Detta är en översättning av talet som ursprungligen hölls på engelska
Med reservation för ändringar
Ärade ordförande, ärade generalsekreterare, ers excellenser, mina damer och herrar
FN grundades för 79 år sedan. Då stod vi vid ett vägskäl. Världen hade slitits sönder av två världskrig. Något måste göras för att begränsa nationalstaternas stridslystnad.
Vi behövde gemensamma institutioner och regler. FN:s uppdrag var enkelt: att få slut på krig och främja fred. Att främja rättvisa och ett bättre liv för hela världen. Under större delen av sin historia har FN lyckats göra just det.
Jag kommer från Finland. Vi är ett litet land i Europas nordöstra hörn. Vi är ett fredsälskande folk. Vår återhämtning från andra världskriget – och vår uppgång från ett av de fattigaste länderna i Europa till ett av de rikaste och säkraste (och ja, lyckligaste) länderna i världen – hänger nära samman med Förenta nationernas framgång.
Vår förmåga att visa värdighet, agera med respekt och främja kompromisser har spelat en avgörande roll i vår framgångssaga. Vi är ett fritt och öppet samhälle. Vi förstår värdet av denna institution eftersom vi själva har erfarenhet av vad den i bästa fall kan ge ett land och dess människor.
***
I dag står vi igen vid ett vägskäl. Och jag måste erkänna att jag är bekymrad. Klyftorna mellan länder och grupper av länder blir allt större. Vår gemensamma förståelse av världen har minskat och ersatts av narrativ som skapar kontroverser, konflikter och hat.
Antalet pågående konflikter är det högsta sedan kalla kriget, och antalet stater som är inblandade i dem ökar. Särskilt i tre brännpunkter: Palestina, Ukraina och Sudan. Det mänskliga lidandet har för länge sedan nått en nivå som borde vara oacceptabel i detta rum.
Paradoxalt nog är det många länder som avvisar multilateralt samarbete just när vi behöver det mer än någonsin. I mitt anförande i dag kommer jag att ta upp tre teman och jag kommer att diskuterad dem så konkret och konstruktivt som möjligt.
1. Vad är det som förenar oss mer än skiljer oss åt?
2. Hur ska vi få slut på pågående krig, särskilt de i Ukraina, Palestina och Sudan?
3. Hur vi ska reformera FN för att återspegla den värld vi lever i idag?
Genom att anta FN:s framtidspakt tidigare i veckan bevisade vi att FN fungerar.
Mitt tal är riktat till oss alla kollektivt, inte till någon enskild. Jag är inte intresserad av skuldbeläggning och bortförklaringar. Vi är alla ansvariga. Vi är alla en del av såväl problemet som lösningen.
***
Det första jag vill ta upp är det som förenar oss, inte det som skiljer oss åt. När kalla kriget tog slut trodde många av oss, också jag själv, på “historiens slut”. Att de flesta av världens cirka 200 nationalstater skulle återgå till fred, välstånd och harmonisk samexistens.
Det fanns en stark tro på att frihet, demokrati och globalisering skulle segra. Att teknisk utveckling, frihandel och öppen kommunikation automatiskt skulle leda till global utveckling och stabilitet för alla.
Men så blev det inte. Vi glömde att mänsklighetens mörka sidor – inklusive makt – måste hållas i schack med hjälp av internationella institutioner, som Förenta nationerna. Vi antog för mycket och gjorde för lite.
Det som skulle föra oss samman – som handel, ömsesidigt beroende och information – sliter oss nu i sär. Vi måste lägga om kursen och styra in den på att hitta gemensamma lösningar på gemensamma globala problem.
De största utmaningarna i världen – klimatförändringar, teknik, hållbar utveckling och konflikter – är just de som vi måste arbeta med tillsammans. Vi behöver FN mer än någonsin. Vi måste hitta tillbaka till den väg där våra gemensamma utmaningar driver fram samarbete i stället för konflikter. Vi måste leta efter win-win-lösningar för alla, snarare än nollsummespel som gynnar bara få.
Vi måste samarbeta för att begränsa klimatförändringarna, för att anpassa oss till dem och för att stoppa förlusten av biologisk mångfald. Vår framtid beror i mycket konkreta termer på hur vi hanterar dessa utmaningar. Vi kan inte bemöta de mycket påtagliga farhågorna till exempel hos små östater under utveckling endast genom planering. Vi behöver resultat. Om vi inte löser klimatutmaningen blir de kriser som följer omöjliga att lösa.
