Detta är en översättning av talet som ursprungligen hölls på engelska. Det talade ordet gäller.
Den övergripande säkerheten på 2000-talet – den finländska modellen
Livet på den gamla goda tiden var enkelt. Krig var krig och fred var fred. Eller hur?
Krig var per definition en väpnad konflikt mellan olika länder eller mellan olika grupper inom ett land. Fred var dess motsats – en tid utan krig eller en tid då ett krig just hade avslutats. Enkelt.
I dag är det inte så enkelt. Gränsen mellan krig och fred har suddats ut. Också sådant som skulle föra oss samman – handel, energi, information, valuta eller teknik – kan användas för krigföring. Att allt kan användas som vapen kallas för instrumentalisering. Till och med människor används som instrument, vilket vi nyligen har sett vid gränsen mellan Finland och Ryssland.
Hybridattacker är vanliga i fredstid och åtföljs sällan av en krigsförklaring. Också traditionella krig är komplexa och mångfacetterade. Konventionell krigföring existerar fortfarande – vilket vi kan se i både Europa och Mellanöstern – men instrumenten och metoderna sträcker sig bortom granater och skyttegravar.
På samma sätt handlade säkerheten förr om utrikes- och försvarspolitik: trupper, stridsvagnar, vapen, ammunition och så vidare. Så är det inte längre. Säkerhet, yttre eller inre, hör inte till arméns och polisens exklusiva behörighet.
Jag försöker inte bestrida Mark Webers definition enligt vilken staten är den enda entitet som lagligen kan tillgripa maktmedel. Det jag vill säga är att den övergripande säkerheten är mer än användningen av maktmedel.
Det här är det andra talet i en trilogi där jag behandlar utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Det första talet – huvudsakligen inriktat på försvar – höll jag i Bryssel för en månad sedan. Då betonade jag att försvaret måste granskas ur ett helhetsperspektiv – nationellt, i Nato och i EU. I dag kommer jag att tala om säkerhet och mer specifikt om den övergripande säkerheten på 2000-talet. Jag kommer att behandla ämnet genom följande tre aspekter:
1. Den nuvarande säkerhetsmiljön
2. Den övergripande säkerheten som koncept
3. Den övergripande säkerheten i praktiken
Mitt syfte är att berätta hur vi har byggt den övergripande säkerheten i Finland. Min tes är enkel: i eran efter det kalla krigets slut är övergripande säkerhet det mest effektiva sättet att bemöta säkerhetshot. Och jag säger det rakt ut – för Europas del kommer hoten främst från Ryssland. Jag tror inte på skrämseltaktik, men man måste vara beredd på det värsta.
Jag vill börja med att tacka för möjligheten att tala här på Hertie School. Jag har goda minnen av vårt samarbete från tiden då jag var professor och direktör vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens. Jag gillar verkligen skolor för offentlig förvaltning. De kombinerar det bästa av teori och praktik. Ni är ett föredöme för oss alla. Jag vill också passa på att uttrycka min uppskattning av Hertie Schools tidigare direktör Henrik Enderlein.
1. Den nuvarande säkerhetsmiljön
Tiden efter det kalla kriget är över. Den slutade med Rysslands fullskaliga attack mot Ukraina i februari 2022. Internationella institutioner och regler som skapades efter andra världskriget är inte bara utmanade, utan också hotade.
Vi ser en ökning av väpnade konflikter, både lokala och regionala, som i kriget mellan Israel och Hamas. Samtidigt är det tydligt att de flesta av de pågående konflikterna – även i Afrika – på ett eller annat sätt har att göra med förändringar i den globala maktens ordning, balans och dynamik. Stormaktskonkurrensen är tillbaka.
Vi lever i ”orons tidevarv”, vilket Mark Leonard uttrycker träffande i sin bok ”Age of Unpeace” som utkom för ett par år sedan. Eller i ”revolutionens tidevarv”, vilket Fareed Zakaria beskriver så väl i sin senaste bok ”Age of Revolution”. I min kommande bok kallar jag detta för ”oredans tidevarv”, en tid som präglas av globala oroligheter, strategisk konkurrens och disruptiv teknik.
