Med reservation för ändringar
Fru President, ärade parlamentariker, ministrar, nordiska vänner!
Jag har tidigare sagt att jag aldrig har känt mig så här nordisk. Den känslan har på inget sätt avtagit under senare tid – snarare tvärtom. När jag tänker på Norden känner jag mig trygg.
Jag tror också att många av er – nordiska parlamentariker – delar denna min upplevelse då ni väger era egna tankar och känslor kring allt som pågår i vår turbulenta värld.
Vi lever i en tid då hela havet stormar. Förutsägbarhet har ersatts av oberäknelighet. Det som kunde vara respekterande samexistens utmanas av osäkerhetsfaktorer i serieproduktion.
Gamla sanningar och lojaliteter rubbas. Gränsen mellan sanning och osanning suddas ut. Många av oss har säkert ställt sig frågan: vad kan vi längre lita på?
Men mitt i allt detta finns ljusglimten: vad är det som känns som en klippa, ett urberg, om inte just den nordiska gemenskapen, det nordiska samarbetet. Som inte rubbas hur snålt det än blåser runt omkring.
Det nordiska samarbetet har kanske aldrig kännetecknats av en så naturlig, förtroendefull och förutsägbar interaktion som idag. Vi skulle oftare kunna glömma anspråkslösheten, slå oss för bröstet och bara konstatera att den nordiska samhällsmodellen toppar vilken jämförelse som helst mellan civilisationer i världshistorien.
Vår modell bygger på gemensamma värderingar, vilkas betydelse idag känns viktigare än någonsin: demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna, jämställdhet, jämlikhet, hållbarhet.
Alltså dessa signalement för det nordiska rätts- och välfärdssamhället, där vi fortsätter att hålla fast vid ambitionen att ta hand om alla våra medborgare. En övertygelse som inte kan mätas med kvartalsmått eftersom den har ett evighetsperspektiv. En fast uppfattning om att respekt för människans värdighet inte är någon politisk konjunkturfråga.
Jag har aldrig känt mig så glad över den förutsägbarhet, stabilitet och långsiktighet som präglar tankesättet i våra nordiska samhällen. Innovationsförmåga har det heller inte varit någon brist på. Den har resulterat i flera industriella uppfinningar som bokstavligen håller kugghjulen, eller kullagren, igång runt om i världen. Minns vi detta tillräckligt ofta?
Kanske är vi närblinda också för de mer immateriella elementen i den nordiska framgångssagan. Kanske är vi onödigt anspråkslösa då vi inte aktivare framhåller hur vi än i denna dag, trots allt, lyckats hålla fast vid det allra viktigaste i all samverkan mellan människor: förtroendet för varandra.
Faktum är nämligen att våra samhällen fortfarande karaktäriseras av ett stort och mätbart förtroende både för våra bärande samhällsinstitutioner och för våra medmänniskor. Tänk vilket otroligt värdefullt kollektivt mentalkapital i dessa tider av brustna löften!
Tillit är det nordiska guldet.
Denna tillit, samhörigheten och förtroendet, är ändå inget som växer fram över en natt. De nordiska länderna delar erfarenheter av både krig och fred i flydda tider. Alltid var vi inte på samma sida, men till slut landade vi rätt.
De nordiska länderna utvecklades under efterkrigstiden utifrån sina egna förutsättningar och realiteter, men hela tiden i samsyn kring de gemensamma målen – såsom inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.
Vi har följt principerna om nordisk nytta – vad vi hellre kan göra tillsammans än var och en för sig. Vi har lärt oss av varandra, kunnat följa varandras beprövade och välbefunna exempel. Alltså det som egentligen är kärnan i det nordiska samarbetet, vid sidan av det gränslösa, folkliga utbytet i och mellan våra medborgarsamhällen.
Vi kan också dela erfarenheter av fredsmedling, fredsbevarande och krishantering i krävande förhållanden. Vi är nyfikna på och lär oss av varandras beredskapsarbete och modeller för totalförsvar och försörjningsberedskap.
I tider då goda råd är dyra är det bra med gratis klokskap.
Resiliens var tidigare ett rätt myndighetsägt ord. Idag är resiliensen ett förhållningssätt som finns inbakat i det nordiska beredskapstänkandet – mellan våra öron – eftersom resiliens till syvende och sist också utgår från den alerta individens ansvar för sig själv och för andra.
Också här delar vi med oss av våra erfarenheter.
Samtidigt inser vi att försvar också handlar om annat än stål och krut. Vi vet att kulturen vid sidan av sitt enastående egenvärde också är en väsentlig del av den kollektiva mentala beredskapen, identiteten, själens försörjningsberedskap.
Egentligen är kulturen i mångt och mycket svaret på frågan vad som är värt att försvara.
Det är ingen slump att nordiska kollegor likt magneter söker sig till varandra i internationella sammanhang. Kulturellt sett delar vi samma synsätt. De fem nordiska ländernas värdegrund är så likartad att den smälter samman till en gemensam värdegrund.