Detsamma gäller teknik. För cirka 30 år sedan trodde vi att digitalisering, artificiell intelligens, robotisering och bioteknik automatiskt skulle ge oss en bättre värld. Att tekniken skulle vara en kraft bara för det goda. Vi glömde att all disruptiv teknik fungerar i båda riktningarna – på gott och ont.
Vi håller på att glida ifrån målen för hållbar utveckling. Den globala fattigdomen ökar. När grundläggande behov som mat och trygghet inte tillgodoses är det omöjligt att fokusera på att planera för framtiden. Vi har gjort framsteg på många områden, men vi måste se till att de grundläggande rättigheterna – som vi alla har enats om – gäller för alla och på alla nivåer var sig det gäller regioner, nationer, folk eller individer. Vi måste se till att kvinnors och flickors rättigheter respekteras. Rättigheterna för könsminoriteter och sexuella minoriteter måste skyddas.
Oavsett var i världen vi kommer ifrån är vår retorik och våra handlingar ofta inkonsekventa – vi säger en sak och gör en annan. Nu är stunden inne då vi måste göra vad vi säger och göra det tillsammans. Vi ska fokusera på det som förenar oss, inte det som skiljer oss åt.
***
Min andra punkt handlar om konflikter. När FN grundades var den underliggande tanken “aldrig mer”. Aldrig mer ska någon uppleva de fasor som våra förfäder gick igenom under första halvan av 1900-talet. FN:s grundare lovade att rädda kommande generationer från krigets gissel. De lyckades – åtminstone delvis.
Men lyckas vi, den nya generationen? Det enkla svaret är nej. Bara i år och förra året har hundratusentals människor dödats, mer än 10 000 barn i Gaza. Bortförande av barn används som krigsvapen i Ukraina. Miljontals människor världen över har tvingats lämna sina hem. Hunger och sjukdomar ökar.
De pågående krigen visar på en uppenbar motsägelse. Kritiska beslut om krig och fred fattas av en liten grupp människor, ofta drivna av ett hänsynslöst behov att hålla fast vid makten. Majoriteten av världens befolkning vill ha fred, men de har inte tillräckligt med makt i det internationella systemet. Detta gäller såväl i Ukraina och Palestina som i Sudan.
I fråga om Ukraina ligger en rättvis fred, baserad på president Zelenskyjs fredsformelmed tio punkter, helt klart i den globala majoritetens intresse. Kriget fortsätter eftersom de ryska ledarna inte är villiga att avsluta det. Medan Ryssland gör sitt bästa för att skylla sin egen aggression på andra, måste vi systematiskt återgå till principerna i internationell rätt och FN-stadgan.
Varken Ryssland eller något annat land har någon historisk rätt till någon annans regioner eller folk. Kärnan i FN-stadgan är respekt för suveränitet och territoriell integritet. Finland fördömer starkt Rysslands invasion av Ukraina. Finland fördömer också försöken att med hjälp av informationspåverkan förstöra de principer som i årtionden har upprätthållit världsfreden. Jag vädjar till president Putin att avsluta detta kriget, och att avsluta det nu.
Vad gäller Palestina måste vi fråga oss vilka intressen som driver kriget. Fred tillgodoser den globala majoritetens intressen. En vapenvila, en tvåstatslösning och regionala säkerhetsarrangemang skulle garantera stabilitet samt ekonomisk och samhällelig utveckling i hela regionen.
Internationell rätt är nyckeln till en lösning som skulle skydda både palestinier och israeler. Efter de senaste tragedierna finns det ingen annan riktning än framåt. Vi måste hitta en lösning. Det finns inga fler ursäkter.
I Sudan, oavsett vilken av de väpnande grupperna som slutligen vinner kriget, är det civilbefolkningen och övergången till civilt styre som drabbas. Det civila styre som hela det internationella samfundet har lovat att stå bakom och de civila för vilka vi har lovat att söka en bättre framtid.
I Sudan har vi inte lyckats ta fram afrikanska lösningar på afrikanska problem. I stället håller Sudan på att bli en arena för regional och internationell rivalitet. Vårt gemensamma mål att bygga upp ett Sudan som är en jämbördig partner för oss alla när det gäller säkerhet, handel och multilateral forum glider allt längre bort. I det långa loppet är det ingen som vinner på denna utveckling.