Historien slutade inte med kalla kriget. Alla 200 nationalstater i världen tillägnade sig inte demokrati, marknadsekonomi eller globalisering. Under de senaste tio åren har demokratin i själva verket varit på tillbakagång, statsapparaterna har stärkts och regionalisering verkar ha blivit en trend.
De tyska begreppen Energiewende, övergången till förnybara energikällor, och Zeitenwende, en historisk vändpunkt i Tysklands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, har etablerat sig i det internationella språkbruket. Begreppet ömsesidigt beroende har blivit ett skällsord. Energiberoende anses naivt. Teknikberoende ses som farligt. Det internationella systemet lider av brist på förtroende. Ju närmare hemlandet värdekedjan ligger, desto bättre. Det är i alla fall vad man säger.
Samtidigt blir våra samhällen allt mer beroende av varandra – både externt och internt. Samhällets vitala funktioner är beroende av kommunikationsnät, energi, dataflöden och tillgång till rymdbaserade system som till exempel GNSS. Behovet av säkra 5G- och 6G-nät kan inte nog betonas. All kritisk infrastruktur står inför hot, vare sig det gäller fysisk, digital eller social infrastruktur.
Tekniken spelar en allt större roll i våra liv på sätt som vi inte ens kan föreställa oss. (Jag vet inte hur det är med er, men jag själv är helt beroende av teknik). Framtidens värld kommer att består av dataflöden, artificiell intelligens och andra nya och disruptiva tekniker. Möjligheter för med sig hot.
Statliga och icke-statliga aktörer utmanar, utövar inflytande eller påtryckningar inom en rad olika områden från diplomati till militär verksamhet, från ekonomi till informationsförmedling. I de flesta fall leder sådana handlingar inte till öppna konflikter. De är inte fredliga, men de kan inte förklaras som krigshandlingar.
Autokratier kan inte kontrollera artificiell intelligens, men de orsakar effektivt kaos i demokratierna. En av grundpelarna i den liberala demokratin består av yttrandefrihet och mediefrihet. Detta gör att vi lätt blir måltavlor för påverkan utifrån Vi måste vara vaksamma och se till att våra samhällen är motståndskraftiga mot desinformation.
Med tanke på den instabila säkerhetsmiljön och det större utbudet av tillgängliga verktyg måste vi se på säkerhet i ett mycket bredare sammanhang. Detta leder till den andra punkten i mitt anförande: konceptet övergripande säkerhet.
2. Den övergripande säkerheten som koncept
Övergripande säkerhet bygger på insikten att inre och yttre säkerhet, civil och militär säkerhet, offentlig och privat säkerhet, fred och krig – allt hänger samman. De går hand i hand.
Säkerhet kan därför inte enbart ses ur perspektivet hård, mjuk eller mjuk makt, utan måste betraktas holistiskt. Man måste förstå sina egna sårbarheter, som ofta ligger mellan olika aktörer och deras ansvarsområden. I Finland har vi gjort detta i årtionden genom att tillämpa begreppet övergripande säkerhet
Vi har byggt vår övergripande säkerhet på sex sammanlänkade pelare: samhällets motståndskraft, militär förmåga, försörjningstrygghet, ekonomisk säkerhet, demokrati och värderingar samt internationellt samarbete.
Tanken bakom den första pelaren är att ett samhällets motståndskraft mot kriser börjar med delat ansvar. Den bygger på en stark social rättvisa och jämlikhet. Alla har en roll att spela i systemet. Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort, men ett starkt utbildningssystem i kombination med mediekunskap och sunt förnuft är en bra utgångspunkt.
Vår andra pelare, vår starka militära förmåga, bygger på allmän värnplikt för män och frivillig militärtjänst för kvinnor. Jag gjorde min militärtjänst strax före det kalla krigets slut. Min son håller på att avsluta sin 12 månader långa tjänstgöring. Värnplikten handlar lika mycket om försvarsförmåga som om delade erfarenheter och socialt kitt mellan människor. Mer än 80 procent av finländarna är redo att försvara sitt land.
