen säkerhet och välfärd. Samtidigt måste vi vara beredda på att det nuvarande systemet kanske aldrig kommer att återhämta sig.
Världen blir i rask takt alltmer multipolär, världsordningen ändrar form. Kina använder sin ekonomiska makt, Ryssland rustar upp och Förenta staterna tar avstånd från samarbete. I denna förändring måste vi vara på vår vakt.
Finland har goda relationer till Washington, Moskva och Peking. Dessa relationer måste vi dra nytta av i våra globala målsättningar.
Främst tänker jag på risken för att kärnvapen åter blir en del av vardagen i den internationella politiken. Om de avtal om rustningskontroll som ingåtts under det kalla kriget nu går om intet, måste vi kämpa för att ersätta dem med nya. Finland är redo att stå till tjänst med att skapa förhandlingskontakter. Detta budskap för vi vidare även i år.
Ensamma har vi likväl begränsade möjligheter att påverka. Europa måste återfå sin plats vid de bord där besluten om framtiden fattas. En Europeisk union med svag inre sammanhållning klarar inte av detta. Tillsammans måste vi kunna nå bättre resultat.
* * *
Europa har en lång tradition av representativ demokrati. Vid sidan av den, delvis också för att ersätta den, har man börjat efterlysa mer direkt demokrati, ett omedelbart och snabbt sätt att påverka. Det uppstår marscher, rörelser och motstånd med krav på förändring.
Vi lever i en brytningstid. Det är lätt att haka på det som är nytt, men också lätt att överge det. Faran är att vi förlorar något av det som är väsentligt för den representativa demokratin, nämligen förmågan att samordna olika synsätt. Och därmed förmågan att lyssna och försöka förstå andras åsikter, även sådana vi inte accepterar.
Rätten att ifrågasätta är central i demokratin. Makten att vara nöjd eller missnöjd tillkommer folket. Också våra nuvarande partier har sitt ursprung i missnöje. Även den kraft som finns i dessa nya rörelser kan således kanaliseras till förmån för det gemensamma goda.
Men i förändringen kan vi också se bekymmersamma tecken på farliga extrema rörelser. Anarkister som gömmer sig under gula västar och marschdeltagare som öppet bär nazistiska symboler för tankarna till det gångna seklets grymheter och råhet. I en demokrati finns ingen plats för dem.
För ett år sedan uttryckte jag min oro över att viljan att missförstå ofta överskuggar viljan att förstå. En allt mer uppskruvad och förvanskande debatt är en ond cirkel som lätt leder till bestående hat och osämja.
Det gångna året som hedrade minnet av händelserna 1918 manade till eftertanke. När hatet tar överhanden kan en vanlig människa begå grymma gärningar som han eller hon tidigare inte ens trott sig förmögen till. Men på hat och osämja följde också en väg till en gemensam framtid. Hos oss öppnades den i takt med att tilltron till demokratin ökade.
* * *
Migrationen har under de senaste åren varit det fenomen som delat Europa mest. Den delar åsikter såväl mellan länder som inom länder. Migrationen kommer inte att upphöra – tvärtom ökar trycket. Därför måste vi kunna hantera migrationen bättre, oavsett om det är fråga om arbetsinvandring, flyktingskap eller asyl.
Man kan inte avstå från att behandla en ansökan om asyl utan att bryta mot internationell rätt. Internationella överenskommelser har ingåtts för att skydda dem som är nödställda. Dem måste vi hjälpa. Men även hos oss har vi fått erfara att systemet kan missbrukas av personer som vill resa in i landet av andra orsaker. Dessutom har vi sett hur vissa av dem som sökt skydd hos oss, och även fått det, själva har skapat otrygghet genom omänskliga gärningar. Det är en ohållbar situation.
De som är här ska ges en möjlighet till delaktighet. I gengäld förutsätts vilja att anpassa sig till vårt samhälle. Och ansvarstagande, även genom vägledning av de egna. Att bryta mot våra lagar och värderingar ökar risken för att hela folkgrupper blir stämplade och skapar djup misstro, till och med hat.
EU söker lösningar för att hantera migrationsströmmarna. Avtalet med Turkiet har åtminstone gett andrum att komma överens om reglerna, vem som får komma till Europa, på vilket sätt och var de ska placeras. Om vi lyckas med detta, är många länder, säkert också Finland, beredda att höja antalet kvotflyktingar. De är nödställda.
Vi får inte glömma att vi också behöver migration. Vi behöver färdiga förmågor och människor som vill utbilda sig och bidra till att upprätthålla vårt samhälle.
* * *
Vi kan med gott samvete säga att Finland är det mest demokratiska, mest jämlika och friaste landet i världen. Vår styrka har alltid varit förtroende, också för myndigheter: från undervisning till socialväsendet, från polisen till hälso- och sjukvården.
De som skapar vår trygghet har av tradition åtnjutit vår uppskattning. Nu kommer det emellertid allt oftare fram att de i sitt arbete blir utsatta för olämpligt, rentav aggressivt beteende. Något har gått allvarligt snett om de som tillhandahåller samhällets tjänster i sitt arbete måste vara rädda för de personer de hjälper.
Respekten för demokrati mäts i vardagen, på båda sidor om bordet.
* * *
Vi måste komma ihåg för vem och varför vi skriver vår stora berättelse. Vi gör det för våra barn. Vi uppfostrar dem med våra ord och vårt exempel. Och med våra gärningar formar vi den värld vi ger dem i arv. Den utsikt som öppnas för den följande generationen avgör om en människa stannar eller drar vidare, gör ett försök eller ger upp eller – som vi har sett – revolterar.
Genom fönstret i detta rum kan man på våren se skolgrupper på klassutflykt. Under ledning av läraren tar eleverna ett steg ut i världen, de allra minsta tryggt hand i hand med en kamrat. Iklädda gula västar.
Vår befolkning åldras och naturens bärkraft börjar nå sitt slut. Vi kan inte längre vara säkra på att barnen kommer att få det bättre än deras föräldrar.
Att stoppa klimatförändringen ställer oss alla inför ett krav att avstå. Vår tid av materiellt överflöd och ständig tillväxt håller på att förändras. Det behöver inte innebära ett slut på välfärden. Det får inte innebära ett slut på lika möjligheter. Vi måste kunna omdefiniera vad det goda vi vill uppnå består av. Människan är anpassningsbar och påhittig. Det nya goda kan alltså vara något ännu bättre.
* * *
Inte bara Finland och Europa, utan hela världen mår på många sätt också bättre än någonsin.
Därför är det bra att avsluta med Eeva Kilpis ord:
”Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.
Alla ni som lider av världens elände försvara dem!”
Jag önskar er alla ett gott nytt år och Guds välsignelse.