Jag vädjar till FN att åter ta en central roll i konfliktlösning och konfliktförebyggande. Fredsmedling kan inte vara en handelsvara – den måste koncentreras till Förenta nationerna. Det är absolut nödvändigt att FN-stadgan genomförs och att staternas territoriella integritet och suveränitet respekteras.
***
Min tredje och sista poäng är att vi behöver FN mer än någonsin. Utan omfattande reformer är jag rädd att FN kommer att hamna i periferin. Allt bygger på inflytande, en känsla av att vi alla får vara med och bestämma.
Oavsett om det är fråga om klimatförändringar, teknik, hållbar utveckling eller konflikter är utmaningen densamma: de nuvarande internationella institutionerna återspeglar inte den globala verkligheten. Majoriteten av världen är inte tillräckligt representerad i de globala institutionerna och majoritetens intressen tillgodoses inte. Detta måste förändras.
Att få slut på krig skulle gynna de flesta – om inte rentav alla – av oss, men för närvarande har vi inte de mekanismer som krävs för att driva den globala majoritetens intressen. Många länder känner att de inte har något att säga till om i de globala institutionerna. Detta leder till att institutionerna förlorar sin legitimitet.
Bristerna i de multilaterala institutionerna gör att många söker lösningar utanför traditionella internationella institutioner. Allianser, oavsett om de styrs av intressen eller värderingar (eller båda), skapar en transaktionsinriktad värld av oordning, en värld där storlek och makt gynnar en minoritet snarare än majoriteten.
Den kalla sanningen är att vi inte längre kan skjuta upp reformen. Historien vilar på våra axlar, precis som den gjorde på dem som grundade Förenta nationerna 1945. Om vårt mål är att fokusera på det som förenar oss snarare än det som skiljer oss åt, måste vi reformera FN:s säkerhetsråd.
***
Finlands trepunktsförslag är mycket konkret, vissa kan säga överdrivet optimistiskt, men jag känner att vi måste börja någonstans. Låt mig presentera vårt förslag.
För det första måste alla de stora världsdelarna alltid vara representerade i FN:s säkerhetsråd. Det är svårt att acceptera att Latinamerika och Afrika inte har någon permanent representation i säkerhetsrådet, och att Kina ensamt företräder Asien. Vi föreslår därför att antalet permanenta medlemmar ökas med fem – i praktiken med två från Asien, två från Afrika och en från Latinamerika.
Det totala antalet permanenta medlemmar skulle därmed vara tio. Detta i kombination med tio valda medlemmar skulle garantera att säkerhetsrådet omfattar ungefär tio procent av FN:s medlemmar vid varje given tidpunkt. I Europa, där jag själv kommer ifrån, måste vi fundera på hur vi bäst kan dela upp de två platser som redan finns.
För det andra bör ingen enskild stat ha vetorätt. Jag har full förståelse för att vetot var nödvändigt i efterdyningarna av andra världskriget, men i dagens värld har det alltför ofta satt säkerhetsrådet ur spel och stoppat beslutsfattandet här i New York. FN-organen är inte föremål för nationella veton. De arbetar effektivt just därför att ingen enskild medlem kan hindra dem från det.
För det tredje, om en permanent eller vald medlem av säkerhetsrådet bryter mot FN-stadgan, bör dess rösträtt tills vidare dras in. Beslutet bör i sista hand fattas i generalförsamlingen. Det får inte finnas utrymme för dubbelmoral i FN.
***
Mina damer och herrar
Trots alla våra utmaningar vill jag avsluta på en hoppfull ton. Min optimism bottnar i en medfödd tro att när vi ställs inför ett val mellan två alternativ, så väljer vi till slut det som är rätt. Vårt val i dag är enkelt. Vi kan fortsätta mot en multipolär värld av oordning, eller så kan vi på allvar börja lösa våra gemensamma problem genom multilaterala institutioner och ett reformerat FN.
Som min mentor och store FN-vän, framlidne president Martti Ahtisaari sade i sitt tacktal för Nobels fredspris 2008: “Fred är en fråga om vilja. Alla konflikter kan lösas, och det finns inga ursäkter för att låta dem bli eviga.”
Låt oss hålla Marttis ord i minnet och börja arbeta för fred.