För den tredje pelaren, försörjningstrygghet, har vi Försörjningsberedskapscentralen som samordnar och hanterar kritisk produktion och lager (livsmedel), tjänster (bränsle) och infrastruktur (data) i händelse av allvarliga incidenter och nödsituationer. Detta är i hög grad ett samspel mellan det offentliga och det privata. Jag kommer att ta upp detta i detalj senare i mitt tal.
Vår fjärde pelare är ekonomisk säkerhet. Den är lika viktig som de andra pelarna. Den omfattar flera olika dimensioner, till exempel att undvika ekonomiskt beroende av externa aktörer och att motverka ekonomiska påtryckningar. Det innebär i princip att se till att kritiska industrier (datakommunikation) och material (sällsynta mineraler) inte utsätts för risker i krissituationer. Riskminimering får dock inte innebära att man avskärmar sig från resten av världen.
Den femte pelaren är en påminnelse om att en viktig del av den övergripande säkerheten är vår förmåga att försvara och upprätthålla demokratiska institutioner. Maktdelning och ett effektivt system för maktbalans utgör goda grunder för detta. I dagens värld, där valresultat ifrågasätts och desinformation utmanar den demokratiska debatten, måste vi vara vaksamma när det gäller att försvara yttrandefriheten och mediefriheten.
Internationellt samarbete är en viktig del av den sjätte pelaren och konceptet övergripande säkerhet. För oss är EU en naturlig samarbetspartner. Därför är jag glad över att Europeiska kommissionen har bett min föregångare, president Sauli Niinistö, lägga fram rekommendationer om hur EU:s civila beredskap och försvarsberedskap kan förbättras. Dessutom går Finlands initiativ om en beredskapsunion framåt i Bryssel.
När vi hör chefen för den tyska underrättelsetjänsten för inrikesärenden, Thomas Haldenwang, bedöma att ”…risken för statsstyrda sabotage har ökat betydligt” och att särskilt Ryssland inte verkar ha några problem med att utföra sådana operationer på europeisk mark, är det hög tid att stärka våra mekanismer för den övergripande säkerheten. Och detta måste vi göra tillsammans.
3. Den övergripande säkerheten i praktiken
I den sista delen av mitt anförande kommer jag att ge er tre exempel på hur vi i Finland hanterar den övergripande säkerheten genom Försörjningsberedskapscentralen, nationella försvarskurser och skyddsrum för civilförsvaret.
Försörjningsberedskapscentralen, som jag redan nämnde tidigare, är en viktig del av vår försörjningstrygghet. Dess roll är att sammanföra både samhällets och näringslivets mål och intressen. Krig utkämpas vid frontlinjen. De vinns genom att hålla samhället igång.
Tidigare låg fokus på materiell beredskap: beredskapslager av olja, ammunition, mediciner, livsmedel, masker och så vidare. Under 2000-talet har den materiella beredskapen kompletterats med ett minst lika viktigt element: kontinuitetshantering. Syftet är att säkerställa att samhällets vitala funktioner fortsätter utan avbrott.
Inom den offentliga sektorn har ministerierna ett lagstadgat ansvar för att övervaka sina verksamhetsområden. Aktörerna inom den privata sektorn deltar däremot till stor del frivilligt i försörjningsberedskapsarbetet. Frivilligt deltagande från den privata sektorn har alltid varit en del av försörjningsberedskapen i Finland. Det kompletteras av avtal (t.ex. krav på lagerhållning och säkring av kommunikationssystem) och reglering (t.ex. av datakommunikation och finanssektorn).
Partnerskapet mellan den offentliga och privata sektorn bygger på erfarenheter från andra världskriget och de verksamhetsmodeller som etablerades strax efter kriget. Det grundar sig på ömsesidigt förtroende och företagens vilja att arbeta för en gemensam sak. Också företagen har nytta av samarbetet: de kan bilda eller gå med i nätverk, öka sin förståelse för hotmiljön och utbyta bästa praxis kontinuitetsplanering. Detta system – liksom resten av den övergripande modellen för säkerhet – hålls operativt och uppdaterat genom fortlöpande utbildning.