Det här har en direkt koppling till säkerhet och försvar. Vi måste veta vad vi försvarar. I Norden råder det ingen tvekan om den saken. Vi försvarar vår värdegrund, vår samhällsmodell, vår kultur, vårt tillitssamhälle, vår integritet.
Också det nordiska försvarssamarbetet förtjänar sina strukturer. Det sker genom Nordefco, som etablerades år 2009. Det är ett forum för de fem nordiska länderna, som numera alla också är medlemmar i Nato. Samarbetets utgångspunkter, mål och mening utgår från vårt gemensamma geopolitiska läge och likartade utmaningar, också hotbilder.
Bästa vänner
Temat för Finlands och Ålands ordförandeskap i Nordiska ministerrådet 2025 sammanfattas med två ord, som beskriver Norden bäst: enat och starkt.
Enat – eftersom vi fem nordiska länder också i vårt säkerhetspolitiska tänk är närmare varandra är någonsin. Och starkt – eftersom vi fem små stater måste hålla ihop för att bättre möta de utmaningar vi ännu för några år sedan trodde hörde till historien.
Tillsammans är vi starkare.
Det nordiska försvarssamarbetet kan på ett naturligt sätt handla om logistiskt stöd och förstärkning av infrastruktur – på land, till sjöss, i luften och digitalt. Vi behöver förenkla det gränsöverskridande samarbetet också på försvarsområdet. I exempelvis Lappland är detta sedan länge en del av vardagen – såsom flygvapnets Cross Border Training. Men det finns fortfarande mycket att göra, särskilt inom lagstiftningen.
Vi kan också skärpa oss vad gäller gemensamma upphandlingar, alltså öka dem, trots de utmaningar vi vet att finns. Industrisamarbete är en viktig del och till exempel den finska och norska försvarsindustrin är redan på många sätt sammanflätade.
Det finns mycket att göra tillsammans på försvarsområdet i framtiden. Men redan idag kan vi uppvisa imponerande förmågor om vi betraktar Norden som helhet. Med totalt cirka 250 moderna stridsflygplan är Norden en betydande försvarsmakt.
Just detta illustrerar egentligen också essensen i det nordiska försvarssamarbetet. I vår starka, enade nordiska familj finns bara gränslöst förtroende och gemensamt syre, inga stängda dörrar eller hemligheter.
Säkerheten är holistisk. I Norden förstår vi vikten av samhället som en helhet. Allas insatser behövs, både i normala tider och i krissituationer. Den offentliga och privata sektorn måste samarbeta sömlöst. Alla nivåer måste inkluderas: staten, regionerna, kommunerna och individerna.
Hoten mot vår säkerhet idag är inte bara direkt militära. Beredskapen mot hybridhot är viktig och även här har Norden varit en föregångare.
Motståndskraften bygger framför allt på stark enighet, som vilar på stabil grund. Och även här utgörs grunden av jämlikhet, social rättvisa, ett starkt, tillgängligt utbildningssystem samt fri media och en levande samhällsdebatt.
Men attackerna mot våra värderingar, mot våra samhällen blir alltmer sluga. Då hybridmetodiken utvecklas snabbt måste också vi göra detsamma. I Norden kan vi också här dela lärdomar med varandra. Europeiska kompetenscentrumet för motverkande av hybridhot, där alla nordiska länder är medlemmar, har inrättats just för detta ändamål.
I det nordiska närområdessamarbetet spelar Ukraina en allt större roll. Norden visar vägen i stödet till Ukraina. Detta stöd ligger i vårt intresse. Det bottnar också i vår gemensamma värdegrund.
Norden har alltid varit en stark förespråkare och försvarare av den internationella regelbaserade ordningen. Ukraina kämpar för sin självbestämmanderätt, men också för hela Europa och den regelbaserade världsordningen, som idag utmanas på så många nedriga sätt.
Bästa nordiska vänner!
Världen idag handlar i mångt och mycket om styrkor – om styrkornas, viljornas kamp. Kampen om prestige, om att ha rätt, att se ut som en vinnare. I detta spel kan den nordiska rösten inte vara den starkaste. Det är inte ens värt att testa det. Det har aldrig varit vår ambition.
Men tonalitet är mer än volym. Den nordiska traditionen är att försöka erbjuda utvägar och lösningar. Jag är övertygad om att försonande, lösningsorienterade budskap har bärkraft idag. Jag är också förvissad om att den nordiska missionen är att bygga broar. Lösa prestigeknutar, hitta vägar framåt.
Vill man hitta tidlösa formuleringar och goda råd för stora aktuella behov behöver man sällan gå längre än till barnlitteraturen.
Vi minns vad Astrid Lindgrens Pippi Långstrump förkunnade i segerns ögonblick: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.”
Kanske är just detta Villa Villekullas hemliga exportprodukt, som en dag når upp till världspolitikens topp?
Tack!