Det andra exemplet på vår övergripande säkerhetsstrategi är våra försvarskurser. Fyra gånger om året samlar kurserna ett par dussin personer med olika bakgrund. Företrädare för politiska partier, tjänstemän, företagsledare, journalister, representanter för det civila samhället och så vidare. Kurserna har hållits i över 60 år.
I våras var det dags för kurs nummer 248. Under tre veckor gjorde deltagarna en djupdykning i vad den övergripande säkerheten i Finland går ut på. Kursen omfattar allt från utrikes- och säkerhetspolitik till ekonomi och infrastruktur, från försörjningsberedskap till beslutsfattande i krissituationer.
Kursdeltagarna skapar bestående nätverk mellan alla sektorer av förvaltning och samhälle. Efter kursen har de en djupare förståelse för de strukturer som stöder säkerheten i det finska samhället. De får nya perspektiv på säkerhetspolitik – och vissa kan rentav ändra sina åsikter.
Systemet fungerar. Jag har många vänner som har avlagt dessa kurser med entusiasm och stolthet – samtidigt har det fått vänner för resten av livet. Försvarskurserna är en förenande upplevelse som gör Finlands övergripande säkerhet till en gemensam angelägenhet.
Det tredje exemplet som jag vill ta upp i dag är civilskyddet i kristider. En robust illustration av Finlands beredskap är våra skyddsrum för civilförsvaret. (Bokstavligen, eftersom de oftast är byggda av betong.) Det finns mer än 50 000 skyddsrum i Finland. De har plats för totalt 4,8 miljoner människor. Fundera på siffran och jämför den med hela den finska befolkningen på 5,6 miljoner.
Under normala omständigheter används skyddsrummen främst som idrottshallar, metrostationer och parkeringshus. I bostadshus används de ofta som förrådsutrymmen. I nödsituationer skyddar de befolkningen, särskilt mot militära hot. De skyddar mot explosioner, byggnader som kollapsar, tryckvågor, strålning och liknande hot.
Att bygga och underhålla skyddsrum för civilförsvaret har inte varit särskilt populärt i Europa sedan andra världskriget. De är inte billiga. I Finland har man gjort det till en lagstadgad skyldighet att bygga skyddsrum i hela landet. Vi vill förstås hellre fortsätta att använda dem som idrottshallar och metrostationer, men vi måste vara förberedda. Det otänkbara är inte längre otänkbart.
Slutsatser
Låt mig avsluta med att citera generallöjtnant Mikko Heiskanen. I en intervju för Financial Times tidigare i veckan sade han att vi måste vara förberedda för en långvarig kris och att vi har aktiverat många upphandlingsavtal, granskat alla våra avtal och testat upphandlingen av ammunition och även annan utrustning. Vi testar också våra strategiska partners planer och beredskap.
I samma Financial Times-artikel sade en högt uppsatt diplomat från en annan Nato-medlemsstat att ”Finland är en mönsterelev när det gäller beredskap. Finland gjorde inte avkall på sitt försvar under 1990- och 2000-talen, och nu kan de flesta av oss bara beundra dem för vad de har. Deras förmåga att mobilisera människor och företag i en krissituation är verkligen imponerande”. Även om vi är smickrade av dessa vänliga ord är det viktigt att notera att vi aldrig riktigt hade något val.
Den övergripande säkerheten handlar om detta. Vi måste vara förberedda. Det här är den finländska modellen. Det tar åratal att bygga upp kapaciteten, och jag är glad att vi har gjort det. Det är vår plikt att försvara den liberala demokratin, det öppna samhället och friheten. Det innebär att vi måste ta den övergripande säkerheten på 2000-talet på större allvar än tidigare. Vi kan inte göra det ensamma, vi måste göra det tillsammans.
Tack.
(Översättningen är uppdaterad den 8 maj 2024 kl. 15)
